Bokhora.se

02/11 2017
15:54

Jag läste ”Fittstim” som tonåring och tyckte det var det bästa jag läst. Bland de som inte läste boken är den kanske mest känd för att Karolina Ramqvist i sitt kapitel publicerade ett sexistiskt brev hon fått från Ulf Lundell som svar på en recension hon skrivit. I kapitlet finns annat som borde uppmärksammats mer, t.ex. en hälsning från en liknande bok som gavs ut 20 år tidigare. Ramqvists kapitel ”Inte riktigt som andra mammor” börjar med en promenad. Hon läser Bang. Hon ser en svartvit bild på sin mamma.

”Hon går på en gata tillsammans med en arbetskamrat och en man som kör några lådor på en pirra. Stadsbudet Åke, står det i bildtexten.”

Det skrivs aldrig ut i texten men lådorna på pirran i bilden är fulla av den första upplagan av ”Dokumentet” – en samling vittnesmål från Aftonbladetjournalister om deras arbetssituation. Dokumentet skrevs av kvinnorna på redaktionen 1978 och delades ut på samtliga skrivbord kvällen den 8 maj. Kvinnorna bakom Dokumentet hade själva finansierat det i hopp om att väcka en dialog med männen och ledningen om bland annat ojämlikheten, trakasserierna och bristerna de såg i tidningens innehåll. Men också för att själva skaffa kunskap om varandras situation.

Det är enkelt att se kopplingen till #metoo när det gäller syftet. Det är nedslående att se hur lite som förändrats på de snart 40 åren som det är mellan Dokumentet och #metoo. Att läsa en reportagebok från 70-talet borde kännas mer daterat, mer historiskt. Det enda som möjligen känns daterat är språket, vissa ord osv. Men verkligheten som skildras verkar vara samma.

Jag fjärrlånade boken efter att jag läst att det kommer en dokumentärfilm till våren om arbetet. Därefter såg jag en text om att journalister på Aftonbladet kommer göra en uppföljning på Dokumentet.

Det första som slog mig när jag började läsa Dokumentet var att det som människor vittnar om under #metoo är ännu värre än de hemska saker som skildras i boken från 1979 (om det nu går att gradera). Det kan bero på några olika saker:

1. Det har blivit värre.
2. Dokumentet och liknande skildringar har gjort att kvinnor idag kan berätta om de värre sakerna som alltid funnits där.
3. All of the above.

Sak som händer 1978: en kvinna anser sig inte förtryckt eller som att hon behandlas på ”något särskilt sätt för att jag är tjej”. Några rader senare beskriver hon hur hon aldrig skulle drömma om att bära kjol eller klänning på jobbet trots att hon vill det. Liknande motsatser dyker upp genom hela boken. Det verkar finnas en bild av vad trakasserier är och det som för mina ögon ser väldigt mycket ut som diskriminering verkar vara så invand i vardagen att det bara är just det i mångas ögon: vardag. Att se alla berättelser uppradade gör dock att strukturen syns och att varje enskilt övergrepp inte alls är enskilt egentligen utan en del av något större.

På det sättet fungerar den exakt som #metoo. De så kallade ”enskilda fallen” visar sig vara ett strukturellt problem.

IMG_8241

IMG_8238

Ändå är det som individer som männen försvarar sig, de känner sig utpekade fastän det ju var värre förr och så vidare. Efter att Dokumentet delats ut på Aftonbladet dröjer det ett tag innan boken ges ut och arbetet fortsätter. Mer än halva boken ägnas åt reaktionerna och om själva arbetet på redaktionen och i det som de involverade kallar tjejgruppen.

Männens reaktioner på Dokumentet 1978 är identiska med de negativa reaktioner jag sett idag på #metoo:

Kvinnorna är humorlösa
Det som hänt hände för länge sen
Kvinnorna som uttalat sig har inte nog erfarenhet
Kvinnorna vill bli behandlade som de blivit behandlade
Kvinnorna borde ägna sig åt något annat istället (1979 var detta ”klasskampen”)
Kampen är viktig men kvinnorna sköter kampen fel
Nu har kvinnorna gjort det omöjligt för männen att ens våga prata med kvinnliga kollegor
Kvinnorna har mens 4 dagar i veckan
Kvinnorna har inte sett allt bra som män gör
Kvinnorna misstolkar
Kvinnorna vänder sig till fel kvinnor (1979 kallas denna: ”en bildad borgerlig elit”)
Kvinnorna är för kommersiella
Kvinnorna är inte nog kommersiella
Männen hamnar utanför

Det här är det som gör boken så unik. Den innehåller originaldokumentet men skildrar också tiden efteråt. Hade jag börjat med att läsa männens reaktioner och sen kvinnornas texter hade jag förmodligen suttit och gapat fortfarande. Reaktionerna står inte alls i proportion till vad som skrivits i dokumentet. En mening som sällan skrivs men som nästan är ett understatement i det här sammanhanget: männen blir hysteriska. Herregud!

Om det går att ha någon åsikt om kvinnornas berättelser i Dokumentet är det snarare att de är väldigt nyanserade och att de förmodligen höll tillbaka mycket av kritiken eftersom de förstod att även liten dos kritik kommer uppfattas på detta överhispiga sätt som männen uppfattar det. Det är inte alls bara en bild som målas upp av Aftonbladet. Det är uppenbart att männen känner sig straffade medan det för en som läser texterna är uppenbart att de vill förändra något. Frasen ”inte alla män” förekommer bokstavligen. Det är extremt förenklande att kalla boken för ett ”tafsuppror” som DN gör. Den är inte enbart inriktad på sexuella övergrepp utan ser osynliggörande och förminskade och fysiska övergrepp som olika delar av samma sak.

Boken är långt ifrån ett manifest utan snarare väldigt resonerande från alla håll och kanter. Den är självkritisk och visar upp både styrka och osäkerhet, de med starka stämmor tar plats och den låter blyga prata.

Det finns såklart något väldigt starkt i att en del kvinnor vittnar om hur Dokumentet fått dem att förstå att den där dåliga känslan de fått av någons beteende faktiskt var trakasserande och en form av övergrepp. Det är inte ”bara jargong” eftersom de nu hört andra berätta om samma sak. Men bredvid den typen av berättelser handlar mycket om rent redaktionellt arbete så som hur många kvinnor som få synas i bild i tidningen samt resonemang om hur sån statistik egentligen bör tolkas, vilka typer av ”knäck” som kvinnliga journalister får, exempel på fördummande journalistik gjord enbart för sälja osv.

Att männen ges så mycket utrymme till att förklara sig och framföra kritik är faktiskt det som får männen att se allra dummast ut. De tror att de försvarar sig men de bekräftar och understryker verkligen exakt hur illa de beter sig.

”Jag anser att jag är i min fulla rätt att bli kåt på mina kvinnliga kolleger, men efter att ha läst Dokumentet vet jag inte om jag törs visa sådana känslor längre.”

Och det här citatet kommer från en av de män som på det hela taget är positiv till Dokumentet!

Efter att Dokumentet delats ut i sin första form gjordes ett radioprogram av dokumentärlegenden Susanne Björkman. Arbetet med den dokumentären skildras väldigt fint av Annika Danielson som i början inte ville ställa upp eftersom hon inte kände att hon hade något att komma med, hon var blyg och rädd för offentlighet. Hon beskriver hur det går från att kännas vidrigt att allt fastnar på band till hur det sakta känns bättre tack vare det förtroende Björkman inger och hur respektfull hon är. Att Danielson är rädd för att uttala sig eftersom hon riskerar att få alla män emot sig på arbetsplatsen är i sig ett bevis på vilken totalitär anda som rådde. Detta inser Danielson och börjar våga säga sin mening. Tjejmötena i sig ger henne det modet. Det är svårt att förstå för mig hur någon vågar kritisera männen med tanke på vilka reaktioner de får, kraften i mötena som hållits måste varit otrolig.

”Samma dag frågar en kvinnlig reporter en av de manliga cheferna vad han tycker om Dokumentet:

– Det verkar så grinigt. Alla säger samma sak.

– Tycker du inte att det är förskräckande i så fall? undrar den kvinnliga reportern?

– Det är ingen humor i det. Gud gjorde nog kvinnan garanterat humorfri, så att hon inte skulle skratta ihjäl sig åt mannen, svarar den manliga chefen.”

Bokens olika delar som är både självkritiska och nyanserade är inte bara det ultimata beviset på hur det privata är politiskt utan samtidigt många andra saker: en guide till hur organisering går till med bland annat konkreta tips om hur olika faser av uppgivenhet och konflikt kan hanteras. Boken är också ett tidsdokument om hur de journalistiska ideal och de konkreta arbetsuppgifterna såg ut, en känsla av att om det är så här illa som vi män reagerar på konstruktiv kritik så är det inte konstigt att #metoo på kort tid blivit en global rörelse. Det är inte konstigt att den här boken fortfarande är aktuell.

3 kommentarer
30/10 2017
18:10

För ett tag sen skrev jag om det första bokomslag jag gjort. Nu har min egen debutbok ”Jag har inte råd” getts ut och eftersom jag är så noga med bokformgivning så gjorde jag all design själv.

Två saker var viktiga när det gällde omslaget:

1. Det ska kännas lyxigt.

2. Det ska vara mörkt.

Boken handlar om ett år av köpstopp som jag hade 2016 och jag försöker reda ut varför jag kände mig tvungen till en så till synes samtidstöntig och nyårslöftesfånig grej samtidigt som jag försöker nysta i hur reklam fungerar, varför shopping ger en kickar och vilken roll stora företag spelar i våra liv. I en kort mening: den handlar om ångest och ekonomi.

Inget av ämnena är särskilt lockande på ett säljigt sätt. Och trots att jag citerar konsumtionskritiska författare/tänkare/ekonomer så ville jag verkligen inte enbart rikta mig till de som vanligtvis kan tänka sig att läsa en sån bok eftersom jag inte enbart är kritisk.

exempelomslag

Det finns många jättebra böcker som handlar om ekonomi och hur vårt samhälle är uppbyggt kring konsumtion. Jag räknar nog upp minst 20 stycken i min egen bok. Gemensamt för dem är att omslagen ofta signalerar kritik med stort K. Här ska det tänkas, här kommer det bli svårt. Ofta är böckerna inte svåra alls men de är noga med att signalera ”reportage” eller ”facklitteratur”. Även de som är bästsäljande i sin genre har omslag långt från den estetik jag gillar.

Min tanke var att även den som skulle kunna tänka sig att köpa en bok om mode eller ett magasin skulle kunna tänka sig att vilja läsa min bok. Jag samlar lite på böcker om mode och en favorit är ”Banbrytande mode” som formgivits av Sture Pallarp som jag tycker är väldigt smart gjord. Pappersskulpturer som ser ut som klassiska modeaccessoarer återkommer genom boken och finns på omslaget. Jag gillar också det enfärgade. Det är sparsmakat men sticker just därför ut väldigt mycket bland bokomslag där ofta väldigt mycket information ska få plats och det lätt blir rörigt.

 banmod01

Obs obs obs jag tycker det är skämskudde på mina fula skisser men de är aldrig gjorda för att visas upp utan enbart för att jag ska komma ihåg saker när jag jobbar.

Jag fick idén för några år sen att jag ville se om det gick att använda lyxens eget bildspråk för att paketera något som inte alls hade med lyx att göra. Eftersom reklamens bildspråk är så himla effektivt vore det kul att se vad det går att använda det till. Jag skulle göra en utställning som handlade om melankoli och humoralpatologi – ett nu övergivet fält inom medicinen som fram till 1800-talet var dominerande.

Har du hört uttrycket ”vid sunda vätskor” så har du varit i kontakt med en av resterna från den ”vetenskap” som i korthet gick ut på att kroppens fyra vätskor måste vara i balans för att människan ska må bra. Detta ledde till bland annat åderlåtning för att återställa balansen hos någon sjukling.

Melankolin berodde på överskott av den svarta gallan. Ordet melankoli kommer från grekiskans ”mélaina chólos” som betyder just ”svart galla”. Men melankolin var inte enbart av ondo, hos män det vill säga. Den ansågs vara något som filosofer och konstnärer kunde dra nytta av.

Min idé till en utställning var att sätta den svarta gallan på piedestal, bokstavligen, och höja upp den kvinnliga melankolin på samma sätt som den manliga höjts upp. Gick det att ”sälja in” den kvinnliga melankolin som en produkt? Jag beställde en (alldeles för dyr) svart glaspiedestal och experimenterade med svarta färger och vätskor tills jag hittade något alldeles lagom trögflytande att fylla en gammal Chanel No 5-flaska med. Parfymflaskan till Chanels signaturdoft är en lyxprodukt som år efter år behållit sin status som den ultimata modeikonen och jag ville bokstavligen fylla den med melankoli.

Den lilla scen som piedestalen stod på var täckt av rosor gjorda av sidorna i Virginia Woolfs ”Ett eget rum” och små utstansade cirklar ur samma bok. Jag ville göra en fantastisk text om kvinnliga kulturarbetares villkor attraktiv för en annan typ av publik. Varje cirkel med text och varje boksidesros doftade som parfymen och tanken var att besökarna skulle lockas av doften och ta med hem och läsa på vägen och bli nyfikna på Woolfs verk.

Det var en ganska pretentiös och lite rörig utställningsidé med lite för många trådar märker jag nu när jag skriver om den. Men jag gillade tanken på att använda ett typ av bildspråk för att väcka intresse för något helt annat. Det var det jag ville nyttja i mitt bokomslag.

IMG_023

c645f26a2dbcacfe187065cc676efd0d

parfymflaska 1 - 032

testers

161e7c87c082a1f0bf627c61d83428fb

När jag startade min köpstoppsblogg så tog jag namnet från den här gamla utställningen. Det finns en psykologisk teori om sorgens fem faser och den femte fasen är ”acceptans”. Jag visste inte det när jag gjort utställningen men hade stött på det sen sen dess och tyckte att det var passande att det fanns med som ett extra lager i namnet på bloggen. Det är nu jag accepterar hur mycket problem jag har med min ekonomi.

När det var dags att göra bokomslag tyckte förlaget att ”Sorrow No 5″ var alldeles för intentsägande vilket jag höll med om. Jag hade känt ett enormt motstånd för att erkänna för mig själv och andra att jag faktiskt inte hade råd med saker, något som förstört min ekonomi väldigt mycket och lett till stora skulder. Att under köpstoppet säga meningen ”Jag har inte råd” för första gången till någon hade varit en stor grej för mig och förlaget gillade det titelförslaget.

Problemet var att det inte såg bra ut på den lilla parfymflaska jag ville återanvända till bokomslaget. Jag skulle behöva testa en större flaskmodell och fotografera om bilden. Det var viktigt att texten verkligen satt på etiketten på riktigt. När jag var tonåring och såg förtexterna till ”Sen kväll med Luuk” tyckte jag att det var ett oerhört snyggt sätt att använda typografi på. Jag ville att texten skulle vara i bilden och inte utanpå.

luuk_0001_Lager 4

luuk_0000_Lager 5

luuk_0002_Lager 3

luuk_0003_Lager 2

Jag tycker aldrig att photoshop blir lika bra som att faktiskt fånga det i kameran direkt, eller snarare: det syns att det är gjort i photoshop eftersom det är ”för bra”. Tanken var länge att jag skulle ha massor av flaskor som skulle ligga i en hög och illustrera överkonsumtion. Problemet var bara att jag ju inte ville skuldsätta mig ännu mer för att göra ett bokomslag till en bok om skuldsättning, och även tomma Chanelflaskor är rätt så dyra att köpa.

Så jag återgick till ursprungsidén att bara ha en parfymflaska som skulle framstå nästan som ett monument. När jag var tonåring hade jag sett filmen 2001 om och om och om igen och fascinerats av hur ”Monoliten” framställts som så hotfull och kraftfull i all sin stillhet. Jag såg om filmen för att försöka förstå hur de lyckats med detta. Den var nästan alltid filmad en aning snett underifrån. Men inte på ett sätt som gjorde det uppenbart att det var så det var filmat. Som tittare kände jag dock alltid som att den tog all plats. Alltid exakt i mitten av bilden. Jag testade.

IMG_021

2001space037

Hotel-monolith_12_and_3

version1

Jag tyckte dock att den lyxiga känslan försvann när parfymflaskan var helt fyllt av svart vätska. Ojämnheterna syntes och allt kändes platt och trist.

Min vän Saga föreslog att jag borde testa med den riktiga parfymen inuti flaskan för att få mer dynamik i bilden. Testa att låta ljuset komma in även från baksidan av flaskan genom parfymen. Så jag började planera för att fotografera om allt ett tredje varv. Nu hade jag flyttat och hade inte längre tillgång till fotostudio som jag haft tidigare. Jag hade inte heller hunnit packa upp min ljussättningsutrustning och det var snart deadline för höstkatalogen där alla böcker samlas. Det var bråttom att göra klart omslaget. Förlaget (som nu hunnit byta ägare) hade också uttryckt en önskan om att bloggens namn skulle vara med i undertiteln så etiketten skulle också göras om. Jag köpte en full flaska Chanel No 5 i en parfymgrupp på facebook. Den kom dock väldigt sent, dagen innan bilden skulle in till katalogen.

I min provisoriska lågbudgetstudio ingick följande:

1. Svart fond gjord av min partners klänning.

2. Batteridriven ficklampa från närmsta biltemabutik som jag hade bredvid sängen i händelse av strömavbrott.

3. Glasskiva tagen från tavelram för att skapa reflektionen under flaskan.

4. Etikett med titeln utskriven på vanlig bläckstråleskrivare.

fotografering omslag - 1

Resultatet blev mycket bättre av att ljussätta bakifrån tyckte jag. Korken och olika delar i glaset fick mer liv. Det var dagen innan bilden skulle in till tryck och jag var extremt less på parfymflaskor. När jag nu går igenom skisserna jag gjorde hittade jag till och med en skiss på en annan idé som jag gjort samma kväll som jag fotade den slutgiltiga bilden. I denna har jag övergett parfymflaskeidén av rent hatiska orsaker och istället bara lagt en ”platta” ovanpå ett foto.

 

skiss3

skiss2

skiss

Det blev dock aldrig någon av dessa eftersom de kändes tråkiga. Eller snarare: de kändes som något jag sett innan och det kändes som fel tid på dygnet att börja på något nytt. Det var natt och jag hade kommit till den punkt då jag gör klart saker bara på vilja. Jag hatade allt jag gjorde men jag skickade iväg bilden jag nyss gjort klart och gick och la mig direkt med en doft av rosig parfym på händerna som inte gick bort.

jag har inte råd - omslag - jpeg

omslag-i-sno

5 kommentarer
26/10 2017
17:41

Wohoo!! En av mina favoriter Joan Didion är föremål för Netflixdokumentär som släpps imorgon. Här är artikel i Guardian om den.

Dessutom ger Atlas ut ny bok av henne. Helgen är härmed räddad!

 

Kommentera
24/10 2017
15:36

dostadning

Jag minns kanske fel men jag har för mig att Paul Austers ”Att uppfinna ensamheten” börjar med att en man städar ur vinden i huset där hans pappa bott. Jag läste den boken på gymnasiet eftersom det på den tiden fanns en lag om att gymnasister med lånekort måste läsa Auster, en lag besläktad med att enbart skriva för hand i sin dagbok (som en tar på lite för stort allvar) samt bära svart halsduk inomhus på ett utstuderat sätt.

Av allt jag läst av Auster är detta det enda jag minns: melankolisk dödsstädning. Jag tyckte det var fint att tänka på att sitta sådär med sakerna som någon lämnat efter sig och minnas, och undra över, någons liv.

Kanske för att jag älskar saker, kanske för att jag helt enkelt aldrig behövt dödsstäda ensam efter någon, är jag redan från början lite provocerad av förutsättningen för boken: din familj och dina vänner kommer varken vilja ta hand om eller kunna värdesätta dina saker när du är borta. Och detta: det här är ingen sorglig bok.

Det är nog helt enkelt inte bok för mig med andra ord och det är nog orättvist att såga den eftersom den inte är skriven för den typen av läsare som jag är. Sadness is my boyfriend liksom. Jag identifierar mig så mycket mer med exempelvis Joan Didions sätt att skriva, hur hon i ”Ett år av magiskt tänkande” inte klarar att göra sig av med sin döda makes skor, för hur skulle han i sånt fall kunna komma tillbaka? Magnusson ger bort sin makes verktyg trots all omsorg han haft om dem och det är inte mer med det. Det verkar helt klart vara ett bättre sätt att leva på – men inte lika bra litteratur i min värld. Jag tror dock att de som tycker Didion är för mycket gloom and doom när det gäller tema döden kommer kunna gilla den här boken.

Margareta Magnusson har skrivit från ett närmast motsatt perspektiv än Didion – visst är saker bärare av minnen men de är framför allt en börda när de hopar sig, blir kvar av lättja, tar över livet. Föremål som bär på livshemligheter ska bort av hänsyn till efterlevande och trädgårdar som inte kan skötas enligt gängse normer är det bättre att vara utan. Prydnadssaker är mest jobbiga eftersom de ska dammas. Jag måste tröstsöka på Pinterest för att lindra mina upprörda nerver: ”maximalistic interior design”, ”bohemic aparatment”, ”cluttered room”.

Jag irriterar mig på en del spaningar på temat manligt/kvinnligt och observationer som känns som en parodi på Spanarna i P1 – trasiga jeans är på modet, vad mycket som ryms på ett usb-minne osv. Men det finns en del observationer jag tycker är roliga på ett Oscar Wilde light-aktigt vis (Singapore sling smakar som skafferistädning, spara bara din favoritdildo och släng övriga 15) men allt som har minsta mörker i sig vänds till något hurtigt eller undviks. Att hennes pappa sparat arsenik i en byrålåda till långt efter kriget slutar inte med något annat än en apotekare som blir förbryllad.

Jag blir lite besviken av att boken inte är mer personlig. Eller kanske snarare över att någons personliga inte är samma som mitt personliga. Jag förstår att det finns många som kommer gilla att läsa den men vi matchar inte jag och Döstädning.

2 kommentarer
04/10 2017
18:08

Inspirerad av Nord & Franckes Kulturtantsbingo kommer här en bingobricka för dig som kommer vara klistrad framför någon form av mediabevakning av tillkännagivandet av årets nobelpris i litteratur imorgon torsdag 5 oktober.

Bingobrickan går att skriva ut på en A4, klicka bara på den för att förstora och leta fram den av dina duttpennor med mest kulturellt kapital!

Den första att lägga upp bingo som också pingar @bokhora på instagram får en bok författad av årets vinnare!!! 
(Ange vilken sändning du följt. Har du stängd profil kan du maila marcus@bokhora.se istället om du vill tävla om boken.)

4 kommentarer
03/10 2017
18:50

Har sovit middag två ggr per dag sen jag kom hem från bokmässan, senast i eftermiddags då jag sov på golvet med min katt. Kommer blogga mina mässfynd senare i veckan när jag orkar skriva fler än ett par meningar men här är i alla fall mina mässbilder.

Bilderna går att förstora genom att klicka på dem!

IMG_6990

IMG_6966

IMG_7162

IMG_7168

IMG_7171

IMG_7178

IMG_7189
Rithina Simoni tatuerade i Norstedts monter

IMG_7191
Mats Strandberg (Aktuell med ”Hemmet”) + Johan Ehn (debuterar med Down Under)

IMG_7196

IMG_7203

IMG_7216

IMG_7201
Julia Skott (författare + romancepodden) och Christina Schiller (debuterar med ”Hemligheter små”)

IMG_7217

IMG_7234

IMG_7237

IMG_7257
Min partner författaren Helena Dahlgren + Sophie Kinsella författare till bl.a. ”En shopaholics bekännelser”

IMG_6943

IMG_6945

IMG_6948

IMG_6959

IMG_7156

IMG_6961

IMG_6958

IMG_6978

IMG_6980
Skräckförfattaren Markus Sköld, Marthina Elmqvist (PR/Agent), Cecilia Pettersson (illustratör/designer), Christin Holmgren (frilansande redaktör)

 

IMG_7060-2
Bia Sigge & Emma Danielsson (båda förläggare på Storytel originals) 

IMG_7076

IMG_7079

IMG_7081

IMG_7082

IMG_7089

 

IMG_7126

IMG_7094

IMG_7100

IMG_7112

IMG_7128

IMG_7132-2
Hanna Lager (feministbiblioteket) + dottern Selma

IMG_6987

11 kommentarer
07/09 2017
12:30

Gud vad svårt det är att skriva om den här boken. Jag hittade en bra recension på goodreads vars träffande förstamening jag stjäl för alla er som vill ha ett kort vägledande omdöme om Lauren Graham som författare:

”So Lauren Graham basically IS Lorelai Gilmore :)”

Den längre versionen (som innehåller Gilmore Girls-spoilers):

Jag fick ett brev i brevlådan som jag inte visste vad det innehöll men när jag såg vilken bok det var så kastade jag mig över den så fort jag kunde. Eller nä inte kastade rent bokstavligt över själva boken, jag kastade mig i sängen och bäddade ner mig under filtar och täcken och en katt på magen fastän det bara var eftermiddag och sen låg jag och läste tills jag skulle sova. Hade jag haft en tekopp med mig i sängen hade jag hållit den i tvåhandsfattning sådär som i en melankoliskt mysig höstfilm som utspelar sig i den filmiska delen av New York där det för alltid kommer vara populärt med bylsiga stickade tröjor. Ni vet sån där tvåhandsfattning på tekoppen som säger: fuck it, nu orkar jag inte med den verkligen världen mer utan kommer isolera mig i Stars Hollow med GG-maraton under kommande veckor.

Gilmore Girls är verkligen en av de bästa tv-serierna någonsin i min mening och det är omöjligt att separera Lauren Grahams senaste bok från mina känslor för serien. Det är helt enkelt en bok för fans. Alla som sett seriens 157 avsnitt mer än ett varv kommer vilja läsa ”Pratar så fort jag kan”.

Gilmore Girls är underskattad som komedi när man hör människor prata om humor, kanske för att den till största delen är skriven och regisserad av en kvinna (Amy Sherman-Palladino) och har kvinnor i huvudrollerna (och i de flesta andra bra rollerna också) men kanske också delvis för att den tillät sig var både extreeemt nördig i sina popkulturella referenser samtidigt som den tillät sig vara… ja jag vet inte vad jag ska kalla det riktigt… extremt sentimental. Eller ”känslosam” och ”innerlig”  kanske är bättre ord. Har du inte sett serien: tänk dig att ena stunden göra smala Oliver Twist-referenser blandat med 80-tals-High School-filmcitat i dialogen för att i nästa stund få tittaren att gråta eftersom en av karaktärerna känner doften av snö. Den spännvidden!!!

Gilmore Girls är en sagovärld ibland och en väldigt bra komedi ibland. Lite åt det hållet är också Lauren Grahams bok. Det kommer inga stora avslöjanden och uttrycket ”inte jättepersonlig och absolut inte alls privat” verkar ha varit ledord i skrivprocessen. Det är en väldigt snäll bok och jag har inget emot det alls, men lite mer nyanserat hade det kunnat få vara. I Grahams bok är alla älskvärda, roliga, snälla och hjälpsamma. Men har man spelat in 157 avsnitt av en serie måste det någon gång dykt upp problem. Om inte med andra människor så med jobbet i sig. Jag kräver som sagt inte att en bok måste innehålla en massa uthängningar och konflikter som skildras i detalj men det hade varit kul att få läsa om de kreativa problem som måste ha uppstått. Hur är det att hamna i kreativa svackor när man spelar huvudrollen och är med i mer än hälften av alla scener och dessutom har extrema mängder repliker att leverera?

Graham spelade hotellägaren, kaffedrickaren, mamman, överklassdottern som gjorde sina föräldrar förkrossande besvikna när hon blev gravid vid 16 års ålder. Det är sällan en roll för kvinnor, ja överlag en roll i en serie i komedigenren, har så många lager. Det hade varit spännande att höra mer om reaktioner hon fått på rollen genom åren mer än att folk blir glada när de ser henne. Det närmsta vi kommer något personligt kring serien är att Graham aldrig riktigt köpte konflikten som drev isär mor och dotter i sista avsnittet av säsong fem. Var det något vi GG-fans upptäckte i säsong sex var att det går att hata en rollfigur oändligt trots att vi ju älskar henne så mycket att vi inte låter någon kritisera serien det minsta lilla utan att självbelåtet skrika ”Oy with the poodles already!”

Den stora behållningen med boken tycker jag är kapitlen där Graham ser om serien själv och kommenterar olika avsnitt samt dagboken hon för under nyinspelningen av de fyra återkomstavsnitten. De delarna är så bra att jag önskar att hon/förlaget vågat satsa mer de bitarna, på att bli ännu nördigare. Kapitlet där Graham förvandlas till någon sorts Ring P1-stereotyp som klagar på att vi i dagens samhälle inte är närvarande på grund av våra telefoner borde såklart ha strukits. Graham är väldigt bra när hon skriver om jobbet som skådespelare. T.ex. varför reklamfilm är det allra mest utmanande för en skådespelare och olika saker hon märker i sina medskådespelares rolltolkningar i efterhand när hon tittar på serien. Jag hade gärna sett ännu mer av de bitarna, för de startade en process som fått mig att ÄNNU en gång vilja se om serien som blivit som en kär gammal vän som man när som helst kan ringa och ta vid där man slutade. Och en sån vän är det alltid kul att få ett brev från!

5 kommentarer
05/09 2017
13:16

Jag såg den här kortdokumentären om Hilary Knight på HBO imorse om han som gjort illustrationerna till de amerikanska barnböckerna om Eloise (som Lena Dunham är utklädd till på postern). Det var fint att få en inblick i hjärnan/livet/karriären hos en barnboksillustratör och följa konflikten som kan uppstå i ett samarbete mellan författaren och illustratören.

Jag kom på mig själv med att sitta och försöka definiera vad sensmoralen var i berättelsen om konflikten mellan illustratören Hilary Knight och författaren Kay Thompson. Kay Thompson ville enligt Knight göra allt själv i processen vilket ledde till att deras samarbete sprack till slut. Eventuell sensmoral: att låta ens kontrollbehov ta över är dåligt pga de gjorde aldrig fler böcker ihop. Samtidigt blev ju de böcker som de gjorde tillsammans enormt populära och påverkade flera generationer starkt (Lena Dunham visar i filmen upp sin Eloise-tatuering och ett barn som fått sitt namn efter karaktären skymtar också förbi.) Eventuell sensmoral: att ha integritet och aktivt utöva sitt kontrollbehov är bra pga böckerna blev ju uppenbarligen enorma succéer.

Förvirrande. Fast jag vet: väldigt otidstypiskt av mig att leta sensmoral. Kanske är det för att jag själv ofta blir osams med människor jag jobbar med kring kreativa saker som jag hade velat ha ett lätt svar på frågan om vad som är bäst. Där får jag ändå säga att filmen är bra, den ger inget givet svar såklart.

Några grejer jag störde mig på med filmen:

1. Den var för kort. 30 minuter för ett helt yrkesliv + nära och kära som berättar + stor kreativ konflikt + Lena Dunham som praisar och provar peruk lite då och då. Nä den borde varit längre.

2. Jag gillar verkligen Lena Dunham och jag antar att hon säljer in den här dokumentären till en större publik, men hennes närvaro i filmen är rätt så omotiverad. Hade det varit en film om deras vänskap så hade det säkert varit en jättebra film. Eller om de hade utvecklat spåret om hur bilden av Eloise öppnade upp för en ny bild av vad en ung tjej kan göra och hur hon kan se ut. Men jag tycker inte att den är upplagd på det sättet alls och då blir en del scener med Dunham lite krystade.

3. Varför får vi veta att han är gay? Filmen tar inte upp något om förhållanden han haft eller något annat som rör hans liv på det sättet, filmen handlar om hans jobb. Det känns lite som att det slängs in i mixen bara för att vara någon sorts excentrisk detalj vilket kändes omodernt. Kanske är jag överkritisk men jag har sett rätt många dokumentärer på senaste tiden om allt ifrån basketspelare till datortillverkare till folk som vill slå världsrekord i arkadspel. Det är aldrig någon som tar upp någons sexualitet om det inte är viktigt eller åtminstone har något att göra med historien som berättas.

4. Varför skrev han på det där kontraktet som gör att han aldrig får rita Eloise igen?! Fick han pengar för att göra det eller? Det känns så typiskt kulturdokumentär att prata om pengar på ett sådär generellt plan och inte bli konkret över huvud taget. Det finns inga kritiska frågor till någon inblandad i sfären kring karaktären Eloise vilket är synd eftersom allt verkar så intressant.

5. Hemmavideoklippen… nja… de är inte så bra va?

eloise-and-friends-9781481451581.in02

 

Kommentera
25/08 2017
14:30

Jag är en sucker för alla som skriver om bokbranschiga saker. Jag älskar t.ex. när svenska romaner utspelar sig på bokmässan. Ett favoritexempel Eija Hetekivi Olssons karaktär Miira plankar in där i ”Ingenbarnsland”. Någon borde göra antologi med romanförfattares skildringar av bokmässor och uppläsningsturnéer för övrigt!

Eftersom jag har detta oproportionerliga intresse för all things bokbransch var det kul att se att Lovisa Sandbergs (tidigare evenemangsansvarig på Akademibokhandeln nu på förlaget Polaris) gästbloggat om när Morrissey kom till stan på Svensk bokhandels blogg. Hoppas hon kommer blogga mer om tidigare evenemang!

 

Kommentera
11/08 2017
15:43

Jag har haft en jättejobbig sommar. Bland annat: jobbstress, ekonomisk stress, psykisk ohälsa, konflikter och sen lite förkylning senaste veckan när jag skulle åkt till Crimetime bara för att understryka att jag numera är en människa helt utan energi. Mina ena katt är bortsprungen sen några veckor tillbaka och jag oroar mig så himla mycket, min andra skadade tassen och fick sövas och opereras och det blev ändå inte riktigt bra. Jag har varit så ledsen och stressad över saker att jag knappt orkat läsa ett sms. Jag har påbörjat böcker men inte kunnat koncentrera mig, inte orkat engagera mig. Jag har sovit bort hela dagar och försökt tänka att böcker, det ska ju var något bra, inte ett krav, samtidigt som jag letat i mina flyttkartonger efter något jag skulle orka med – något som ska få mig att komma tillbaka till läsningen.

Jag hittade Nina Hemmingssons bok ”Min kompis Gunnar” som är en bok med korta stycken hämtade ur brev som serietecknarkollegan Gunnar Lundkvist skrivit. Det kändes som en lagom bok för mig att skola in mig i läsningen igen med. Det fanns inga löften på baksidan om en ”stark berättelse” eller något ”gripande livsöde”. Såna orkar jag inte med just nu. Jag orkar inte heller med en bra skildring eller ett vackert språk. Jag ville ha något lågintensivt och tröstande. Som en film man sett om flera gånger och som får en att känna sig trygg. Och det fick jag.

”Vissa dagar, och nätter, måste väntas ut. Det finns inga frågor som ska besvaras. Det finns inget att förstå. Det är bara en väntan på att depressionen ska avta. Att den ska dunsta bort.”

Boken är full av såna meningar. Det finns ångest men det är ingen idé att nysta i den i långa resonemang, det är bara att vänta ut och försöka orka. Den här boken löser ingenting men den håller en sällskap ett tag, det är en fin egenskap.

Boken innehåller också mörk humor som att han som komponerade Hylands hörna-jingeln hängde sig och att Arne Weise gråter och ligger och tänker på tiden som går. Jag märker nu när jag återberättar det att det är omöjligt att ta saker ur sitt sammanhang med den här boken utan att det låter knäppt. Men kanske är det också knäppt att bli tröstad av att läsa om någon som skriver brev till någon för att berätta att han dricker kaffe.

”Vad tjänar allting till? När postnummer infördes i Sverige i slutet av 60-talet fanns det annonser för att påminna om att man skulle använda postnummer. Vem tänker på detta en dag som denna? ”Numrera numera” stod det i annonserna. Jaha. Jag ägnar mig åt meningslösa saker. Varför läser jag gamla nummer av Hänt i veckan?”

Det här är nog inte en bok för alla. Den som inte får ut något alls av de citat jag nämnt klarar sig nog bra utan den här boken. För mig var den perfekt.

Egentligen borde jag ju bara skriva om den bok som faktiskt givits ut. Men jag kan inte låta bli att tänka på att jag också velat ha de eventuella svar som Hemmingsson skickat. Jag blir nyfiken på vänskapen och samtalet. Å andra sidan är kanske det urval hon gjort av alla hundratals brev ett konstnärligt uttryck i sig. Lite som att alla Diane Arbus porträtt av andra bildade ett stort självporträtt av henne. Hon skriver att hennes kompis Gunnar får henne att skratta ibland och att breven han skickar kan få henne att känna sig mindre ensam. Jag håller med, och hoppas jag ska hitta en till sån här bok snart nu när jag är igång med läsningen igen.

 

 

17 kommentarer