Bokhora.se

07/09 2017
12:30

Gud vad svårt det är att skriva om den här boken. Jag hittade en bra recension på goodreads vars träffande förstamening jag stjäl för alla er som vill ha ett kort vägledande omdöme om Lauren Graham som författare:

”So Lauren Graham basically IS Lorelai Gilmore :)”

Den längre versionen (som innehåller Gilmore Girls-spoilers):

Jag fick ett brev i brevlådan som jag inte visste vad det innehöll men när jag såg vilken bok det var så kastade jag mig över den så fort jag kunde. Eller nä inte kastade rent bokstavligt över själva boken, jag kastade mig i sängen och bäddade ner mig under filtar och täcken och en katt på magen fastän det bara var eftermiddag och sen låg jag och läste tills jag skulle sova. Hade jag haft en tekopp med mig i sängen hade jag hållit den i tvåhandsfattning sådär som i en melankoliskt mysig höstfilm som utspelar sig i den filmiska delen av New York där det för alltid kommer vara populärt med bylsiga stickade tröjor. Ni vet sån där tvåhandsfattning på tekoppen som säger: fuck it, nu orkar jag inte med den verkligen världen mer utan kommer isolera mig i Stars Hollow med GG-maraton under kommande veckor.

Gilmore Girls är verkligen en av de bästa tv-serierna någonsin i min mening och det är omöjligt att separera Lauren Grahams senaste bok från mina känslor för serien. Det är helt enkelt en bok för fans. Alla som sett seriens 157 avsnitt mer än ett varv kommer vilja läsa ”Pratar så fort jag kan”.

Gilmore Girls är underskattad som komedi när man hör människor prata om humor, kanske för att den till största delen är skriven och regisserad av en kvinna (Amy Sherman-Palladino) och har kvinnor i huvudrollerna (och i de flesta andra bra rollerna också) men kanske också delvis för att den tillät sig var både extreeemt nördig i sina popkulturella referenser samtidigt som den tillät sig vara… ja jag vet inte vad jag ska kalla det riktigt… extremt sentimental. Eller ”känslosam” och ”innerlig”  kanske är bättre ord. Har du inte sett serien: tänk dig att ena stunden göra smala Oliver Twist-referenser blandat med 80-tals-High School-filmcitat i dialogen för att i nästa stund få tittaren att gråta eftersom en av karaktärerna känner doften av snö. Den spännvidden!!!

Gilmore Girls är en sagovärld ibland och en väldigt bra komedi ibland. Lite åt det hållet är också Lauren Grahams bok. Det kommer inga stora avslöjanden och uttrycket ”inte jättepersonlig och absolut inte alls privat” verkar ha varit ledord i skrivprocessen. Det är en väldigt snäll bok och jag har inget emot det alls, men lite mer nyanserat hade det kunnat få vara. I Grahams bok är alla älskvärda, roliga, snälla och hjälpsamma. Men har man spelat in 157 avsnitt av en serie måste det någon gång dykt upp problem. Om inte med andra människor så med jobbet i sig. Jag kräver som sagt inte att en bok måste innehålla en massa uthängningar och konflikter som skildras i detalj men det hade varit kul att få läsa om de kreativa problem som måste ha uppstått. Hur är det att hamna i kreativa svackor när man spelar huvudrollen och är med i mer än hälften av alla scener och dessutom har extrema mängder repliker att leverera?

Graham spelade hotellägaren, kaffedrickaren, mamman, överklassdottern som gjorde sina föräldrar förkrossande besvikna när hon blev gravid vid 16 års ålder. Det är sällan en roll för kvinnor, ja överlag en roll i en serie i komedigenren, har så många lager. Det hade varit spännande att höra mer om reaktioner hon fått på rollen genom åren mer än att folk blir glada när de ser henne. Det närmsta vi kommer något personligt kring serien är att Graham aldrig riktigt köpte konflikten som drev isär mor och dotter i sista avsnittet av säsong fem. Var det något vi GG-fans upptäckte i säsong sex var att det går att hata en rollfigur oändligt trots att vi ju älskar henne så mycket att vi inte låter någon kritisera serien det minsta lilla utan att självbelåtet skrika ”Oy with the poodles already!”

Den stora behållningen med boken tycker jag är kapitlen där Graham ser om serien själv och kommenterar olika avsnitt samt dagboken hon för under nyinspelningen av de fyra återkomstavsnitten. De delarna är så bra att jag önskar att hon/förlaget vågat satsa mer de bitarna, på att bli ännu nördigare. Kapitlet där Graham förvandlas till någon sorts Ring P1-stereotyp som klagar på att vi i dagens samhälle inte är närvarande på grund av våra telefoner borde såklart ha strukits. Graham är väldigt bra när hon skriver om jobbet som skådespelare. T.ex. varför reklamfilm är det allra mest utmanande för en skådespelare och olika saker hon märker i sina medskådespelares rolltolkningar i efterhand när hon tittar på serien. Jag hade gärna sett ännu mer av de bitarna, för de startade en process som fått mig att ÄNNU en gång vilja se om serien som blivit som en kär gammal vän som man när som helst kan ringa och ta vid där man slutade. Och en sån vän är det alltid kul att få ett brev från!

5 kommentarer
05/09 2017
13:16

Jag såg den här kortdokumentären om Hilary Knight på HBO imorse om han som gjort illustrationerna till de amerikanska barnböckerna om Eloise (som Lena Dunham är utklädd till på postern). Det var fint att få en inblick i hjärnan/livet/karriären hos en barnboksillustratör och följa konflikten som kan uppstå i ett samarbete mellan författaren och illustratören.

Jag kom på mig själv med att sitta och försöka definiera vad sensmoralen var i berättelsen om konflikten mellan illustratören Hilary Knight och författaren Kay Thompson. Kay Thompson ville enligt Knight göra allt själv i processen vilket ledde till att deras samarbete sprack till slut. Eventuell sensmoral: att låta ens kontrollbehov ta över är dåligt pga de gjorde aldrig fler böcker ihop. Samtidigt blev ju de böcker som de gjorde tillsammans enormt populära och påverkade flera generationer starkt (Lena Dunham visar i filmen upp sin Eloise-tatuering och ett barn som fått sitt namn efter karaktären skymtar också förbi.) Eventuell sensmoral: att ha integritet och aktivt utöva sitt kontrollbehov är bra pga böckerna blev ju uppenbarligen enorma succéer.

Förvirrande. Fast jag vet: väldigt otidstypiskt av mig att leta sensmoral. Kanske är det för att jag själv ofta blir osams med människor jag jobbar med kring kreativa saker som jag hade velat ha ett lätt svar på frågan om vad som är bäst. Där får jag ändå säga att filmen är bra, den ger inget givet svar såklart.

Några grejer jag störde mig på med filmen:

1. Den var för kort. 30 minuter för ett helt yrkesliv + nära och kära som berättar + stor kreativ konflikt + Lena Dunham som praisar och provar peruk lite då och då. Nä den borde varit längre.

2. Jag gillar verkligen Lena Dunham och jag antar att hon säljer in den här dokumentären till en större publik, men hennes närvaro i filmen är rätt så omotiverad. Hade det varit en film om deras vänskap så hade det säkert varit en jättebra film. Eller om de hade utvecklat spåret om hur bilden av Eloise öppnade upp för en ny bild av vad en ung tjej kan göra och hur hon kan se ut. Men jag tycker inte att den är upplagd på det sättet alls och då blir en del scener med Dunham lite krystade.

3. Varför får vi veta att han är gay? Filmen tar inte upp något om förhållanden han haft eller något annat som rör hans liv på det sättet, filmen handlar om hans jobb. Det känns lite som att det slängs in i mixen bara för att vara någon sorts excentrisk detalj vilket kändes omodernt. Kanske är jag överkritisk men jag har sett rätt många dokumentärer på senaste tiden om allt ifrån basketspelare till datortillverkare till folk som vill slå världsrekord i arkadspel. Det är aldrig någon som tar upp någons sexualitet om det inte är viktigt eller åtminstone har något att göra med historien som berättas.

4. Varför skrev han på det där kontraktet som gör att han aldrig får rita Eloise igen?! Fick han pengar för att göra det eller? Det känns så typiskt kulturdokumentär att prata om pengar på ett sådär generellt plan och inte bli konkret över huvud taget. Det finns inga kritiska frågor till någon inblandad i sfären kring karaktären Eloise vilket är synd eftersom allt verkar så intressant.

5. Hemmavideoklippen… nja… de är inte så bra va?

eloise-and-friends-9781481451581.in02

 

Kommentera
25/08 2017
14:30

Jag är en sucker för alla som skriver om bokbranschiga saker. Jag älskar t.ex. när svenska romaner utspelar sig på bokmässan. Ett favoritexempel Eija Hetekivi Olssons karaktär Miira plankar in där i ”Ingenbarnsland”. Någon borde göra antologi med romanförfattares skildringar av bokmässor och uppläsningsturnéer för övrigt!

Eftersom jag har detta oproportionerliga intresse för all things bokbransch var det kul att se att Lovisa Sandbergs (tidigare evenemangsansvarig på Akademibokhandeln nu på förlaget Polaris) gästbloggat om när Morrissey kom till stan på Svensk bokhandels blogg. Hoppas hon kommer blogga mer om tidigare evenemang!

 

Kommentera
11/08 2017
15:43

Jag har haft en jättejobbig sommar. Bland annat: jobbstress, ekonomisk stress, psykisk ohälsa, konflikter och sen lite förkylning senaste veckan när jag skulle åkt till Crimetime bara för att understryka att jag numera är en människa helt utan energi. Mina ena katt är bortsprungen sen några veckor tillbaka och jag oroar mig så himla mycket, min andra skadade tassen och fick sövas och opereras och det blev ändå inte riktigt bra. Jag har varit så ledsen och stressad över saker att jag knappt orkat läsa ett sms. Jag har påbörjat böcker men inte kunnat koncentrera mig, inte orkat engagera mig. Jag har sovit bort hela dagar och försökt tänka att böcker, det ska ju var något bra, inte ett krav, samtidigt som jag letat i mina flyttkartonger efter något jag skulle orka med – något som ska få mig att komma tillbaka till läsningen.

Jag hittade Nina Hemmingssons bok ”Min kompis Gunnar” som är en bok med korta stycken hämtade ur brev som serietecknarkollegan Gunnar Lundkvist skrivit. Det kändes som en lagom bok för mig att skola in mig i läsningen igen med. Det fanns inga löften på baksidan om en ”stark berättelse” eller något ”gripande livsöde”. Såna orkar jag inte med just nu. Jag orkar inte heller med en bra skildring eller ett vackert språk. Jag ville ha något lågintensivt och tröstande. Som en film man sett om flera gånger och som får en att känna sig trygg. Och det fick jag.

”Vissa dagar, och nätter, måste väntas ut. Det finns inga frågor som ska besvaras. Det finns inget att förstå. Det är bara en väntan på att depressionen ska avta. Att den ska dunsta bort.”

Boken är full av såna meningar. Det finns ångest men det är ingen idé att nysta i den i långa resonemang, det är bara att vänta ut och försöka orka. Den här boken löser ingenting men den håller en sällskap ett tag, det är en fin egenskap.

Boken innehåller också mörk humor som att han som komponerade Hylands hörna-jingeln hängde sig och att Arne Weise gråter och ligger och tänker på tiden som går. Jag märker nu när jag återberättar det att det är omöjligt att ta saker ur sitt sammanhang med den här boken utan att det låter knäppt. Men kanske är det också knäppt att bli tröstad av att läsa om någon som skriver brev till någon för att berätta att han dricker kaffe.

”Vad tjänar allting till? När postnummer infördes i Sverige i slutet av 60-talet fanns det annonser för att påminna om att man skulle använda postnummer. Vem tänker på detta en dag som denna? ”Numrera numera” stod det i annonserna. Jaha. Jag ägnar mig åt meningslösa saker. Varför läser jag gamla nummer av Hänt i veckan?”

Det här är nog inte en bok för alla. Den som inte får ut något alls av de citat jag nämnt klarar sig nog bra utan den här boken. För mig var den perfekt.

Egentligen borde jag ju bara skriva om den bok som faktiskt givits ut. Men jag kan inte låta bli att tänka på att jag också velat ha de eventuella svar som Hemmingsson skickat. Jag blir nyfiken på vänskapen och samtalet. Å andra sidan är kanske det urval hon gjort av alla hundratals brev ett konstnärligt uttryck i sig. Lite som att alla Diane Arbus porträtt av andra bildade ett stort självporträtt av henne. Hon skriver att hennes kompis Gunnar får henne att skratta ibland och att breven han skickar kan få henne att känna sig mindre ensam. Jag håller med, och hoppas jag ska hitta en till sån här bok snart nu när jag är igång med läsningen igen.

 

 

17 kommentarer
02/08 2017
21:03

Eftersom jag gillar att skriva om, och ofta också montera isär, bokomslag så tänkte jag att det inte var mer än rätt att jag gör det med det första bokomslaget jag själv gjort.

Många av mina bokbloggande vänner hade tipsat mig länge om att jag borde läsa böckerna om Cassandra ”Cass” Neary. Mörka böcker om en fotograf liksom, exakt min tekopp. Men av ren och skär idioti läste jag dem aldrig förrän jag fick uppdrag av Linda Skugge att jobba med de svenska utgåvorna på hennes förlag. Då förstod jag vilken klockren rekommendation jag fått av mina vänner och avlade ett löfte att alltid följa rekommendationer i fortsättningen. Kan vara värt att nämna redan nu att det här inlägget innehåller en viss grad av spoilers för er som inte läst bok 1 om Cass: ”Generation Loss”.

Några månader tidigare hade jag gjort några omslagsskisser åt ett annat förlag till en thrillerroman de skulle ge ut. Jag lyckades inte göra något som de tyckte skulle passa så mitt självförtroende var extremt i botten efter den refuserngen. Det enda som möjligen gjorde att jag kände att jag var rätt person för jobbet var att jag är utbildad fotograf och de fotografer som nämns av huvudpersonen kände jag till sen tidigare. Jag hade en ganska tydlig bild av vad Cass (ja jag började tänka på henne som min vän Cass efter ett tag) skulle gillat för estetik och vad hon tyckte och tänkte om fotografi. Min egen smak var väldigt nära hennes egen kändes det som och när jag googlade originalomslagen så tyckte jag inte de träffat särskilt rätt, det skulle inte vara som att göra en remake på Psycho eller nåt i alla fall. Sakta men säkert jobbade jag upp ett självförtroende som gjorde att jag vågade tacka ja.

Jag var direkt säker på att jag ville göra ett helt svartvitt omslag. Kanske något sorts porträtt som Cass själv hade kunna ta. Skugge hade dock en färdig idé som hon ville att jag skulle utgå ifrån – denna idé var inte fotografisk alls vilket gjorde att jag tvivlade lite på mig själv igen. Hon ville att jag skulle utgå ifrån en ransom note-estetik som också nämns i första boken. Jag ser upp till henne väldigt mycket så jag ställde direkt om mig på att jag inte skulle ta ett fotografi till omslaget utan jobba mer typografisk och göra någon form av kollage. Jag satte mig vid datorn och började leta snygga typsnitt.

För att få fram en mer sliten känsla skrev jag ut, klippte snett och gjorde små veck och ojämnheter i bokstäverna innan jag skannade in dem igen och började göra kollage i datorn. Det kändes tamt och inte alls som ett gammalt utpressarbrev från de 90-talsthrillers jag sett under min uppväxt. Så jag skrev ut några andra typsnitt och blandade upp det lite. Jag skannade in några olika versioner och för att inte få fingeravtryck på skannerns glas använde jag en pincett för att placera bokstäverna ordentligt. Vid en av skanningarna glömde jag kvar pincetten och tyckte det var snyggt och en form av anonym bild av den som suttit och komponerat ransom noten.

Eftersom Cass älskar svartvitt tyckte jag att jag var smart som använt mig av det. Det är också praktiskt att ha svart bakgrund, vita lappar med svart text på. Kontrasten blir hög och det är lätt att se omslaget på håll och även på internet där boklådorna ofta har väldigt små bilder av omslagen. Två flugor i en smäll, yes. Jag retuscherade bort varenda litet dammkorn som letat sig in i skannern och mailade iväg resultatet som var variationer på ovanstående bild. Nu var det bara att vänta och se vilken av skisserna som de skulle gilla bäst på förlaget. Fick snabbt svar:

”Gällande bokstäverna, kan du testa att klippa ut bokstäver från dagstidningar och nån bok och nån månadstidn/reklamblad och blanda versaler och gemener? Det är så mkt mer psyko om nån klipper ut olika bokstäver från olika ställen och klistrar upp på ett papper. Nu ser bokstäverna ut som alfapetbrickor, jag vill åt mer psyko. Det är också sjukt psyko om bokstäverna, förutom att det är gemener och versaler blandade, har olika storlekar, typ ett pyttelitet a mitt bland några större etc.”

Det tog en sekund efter att jag fått mailet innan jag bokstavligen slängde en bunt utskrivna bokstäver i soporna. Jag hade nyss läst ”Generation loss” och borde vetat bättre. Cass sätt att använda teknik återspeglar väldigt mycket hur hon är som person:

”Jag hade en gammal dator, men ingen laptop, ingen mobil. Ingen digitalkamera eller Ipod. Jag hade sällan pengar över, dessutom hatade jag av princip dessa saker: de gjorde allting för lätt.”

”Jag vet inte om Kamestos använde Type C, men hon borde ha läst en del om det. I fotot hennes man tog kan man se att ögonen fortfarande brann, trots att händerna såg ut som om de, lika lätt som de kunde hantera en kamera, också kunde strypa någon.”

Så jag bestämde mig för att också göra det lite svårt för mig. Jag beställde en skalpell på internet (svårare än man kan tro att det är) och satte mig med en bunt tidningar i soffan och lyssnade på deppig musik och skar ut bokstav för bokstav och la dem i en stor hög.

I min mening är böckerna om Cass Neary en form av pusseldeckare samtidigt som de är obehaliga thrillers. Gåtorna i böckerna om Robert Langdon-böckerna möter filmen ”Seven” blandat med Velvet Underground och Patti Smith-referenser typ. Åter igen slängde jag en massa bokstäver i soptunnan. Av någon anledningen kändes det viktigt att väva in så mycket jag bara kunde av bokens innehåll även i omslaget.

Jag skar därför bara ut bokstäver som hade något med handlingen att göra. Namn, fraser, platser osv. som nämns i boken. Jag gjorde en stor hög av alla bokstäver och fotade av dem med mobilen för att kunna se hur färgerna skulle se ut i svartvitt utan att behöva gå till datorn.

bokstaver3

 

Resultatet var redan mycket bättre, så mycket mer Cass än att skanna in det på ett stilrent och tekniskt perfekt sätt. Cass fotograferade sina egna bilder i befintligt ljus med en kornig film. Ska man jämföra estetiken hon gillar i böckerna så är en grumlig bild från en mobilkamera mycket mer lik det resultat hon skulle föredragit än det högupplösta sterila från en skanner. De mörka hörnen, vinjetteringen, skapade en mycket bättre dynamik än det kompakta svarta i min första skiss.

Jag kunde dock inte släppa idén på att ha en svart bakgrund så jag försökte fotografera av ytan på mitt skrivbord. Jag hade några månader tidigare gjort en egen skrivbordsskiva. Dels för att jag ville ha ett Twin Peaks-citat målat över hela skrivbordet och dels för att jag ville ha en bättre lack än vad det brukar vara på många skrivbord. Jag beskär en hel del bilder och hade tröttnat på att vara rädd om skrivbord så jag tänkte att jag skulle göra ett eget robust som jag kunde lacka om igen och igen och igen vid behov och inte behöva bry mig om att köpa dyra skärunderlägg och sånt.

Här är alltså den del av mitt skrivbord där jag skär saker. Mest bara fult. Vad skulle Cass gjort? Ja, för det första hade hon inte fotat med digitalkamera som jag gjorde. Jag hade dock inte kvar något mörkrum så jag kunde inte fotografera analogt. Men jag kunde simulera alla steg som Cass hade behövt gå igenom om hon fotat. En extremt stor del i analogt fotograferande handlar om negativet. När man fotograferar med film måste man veta filmens begränsningar, eller veta hur man utnyttjar begränsningarna. Cass fotograferar exempelvis i naturligt ljus (till skillnad från konstgjort, t.ex. blixtljus) och det får till följd att hon måste ha en mycket kornigare film som offrar lite av skärpan för att kunna fota i sämre ljus. En teknisk begränsning blir en stil i sig, som både jag och Cass gillar.

När man väl framkallat filmen väljer man oftast ut de bilder man vill göra utifrån negativen. Alltså man gör ofta sitt urval utifrån en form av tvärtombilder där vitt är svart och svart vitt. Därför kallas filmen för negativ. Ofta är bilderna man tagit mer intressanta på negativen eftersom det här uppochnedvända förhållandet mellan ljust och mörkt är ganska creepy.

Så jag gjorde om alla bilder jag tagit av bokstäver och skrivbordsytor till negativ och tänkte att jag kunde utnyttja den creepy-faktorn.

 Jag tyckte själv att mitt skrivbord blev otäckare, nästan lite metalliskt. Kanske ett slitet operationsbord eller nåt liknande. Bättre än det svarta i alla fall.

Pincetten tyckte jag var bra men inte lika snygg som en skalpell så jag fotade av skalpellen när den dök upp i brevlådan och placerade ut den i det gyllene snittet. Det kändes som en ledtråd Cass skulle gillat att hitta – att en väldigt rå och till synes slarvigt komponerad bild kunde vara uppbyggd enligt gamla traditionella ideal kring estetik. Det röda markerar här vart det gyllene snittet rent matematiskt skulle ligga i bilden.

 

Därefter kunde jag placera ut bokstäverna. Titel och namn hamnade på var sin sida utan någon symbolisk innebörd annat än att de skulle vara så stora som möjligt. Däremot ville jag behålla den hög av bokstäver som ransom note-tillverkaren satt och använde.

Jag placerade även dem efter principen det gyllene snittet. Därefter i ytterligare ett gyllene snitt av det gyllene snittet. Känns det lika krångligt som Inception att hänga med på det här flummet rekommenderar jag att gå igenom wikilänken ovan till gyllene snittet och sen vidare till artikeln om Fibonacci spiralen om du vill veta teorin bakom detta. Om det är för trist är det i alla fall lite kul att bildgoogla ”Fibonacci spiral in nature”.

I varje område som skapades enligt en förenklad logik för Fibonacci-tal så placerade jag dolda meddelanden. Ovan har jag markerat dem för att lättare kunna urskilja dem. De som läst boken minns kanske i vilken ordning bokstäverna ska vara.

Förhoppningen från förlaget var att kunna ge ut alla böcker om Cass Neary på pocket men eftersom man aldrig vet något säkert (alla böcker är dessutom fortfarande inte skrivna i serien) så var det svårt att komma på en idé för bokryggen som skulle fungera med en tanke vi hade om att alla ryggar skulle bilda en egen bild för de som ställde upp dem bredvid varandra i bokhyllan. Ett bra exempel på detta är en Harry Potter-box där varje rygg fungerar som en pusselbit i en större bild.

Problemet är att jag som formgivare måste veta exakt ryggbredd på varje bok som ska bilda den större bilden. Därför görs detta enbart när alla böcker i en serie redan är utgivna och de ska ges ut på nytt. Att göra den första pusselbiten utan att veta storleken på någon av de andra pusselbitarna är i stort sett omöjligt. Tänk om sista boken blir 900 sidor eller bara 300 sidor. Skillnaden blir så stor att motivet skulle behöva gå att anpassa extremt mycket vilket skulle förta hela idén.

Åter igen tänkte jag på Cass och hennes värld. Vilken typ av bild skulle kunna vara cool att ha som sträckte ut sig över flera bokryggar utan att vi behövde veta på förhand exakt hur breda framtida ryggar skulle bli? Det skulle behöva vara något abstrakt eller något som inte har en tydlig början eller slut. Jag tänkte på bilder av moln, eld, hav osv. De skulle man kunna kapa lite vart man ville bara originalbilden var stor nog från början. Men det känns inte så Cass att välja en bild utifrån att den är slätstruken och odefinierad.

Är det något hon skulle kunna värdera är det sina egna gamla bilder. Sin egen historia som ekade in i hennes nu. Hennes minnen var tätt förknippade med hennes filmnegativ. Karaktärerna i Generation loss är i mångt och mycket som fotografier. Något som framkallas genom ett kort ögonblick som var över för flera år sen.

”Jag gick till kylskåpet och öppnade frysboxen för att hämta påsen med crystal och en annan större påse. Inuti den låg en pappersbit med suddig text – juli 2001 – tillsammans med två plastburkar Tri-X-film. Datumet var då jag köpte dem; det var också sista gången jag fotade något på riktigt. De fick ligga bredvid min kamera i axelremsväskan av slitet läder som jag hade haft sedan high school.”

Cass Nearys kärlek till filmen Tri-X är väldokumenterad, hon kan till och med känna igen den på lukten. Och även om jag inte har lika bra doftsinne så har jag också älskat Tri-X. Jag har pärmar och pärmar och åter pärmar fulla av fotografier jag tog på gymnasiet. Vissa tog jag med filmen T-max men de allra flesta tog jag faktiskt med exakt den film som Cass gillade. Så jag satte mig åter i min soffa där jag nyss suttit med skalpell och tidningar och gick igenom saker jag sparat sen min skoltid. Filmnegativ skulle inte vara en långsökt illustration och dessutom skulle jag kunna pussla ihop hur många som helst allt eftersom fler böcker i serien kom ut.

Jag fotade av negativen och la dem på bokens baksida och rygg. Jag hittade bilder på skelett, träd med knotiga grenar som desperat sträcker sig mot skyn och det som varje gymnasieangstigt konstnärskap måste innehålla: riktigt pinsamma efterapningar av Francesca Woodmans självporträtt.

Innan ni får se en av dessa bilder jag tagit lite bakgrundsfakta: Francesca Woodman var en extremt begåvad fotograf som under några år gjorde banbrytande fotokonst som påverkar tonvis av konstskolestudenter än idag. Hon begick självmord som 22-åring vilket gör att åtminstone jag drog en parallell till Sylvia Plath under mina gymnasieår då jag idoliserade de båda.

Ett självporträtt av Woodman innehöll ofta några olika ingredienser. Såhär i efterhand är det lätt att se att jag trodde det räckte med att få så många ingredienser rätt som möjligt men tyvärr är det inte så enkelt. De attribut som används ofta av Woodman är:

  • nedgångna interiörer
  • en obekväm och/eller obehaglig position för kroppen
  • spegel
  • fönster

Det är lite rörande men mest pinsamt att se så här många år senare hur jag snott olika attribut från Woodman till bilden längst ner där jag själv ligger på en kall vind i Norrbotten och drömmer om att bli konstnär.

Det kändes lite fint att en av de bilderna skulle få göra någon nytta till sist så nu ligger den där tillsammans – må vara i negativform och mindre än ett frimärke – på en bokrygg. Det är lite svårt att se på bilden nedan men den är där, alldeles ovanför beteckningen för Cass favoritfilm 400TX (Tri-X  iso 400) och eftersom jag själv stått i bokhandel och svurit över att serier inte är numrerade så såg jag till att lägga dit ruta 1 av en negativremsa.

IMG_6283

IMG_6292

 

16 kommentarer
12/07 2017
17:55

Nu har det snart gått exakt ett år sen det dök upp en nyhet om att Kirsten Dunst kommer regissera filmatiseringen av Sylvia Plaths ”The Bell Jar”. Det enda vi vet är att Dakota Fanning kommer spela Esther Greenwood, Patricia Arquette någon av de andra rollerna och att Kirsten Dunst arbetat med manus. En tid innan nyheten så intervjuades Dunst om framtiden och nämnde ett hemligt manus hon jobbade på:

“I just like movies that are funny when they shouldn’t be. So there’s a little bit of that. It’s not a dark comedy, though there’s an element of that — if you knew the thing that I was adapting, you might be like wow, that is absolutely nothing like a dark comedy!”

Så nu undrar jag NÄR kommer det börjar släppa posters och teaser-trailers eller åtminstone en liten paparazzi-bild från inspelningen? JAG KAN INTE VÄNTA!!! Visst är det trevligt att Dakota Fanning instagrammar att hon lyssnar på Seinabo Sey men kan hon inte bjussa på åtminstone EN liten bild på när hon är Esther ute på location med Dunst?

Filmen ”Sylvia” från 2003 med Gwyneth Paltrow tyckte jag var ganska misslyckad men funderar nu på att se den förra filmatiseringen av ”The Bell Jar”, från 1979, vars poster syns ovan i inlägget, bara för att ladda upp. Någon som sett den och kan säga om det är värt att kolla? När jag kollar runt lite verkar den fått ganska dåligt betyg av Plath-fans tyvärr.

 

Kommentera
05/07 2017
6:21

När jag som tonåring läste serier var det så stort med självbiografiska serier att alla serier (åtminstone där jag befann mig) för en vuxen publik kallades ”självbiografiska”. Det var väl ett bättre namn än ”vuxenserier” som också florerade som sammanfattande namn på allt som inte var Bamse och Kalle Anka, men nog var det begränsande. En sorts enkel naivare teckningsstil var vanlig och varje gång Mats Jonsson eller Åsa Grennvall gjort en ny bok var det årets höjdpunkt och sen jag läste deras böcker har jag älskat serier.

Efter jag läst allt de gett ut några varv började jag upptäcka andra serietecknares uttryck: Sara Granérs mörka och politiska enrutingar, Gunnar Lundkvists molande oro i karaktärerna Klas Katt och Olle Ångest, Max Anderssons obehagliga undergångsvärldar.

2017 verkar serievärlden ha landat i ”serieroman” som ett sammanfattande namn på en genre som ju, precis som den enbart skrivna romangenren, innehåller otroligt många underkategorier. Av alla mina gamla favoriter så verkar Ester Eriksson lyckats ta det bästa från alla olika former av uttryck och gjort något helt eget av det. Och dessutom kombinerat det i karaktärer som liknar de vi serieälskare läste som barn. Det känns lite som det där uttrycket att en bär med sig alla sina åldrar inom sig. Jag är fortfarande det där barnet som läste samma Kallepocket om och om igen som verklighetsflykt men jag är också någon som har terapibesök inbokade. Jag vet inte varför alla de klassiska serietidningskaraktärerna dyker upp i Ester Erikssons bok men det fungerar jättebra och jag gillar det mycket, det förstärker det sorgliga och det roliga.

På det sätt som Sara Granérs enrutingar fotas av och klipps ut och hängs upp kylskåp och på arbetsplatser i kontorslandskap och messas till varandra och instagrammas så kommer många av sidorna i ”Jag, Esters rester” att spridas på exakt samma sätt. Väldigt många sidor är som fristående inrutingar med punchline och skratt. Efter en tredjedel av boken slutar jag dock skriva upp sidnumren på de sidor jag måste komma ihåg att instagramma, det är helt enkelt för många bra. Men samtidigt som många sidor står helt för sig själva finns en sammanhållande berättelse full av djup melankoli med en karaktär som heter som författaren själv.

Exempel på blandningen är uppslaget 132-133 där ena sidan är en uppgiven scen på pizzeria där huvudpersonen vill vara någon annan och kastar ut frågan hur den ska lyckas bli det, till ingen alls. Den andra sidan är konstverks-snyggt tuschat med en komisk utläggning om hur rösten blir skrovlig och svag när en inte pratat på länge. Givetvis fastnar skrattet i ens egen hals efter en stund och den melankoliska boken hamnar plötsligt i en av mina favoritgenrer när det gäller humor – jag såg någon kalla den ”HAHA, aj-humor” – det vill säga: en skrattar, sen gör det ont. Eller så skrattar en just för att det gör för ont.

Ett annat uppslag innehåller meningen ”Kom och måla en glad mun med mitt blod.” Nästa sida innehåller något som skulle kunna vara en slogan för hela boken: ”Nu skämtar vi bort allvaret innan det blir olidligt.” Men med det sagt så tycker jag att Erikssons andra bok inte bara är så kallad svart humor. De mer poetiska Klas Katt-sidorna av berättelsen är fantastiskt bra och gör att det blir en romankänsla till skillnad från en samling enrutingar. Efter några sidor fulla av terapisamtal bryts det av med att Ester sitter på en bänk och tänker på allt som fanns, alltså bokstavligen ”allt som fanns” i en svart tankebubbla. Det är väldigt bra avvägt och en blandning som gör det till något mer än bara kul, eller bara sorgligt.

Den här recensionen är sjukt splittrad, det märker jag själv, men boken är långt från splittrad. Det är som om Ester Eriksson tagit allt jag gillar med mina gamla serietecknarhjältar och skräddarsytt ihop den här boken bara för mig.

Konstigt nog har jag missat Ester Erikssons debutbok, så den ska jag beställa nu pga vill ha mer. Och medan jag väntar på att få den ska jag spendera onormalt mycket tid på att titta in i Kajsa Ankas tuschrinnande ögon på sidan 116 och drömma om att få vara en del av Sad Kickin Girl Gang

3 kommentarer
29/06 2017
13:55

När jag själv bodde i Göteborg var jag arbetslös i rätt långa perioder och la väldigt mycket tid på att promenera runt över hela stan eftersom det nöjet var gratis. Jag tyckte det var fascinerande att så stora områden i Göteborgs innerstad var ganska förfallna och råa och verkade vara från en annan tid. Jag gillade det men tyckte samtidigt det var konstigt. När jag hörde att Christin Ljungqvists nya bok ”Vita Tigern” utspelar sig i ett framtida steampunkigt, dystopiskt Göteborg kändes det som att polletten äntligen trillade ner hos mig – stan såg ju ut som den gjorde för att inspirera till en drygt 400 sidor lång bok om barn som är hemliga privatspanare, gamla volvobilar som byggts om till svävare samt luftskepp som driver runt på tryggt avstånd från skogsfolket nere på den outforskade marken.

Jag ville givetvis prata med hjärnan bakom den här tolkningen av det framtida Göteborg och hennes tankar om och jobbet bakom dystopin – som kanske i själva verket är lika mycket av en utopi.

Foto: Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag har ju skjutit på den här intervjun eftersom jag själv är i slutfasen av en bok. Nu är den är hos redaktör och ska förbättras och saker ska strykas osv. Jag hatar den fasen så himla mycket för det är så himla svårt. Hur är du där? Tycker du om det jobbet eller att det är svårt?
Hatar du den? Det är ju en av de bästa faserna! När boken finns, när ramarna är satta, och man finlirar med den. Nej, den jobbigaste fasen för mig har alltid varit nånstans efter början, när historien ska ta fart – när karaktärerna är presenterade, ploten vecklar upp sig och du som författare ska bära hela tyngden framåt. Där är det ett slags hatkärlek för mig!

Aha, så det är där du kämpar mest, i början. Hur fungerar det för dig då, har du väldigt många olika idéer du testar och avfärdar då under uppstartsfasen?
Jag är väldigt driven när jag skriver. Jag brukar oftast få en idé, se den från början till slut, alltså hur allting slutar, och därefter stoppa in saker jag tycker bidrar, är intressanta etc.
Så när jag väl sätter mig och skriver har jag ett färdigt, testat, delvis avfärdat synopsis som är ganska sammanhängande – det är svårt att stryka grejer ur det. Rentav titlarna är mina, så väl förankrade i texterna att förlaget mest ändrat en bokstav i nån av dem (Kaninhjärta istället för Kaninhjärtan, ex). Jag kan inte riktigt, på rak arm, komma på nån idé som jag testat och avfärdat, rentav.

Om jag vill ha med nåt: I’ll make it work.

Gör du mycket jobb i huvudet då innan det blir synopsis? Går du och tänker mycket på karaktärer, platser, handling innan du börjar med arbetet vid datorn eller sker allt jobb vid tangentbordet?
Oh, ja … en massa dagdrömmeri ligger bakom! Skrivandet är som ett tillstånd jag ständigt befinner mig i, allt jag är med om passerar genom det där filtret och vissa grejer fastnar. Vad som helst kan fastna. Jag lyssnar mycket på musik, bygger upp ett soundtrack till storyn jag skriver för rätt känsla, för ner kom-ihåg i mobilen, renskriver på datorn väl hemma. Så mycket av formgivandet sker bortanför tangentbordet, och när jag väl sitter där skriver jag alltid den storyn jag tänkt i början. Efter halva vägen inser jag vad jag egentligen skriver. Då smyger sig saker på som jag inte såg från början. Så funkar väl det undermedvetna, antar jag.

Jag som är väldigt okunnig i genren/de genrer som ”Vita Tigern” befinner sig i tänkte nästan direkt på flanörromaner. Det känns väldigt mycket som staden är en huvudkaraktär i berättelsen. Har du gått runt mycket i Göteborg och börjat se stan genom ett eget filter eller sker allt i fantasin vid datorn eller hemma i dagdrömmeri?
Staden är ett slags karaktär redan i verkligheten! Så full av motsägelser, sprickor, gammalt och nytt, typiskt och otypiskt, närhet och distanser. Göteborg är en mångfacetterad stad på det sättet, och det ger också utrymme för egna perspektiv på den. Jag har bott här nu i 9 år så jag behövde inte gå runt särskilt mycket – jag kan de delar jag behöver kunna, förutom hamnen där jag gjort några studiebesök (insåg bland annat att hotellet var placerat vid fel gata!).

Jag tänkte direkt jag hörde att du gjort Göteborg till en steampunkplats att det måste ju vara den bästa tolkningen av staden hittills. Det känns verkligen på sina ställen som att den bara är ett stenkast bort från det du beskriver.
Haha, jamen, faktiskt! Göteborg är rätt punkig, det sticker fram rester av en arbetar-era här och där, rostande kugghjul, koppartrådar, fästen efter trådbussar – saker jag förknippar med gaspunk/steampunk. Vem vet vad framtiden har med sig? Kanske backar vi tillbaka in i det där samhället en aning, så som jag tänker och hoppas …

Visste du direkt att det skulle vara Göteborg och inte en fiktiv stad?
Jag visste direkt att det skulle bli Göteborg, även om jag tvekat ibland. Fiktiva städer har ju en del fördelar, fast det har verkliga städer också. Det blir ju mer värde i berättelsen när läsarna i efterhand kan söka upp platser och nästan snubbla över i litteraturens/sagans värld.

Varför tvekade du? Fanns det några av fördelarna med fiktiva städer du ville utnyttja eller var det andra skäl?
Jomen … då hade jag möjligen kunnat göra staden mer fantastisk. Placerat ett makalöst berg mitt i! Eller låtit naturen vara av ett annat slag. För att inte tala om djuren … det hade kunnat bli svulstigare, helt enkelt.

Å andra sidan gillar jag att ha begränsningar när jag skriver. De blir som hållpunkter, nåt för fantasin att jobba mot, kring, med. En utmaning, en sporre.

Det finns ju en del snygga saker med att ha kvar det i Göteborgsmiljö som jag gillar, t.ex. hur du använder dig av svenska bilar som byggts om.
Den grejen gillar jag med.

Det blir lättare för läsarna att skapa sig bilder om man tar nåt som redan existerar och gör om det.

En är ju så van att bara se apokalyps i amerikanska miljöer och då finns det ju något overkligt/ickevardagligt även med de bilarna. Men nu finns det ju såna saker som gör att jag dras tillbaka till att tänka att ”just det ja, det är ju Göteborg”.
Jo, det är sant. Läser just nu ”Minnet av vatten” av Emmi Itäranta, hennes bok utspelar sig i Finland och vi har en massa gemensamt. Skitspännande läsning!

Jag tänkte en del på tekniken i boken, hur jobbade du med den? Visste du direkt hur du ville att allt skulle vara? Det är ju ett nedkopplat samhälle men fortfarande rätt så tekniskt
Tekniken var en av de grejer jag fick göra mest research kring.

Hur gör du den researchen?
Alltså, jag har väl en hatkärlek till det här med mobiler och datorer. De är bra hjälpmedel när jag skriver men en jäkla farsot när det gäller vår inre stress, vad vi prioriterar, hur vi tillgodogör oss kunskap etc. både bra och dåligt, helt enkelt. Ibland vill jag hiva ut grejerna genom fönstret och bara ”Kan vi inte prata istället?”

Som när Gudrun drog in över Sverige, många barn blev ju till under dessa dygn.

Haha, du är min stora skräck. Jag skulle ju verkligen må dåligt i det nedkopplade samhället!
Nej nej, du skulle älska det. Du skulle bli en av de där som sitter på en av alla bänkar i staden, pratar om vad som helst med vem som helst, läser en god bok. Har en hög hatt på dig, kanske en monokel. ;)

HAHA!

Men hur som helst, jag började först fundera över hur vi kan driva samhället på ett hållbart sätt. Då hittade jag en solcell man håller på att utveckla, som kopierar naturens egen fotosyntes och genererar vätgas. Vätgas i sin tur ger inga restprodukter annat än vatten, om man skulle tanka sin bil med den. Å andra sidan rätt explosiv. Så i min bok är den modifierad, mindre farlig och lättare – den bär tre gånger mer. Det där har jag hittat på.

Men du valde ändå bort att inte ha ett internet i boken trots att det skulle gå att driva med den energin. Det tyckte jag var fascinerande. För papperstidningen spelar ju stor roll i berättelsen. Är det någon form av utopisk tanke där kring det nedkopplade livet som smög sig in?
Absolut. Jag vill liksom backa oss lite grann, tillbaka in i det något lugnare livet, något mindre lättillgängligt.

Tror du att det är en av dragningskrafterna med steampunk-estetiken? Jag har alltid bara trott det varit en estetisk preferens
Jag tänkte: när skulle vi senast ha överlevt ett världskrig? Svaret blev 40-50-talet, då vi fortfarande hade husmorsknepen kvar. När var människa visste hur man lagade, konseverade, odlade – saker som idag möjligen går att googla på.

Ah … nu lät jag lite bitter. Men jag vet liksom inte hur man manglar lakan och det gjorde min svärmor alldeles upprörd, fast på ett kul sätt.

Steampunk är lite mer än estetik numer. Kanske inte alla som kopplar det samman med existentiella/politiska ståndpunkter, men det finns workshops, festivaler, barer, inredningslinjer …

Haha, jag har odlat min inre husmor och kan både kall- och varmmangla trots att jag var tidig med att lära mig html. Det finns hopp!
Marcus! Du är en hybrid!

Chimera!
Jag kan säkert skriva en bok om din värld också.

Jag gillar verkligen att det som av många kanske beskrivs som en dystopi faktiskt har romantiska drag! Jag var nyligen på ett jättegammalt tryckeri där det fanns kvar trätyper, alltså någon har suttit och skurit ut bokstäver i trä för hand. Och nu sitter jag liksom bara och för in dem i indesign och byter storlek på en tusendels sekund, det känns ju väldigt respektlöst att jag kallar mig sättare när jag vet hur sättarna då jobbade…
Jamen, precis! Det är en hel del romantiserande över dessa böcker, jag skriver ju dem mycket för min egen skull … heh

Finns det något tekniskt du ville ha med som du inte lyckades få till? Eller om du inte har någon sån grej: finns det något som du var extra nöjd med att ha kommit på?
Jag kan nog inte ta åt mig cred för de ombyggda bilarna, den idén har nog många andra också kommit på. Och tekniken som sådan är ju en del av min research, så nja … däremot är jag väldigt nöjd med vårt linbanesystem i framtiden, samt kollektivtrafiken mellan städerna – luftskepp istället för tåg, då skogarna inte är säkra (de fria folken, de fria djuren …). Och jo! Jag har ju kommit på ett eget slags luftskepp också: aerosoben. Den kan jag väl få vara stolt över.

Den är ett mindre luftskepp, mer som en luftbåt, där det inte finns nån hytt man sitter i utan ett öppet däck.

Fast när jag tänker på det: jag har kommit på de olika namnen för svävarna också! Tvåppers (tvåpersonssvävare), treppers, fleppers osv.

Du hade ju en del illustrationer som inte kom med i boken. Den jag gillade mest var just den av ett sånt luftskepp. Det är ju väldigt snyggt att det finns en praktisk koppling till just hotet från skogsfolken etc. Var det något som du inspirerades till under research eller var det en ”lösning” på problemet med skogarna?
Luftskeppen var ju bara tvungna att finnas med – jag älskar luftskepp. Sen är det så när jag skriver att det ena leder till det andra, som ett slags upptäcktsresa. Efter en så pass omfattande katastrof blev landet splittrat, då anser jag att det är naturligt att några vill tillbaka till civilisationen, andra inte – några vill leva si, några vill leva så. För att inte stöta sig med/störa varandra blev luftskeppen därmed en perfekt lösning.

Jag är ju väldigt fascinerad av fantasivärldar vars ”regler” blir globala, eller vad man nu ska kalla det. Som t.ex. vem slenderman är, vilka egenskaper vampyrer har osv. Alltså att något påhittat ändå har sina naturlagar och uppsättning lagar. Förhöll du dig till steampunk/gaspunk på det sättet? Du skrev ju tidigare att du gillar begränsningar på vissa sätt.
Jag tycker vissa grejer med steampunk är så häftigt, luftskeppen, glasögonen (goggles), den skitiga mekaniken. Men för att dessa skulle få vara med i böckerna var det viktigt att de hade en vettig funktion. Exempelvis finns luftballonger – folk åker på luftballongsferier i dem, ett slags semesteräventyr som går ut på att man låter vinden ta en lite dit den vill. Helst inte rakt ut i vildmarken, men gärna mot en närliggande stad. Men att bara placera en luftballong på himlen hade känts lite poserande.

Så jo, det kan man väl kalla begränsningar. Eller hållpunkter. De finns där för att sätta en viss estetik, men också för att man ska slippa få flugor i ögonen när man kör svävare/slippa stöta sig med de fria folken etc.

En tanke med allt det luftburna är också att bespara jorden så gott det går. Man får exempelvis inte promenera överallt i staden, det gröna ska få växa ostört. Sen har vi höjda vattennivåer vilket också gör svävare till ett mer användbart fordon.

Det finns väldigt många ord du hittat på: dödsgläntor, fluxa, djurmästare osv. Och så namnen på svävarna såklart. Det finns också massor av vanliga ord men som är rätt avancerade som är s.k. mammaord som förklaras för läsaren i texten på ett väldigt smart sätt. Det går som en röd tråd genom boken med orden. Var det mycket jobb med det eller är du naturlig språknörd?
Naturlig språknörd.

Jag ville ha med orden, de kändes naturliga för mamman att säga, samtidigt visste jag att lite yngre läsare skulle läsa, liksom Avalon inte förstå. Då fick jag göra vissa eftergifter.

Det är egentligen bara i de förklaringarna av de mer avancerade orden som jag tänker att du är författare för yngre också. Hade jag inte vetat det sen tidigare hade jag nog inte gissat det heller.

Hur gick det till när du hamnade i YA-genren? Jag frågar eftersom jag tycker det är så svårt att avgöra skillnaden ofta.
Det är exakt som du skriver: jag hamnade där. Det var inte planerat! Och nu är jag lite sugen på att ohamna här, alltså. För många gånger läses mina böcker av vuxna, men långt ifrån alla vuxna hittar mina böcker på den unga hyllan. Det är en jättesvår grej, egentligen. Samtidigt som genren som sådan är guld – den öppnar en bro för unga och vuxna, där de kan ta sig över åt båda hållen men också mötas. Jag gillar det. Samtidigt som jag blir lite sne på begränsningarna. Och att jag på nåt sätt ska vara en sämre författare för att jag skriver för unga.

Jag hamnade där för att förlagen tyckte mina historier var unga – så länge de handlar om unga saker, från en ung människas perspektiv, är det ungdom. Så resonerar förlaget, och det kan jag väl hålla med om.

Sen kan det vara väldigt mörkt, komplicerat, med svårt språk och djup psykologi. YA-genren ger också en väldig frihet i språk och karaktärer. Jag skulle vara grymt nervös om jag skrev för vuxna … i ung vuxen-kategorin är jag en underhuggare mer.

Det är så intressant det där för ur mitt perspektiv som jobbat i bokhandel i tre år så är det så att de vuxna som köper mest YA är de som också läser mest avancerad ”vuxenlitteratur”. Alltså om någon vuxen hade stor bokhög som de la upp på disken och hälften var YA så var andra hälften ofta rätt ”svår” litteratur. Sån som får Man booker prize och Augustpris osv. Så det verkar ju inte hos vana läsare vara en ”sämre” mindre avancerad genre.
Japp. You nailed it.

Många gånger är YA-böckerna ”finare” litteratur både vad gäller komplexa karaktärer, säreget språk och modiga stories, lite utanför boxen.
Snarare tvärtom.

Dyker det någonsin upp i arbetet med boken sen när förlaget är med? Att någon exempelvis tycker att något inte passar yngre osv? Finns det med som en konkret faktor i själva arbetet? Eller är det mest en etikett som sätts på i slutet?
Nej, faktiskt inte. Vi har aldrig, aldrig haft den diskussionen, mitt förlag är skitbra på det sättet – de gör inte de unga små, utan stora. Barn är inte barn utan små vuxna, liksom.
Det finns absolut med som en faktor. Jag jobbar med det i varje scen, i varje miljö. Och när nåt slinker med är det ytterst medvetet.

Men var det svårt för dig att acceptera det i början, att nu skriver du YA?
Ja. Men det var bara för att jag inte visste vad det var. Först kände jag mig degraderad och lite stött. Nu vet jag ju att det står för kvalitet. Oftast! Ska jag väl säga.

Särskilt om de kommer från Gilla Böcker …

Ja det är ju ett väldigt spännande förlag. Hur upplevde du flytten till Pirat?
Smidig och fin. Haha … inget jag egentligen märkt av. Jag jobbar med samma goa gäng, de har lite mer krut i durken nu bara.

Det uttrycket känns så bokstavligt med tanke på din senaste bok. Ser framför mig trälådor med krut liksom…
Haha! Ja

Fast de använder inte krut, utan nåt slags elpistoler. Eller högtryck. Jag har inte bestämt mig där än … jag tänker på killen i No country for old men? Han med pagen?

HAHAHA det sjuka är ju att han är sån fasansfull mördare, men ändå är det frisyren man fått starkast trauman av. Tryckluft tror jag han använder.

Till morden alltså, inte frisyren.
Tryckluft, ja precis. Helt ärligt vet jag inte detaljerna kring tekniken i deras skjutvapen, jag tror den varierar. Poliserna kör nog tryckluft, de har tankar på ryggarna.

Man undrar allt vad han använder till frisyren. Den är sjukt äcklig, på nåt tantigt sätt.

Man kan tänka sig att han står hemma och manglar sina dukar och lakan till perfektion!!
Exakt.

Det kryllar av såna som han i vår framtid.

När du kommer på nya ord till Vita Tigern, sitter du och jobbar fram den och stryker och testar nya, hur de låter och så, eller bara dyker de upp färdiga och perfekta?
De dyker dessvärre upp, färdiga och perfekta. Det här med skriv kommer lätt för mig. Jag borde verkligen syssla med det på heltid, bara nån ville betala mig för mitt dagdrömmeri per timme.

Det där med att ”ohamna” någonstans är ju bra uttryck. För det finns ju ett sånt element i ”Vita Tigern”. Vissa geografiska platser blir ju oupptäckta efter att ha varit upptäckta. Och vissa kunskaper försvinner och måste läras ut igen.
Ha! Snyggt. Precis. Man har ju gamla kartor, man vet hur marken ser ut. Men inte vad som finns där nu.

Det blir ju väldigt snyggt då att ha yngre karaktärer som det måste förklaras för.
Ja, det har varit en fördel.

Det känns nästan mer avlägset för fantasin att tänka att något helt plötsligt glöms, mer avlägset än svävande ombyggda bilar. Tänker du när du skriver på att skriva ”trovärdig” fiktion eller finns inga gränser?
Så trovärdig som möjligt, och där det inte går men man ändå vill få till det (ex. vapnen), där får det bara vara. Jag tänker: är det mesta trovärdigt kan vissa grejer slinka med.

Dystopin har ju en tradition av underliggande samhällskritik och det finns ju en hel del spår av den hos dig också. Exempelvis ”RD” i boken är ju väldigt komplext. I början tänkte jag att det var inspirerat av SD men sen kändes det som att det var mer mångbottnat än så. Och sen har vi ju tidningen i Vita Tigern där jag direkt tänkte på GP:s (Göteborgspostens) utveckling med vilka som de tar in på ledarsidorna osv. Du drar ju också paralleller till kampanjen ”En svensk tiger”. Tar du in företeelser på det sättet i det du skriver eller är det jag som övertolkar?
Du övertolkar absolut inte – du läser helt rätt.

RD är dock mer av en anarkistisk, grön terrorgren bland de fria folken. De vill störta samhället/civilisationen och skapa ett fritt land. GP har absolut fallerat och blivit mer av en ”vi och dom”-tidning, osv.

Så det finns kängor åt alla håll. Jag har ställt mig själv frågan: vem har egentligen rätt till marken? Svar: ingen. Alla. Jag ville också ge karaktärerna tydliga olikheter i sin bakgrund, men att några av dem ändå envisas med att detta är deras land framför andras land.

Jag tänkte på det med tidningen i boken, att om det var en referens till GP så var det modigt av dig att våga kritisera dem på det sättet med tanke på att du ändå är Göteborgsbaserad.
Sant. Dock är det ingen direkt känga mot GP, även om det kan ses så.

Snarare är tidningen i boken statens lilla informationsblad – i framtiden lever vi i kommunistisk diktatur.

Nej jag fattar, men det går att dra en parallell till den kritik som tidningen fått kanske snarare.
Ah, ja. Det har du rätt i.

Kanske därför jag fick en ganska oinsatt recension av dem – jag fick känslan av att de knappt läst boken.

Det var det jag gillade med RD också. Att det först verkar ganska enkelt och sen blir det mer komplext. Underlag för rätt svåra politiska diskussioner. Det var därför jag frågade om det med vad förlaget tyckt med tanke på att det är YA. För det finns ju en fördom om yngre ibland kan jag tycka att det inte får vara för ”svårt”.
Just det. Alltså, än har förlaget inget sagt. Och de har heller inte sagt nåt tidigare om mina svårare planer så vi får se! Ska bli spännande. Jag tycker de har en himla fin inställning till sina läsare – de vill helst inte ha med moraliserande pekpinnar, snarare öppna upp för eget tankearbete.

En annan viktig fråga: förutom titeln: hur många Kent-referenser finns med?
Hm … ingen! Däremot en ofrivillig Per Gessle-referens jag illa kvickt strök när min redaktör påpekade det. Per Gessle! RYS!!

HAHAHA! Jag gillar att det är på just den biten där redaktören går in och reagerar starkt!
Väldigt starkt.

Nä, det var jag som reagerade starkt. Hon som påpekade och undrade om det var medvetet.

Törs du avslöja vad referensen var?
”känslorna skulle komma sen, på en och samma gång”, typ.

Jäkligt slarvigt från min sida.

Oj herregud. Om det åtminstone varit någon som var ”Kung av sand” eller liknande så hade det ju inte varit lika otäckt.
Jag tycker allt med Per Gessle är otäckt. Han är säkert en snäll man när man lär känna honom, men som artist ger han mig RYYYSningar.

Det är så hjärtskärande med honom tycker jag för han verkar vara sån musiknörd, allt verkligen High Fidelity-kille, men så gör han liksom musik för de som aldrig satt foten i en skivaffär.
Mäh … varför vet du så mycket om Per Gessle?
Haha jag är sjuk på det sättet att jag researchar hjärtskärande män. Sen var jag stort Roxette-fan som barn och jag är extremt nostalgisk av mig så jag läser alltid intervjuer med Marie och Per om jag ser såna.
Hjärtskärande män … haha, ett framtida romanprojekt, som David Batras lapp-böcker?
Haha bra idé! När min sju band långa svit om hjärtskärande män kommer ut får du 10%!

Varför är förresten alla dina titlar djurrelaterade? Om du fått den frågan tusen ggr innan ber jag om ursäkt.
Alltså, de första böckerna, där hade det med våra inre djur att göra, eller lite fabeltema, lite ockult touch. Den här gången var det inte alls så, snarare att svenskar tiger. Men det blev kanske lite olyckligt där. Och bok två får samma problem förmodligen! Först bok tre som bryter trenden. Om det blir som jag planerar.

Vilket det oftast blir.

Jag tycker det är coolt att det är djurtema. Sånt är ju snyggt. Speciellt eftersom det inte bara är taget ur luften utan har koppling till innehållet.

Hur tycker det känns nu när boken är ute? Är det kul eller är det en kamp att få folk att upptäcka den?
Det är kul, det är en kamp att få folk att upptäcka den. Jag skrev ju ett frustrerat blogginlägg häromsistens som handlade om hur högt man måste skrika för att höras i bruset.
Det är ganska högt.

Idag handlar det inte om att skriva nåt bra, utan om att snarare vara ett bra ansikte utåt. Det är svårt.

Tänker du någonsin att du ska anpassa skrivandet efter hur bokmarknaden ser ut? Eller klarar du att hålla det helt frikopplat?
Nej … på senare tiden har jag allt mer funderat på att skriva en thriller baserat på Hanna, mediet i mina första böcker. Hopparad med True Detective-vibbar (första säsongen) och ett rättsfall jag just såg en dokumentär om (hemligt). Det ska vara en välskriven roman med deckarinslag snarare än tvärtom. Men det är min bittra idé.

Mina hoppfulla idéer handlar om rymdskräckisar och en Wes Andersson-inspirerad YA-bok om att hitta en försvunnen mamma.

Sånt man verkligen blir rik på.

Men det känns ju ändå som att du gillar deckargenren en del. Du har ju privatspanare i din bok liksom. Tänkte ju direkt på Kitty osv. Borde inte du vara med på Crimetime förresten? Kollar/läser du mycket deckare själv nu? Eller är det ekon av Kitty-läsning som inspirerat?
Jag gillar i regel deckare, främst de amerikanska. Svenska deckare läser jag inte.

Men Tana French, eller Marisha Pessl. Donna Tartt också, men det är inga deckare direkt.

Sen är det absolut ekon av Kitty-läsning i böckerna!

Avalons behov av att kartlägga och förstå gör ju att läsaren får förstå med henne – det är ett bra sätt att berätta en historia. Tycker jag.

Ja! Och jag tycker det är så bra sätt att förstå den framtida världen också. För det blir naturligt att ställa frågor om saker.
Precis

Hur tänkte du med namnen på alla karaktärer? Det känns som att de är tagna från olika tider sammansatta i en helt egen tid. Fanns det ett syfte med karaktärernas namn alltså? Eller är det mest namn som låter bra?
Jag ville ha namn som visar på deras olika bakgrunder, att de kommer lite varstans ifrån – att Sverige, liksom alla andra länder i världen, består av alla möjliga människor som heter allt möjligt men som ändå resonerar på samma sätt, har samma värderingar, är rädda för samma saker.

Så namnen är väldigt medvetna.

Avalon kommer sig av Ava, som hon hette från början, just för att det blev ett så fint ambigram. Sen insåg jag att det var ett smeknamn för nåt annat, och så blev det Avalon.

Hur ”hittade” du de olika namnen? Jag vet att Henning Mankell kom på ”Kurt Wallander” genom att bläddra i telefonkatalog exempelvis.
Jag googlade.

På de andra namnen alltså. Ava var liksom där, bara. Som en symbol från början.

Årets bästa googling: ”Postapokalyptiska framtidsnamn”
Yes. Då hittar man en lista som jag har gjort.

Avas ambigram

5 kommentarer
23/06 2017
17:26

Det finns facklitteratur som är värd att att tipsa om pga allmänbildningen den ger, och den här boken är verkligen en sån, men den är framför allt så otroligt njutbar att läsa. Jag läste den i vintras en första gång och ville därefter inreda om min lägenhet i röd sammet och skriva dikter för hand. Nu är det sommar och jag vill göra drinkar på Pimms och jordgubbar och sitta på verandan i kostym och ägna mig åt lättja och låtsas att jag är en dandy under La belle époque. Jag känner samma sak som när jag läser om Françoise Sagan eller Evelyn Waugh – jag vill så gärna vara en del av det jag läser att det nästan är jobbigt.

Boken, med sin fantastiska titel hämtad från ett citat ur en tidning som bevakade en av rättegångarna mot honom, är rätt så kort men på ett märkligt sätt innehåller den otroligt mycket. På under 200 sidor hinner Viveka Adelswärd med att skildra de ”Svarta mässor” som Jacques d’Adelswärd Fersen anklagades för att anordna (ett kapitel heter ”Snarare snobb än satanist”, bara en sån sak gör ju en bok läsvärd!), hon beskriver synen på smutsig förledande litteratur (Shakespeare och Platons verk kallas för ohälsosamma av rättens domare) och senare även flykten till Capri efter domen.

Detta är ett huvudspår i boken som för med sig skildringar av hur dåtidens press spred fördomsfulla rykten, spekulationer, fördomar och ibland även ljög rakt upp och ner. Eftersom han var släkt med den svenska adliga Adelswärd-släkten förekom det liknande skriverier även här i Sverige. Det är pinsamt att läsa och får en att fundera över de övertramp som görs idag i svensk press.

Men, precis som boken gör många gånger, så vänder det snabbt och vi får berättelsen om Marchesa Luisa Casati – miljonärskan som ville iscensätta sitt liv och göra det till ett konstverk. Som sponsrade konstnärer och levde med de öppet homo- och bisexuella på Capri. Det är kanske lätt att tänka sig att man själv skulle varit en av dem som vågat bryta så många tabun som karaktärerna i boken, men tänk att växa upp i en miljö där det anses av lärarna att man har ”anpassningssvårigheter” för att man inte vill gå med skolkamrater till en bordell.

Jag tycker Viveka Adelswärd lyckats skriva en bok som blandar eskapism, mod och dandy-drömmar med de negativa saker som en manlig privilegierad arvtagare också sysselsätter sig med. Det är ingen hjältesaga och det är ingen smutskastning. Det är en sån historieskrivning som man inte får lära sig i skolan och som jag inte kan få nog av att läsa när de grävs fram av formuleras av ambitiösa författare.

Jag skulle helst av allt vilja nämna ALLT jag älskar med den här boken men det finns det inte tid för, nu ska jag stryka min bästa skjorta och sen ska jag bildgoogla dandys resten av kvällen på min veranda.

 

 

Kommentera
12/06 2017
19:09

scener och samtal

 

 

 

 

 

 

Såg precis att Scener & Samtal släppt sitt program idag, hemsidan är dessutom väldigt snygg. Hade varit superbra med ankarlänkar till de olika programpunkterna dock så att jag kunnat direktlänka men det kanske kommer. De jag spontant blir sugen på att gå och se är följande:

DET VILDA HUSET – ETT SAMTAL MELLAN HANNA NORDENHÖK & KAROLINA RAMQVIST

SERIER & POLITIK – ETT SAMTAL MELLAN GUDRUN SCHYMAN & ELLEN EKMAN

FÖRFATTARSAMHÄLLETS SKULD TILL FOLKBILDNINGEN – KRISTINA SANDBERG & BERIT LARSSON

ETT SKRIVANDE LIV – TOVE FOLKESSON, THEODOR KALLIFATIDES, ELISE KARLSSON. Moderator: IDA LIND

ÄNKANS SORG & ENSAMHET I ARBETARHEM – SVEN TEGLUND & ANNELI JORDHAL

BILDNING, BIOGRAFI & FRIGÖRELSE – Med AGNETA PLEIJEL & SUZANNE BRØGGER. Moderator: TONE SCHUNNESSON

 

6 kommentarer