Bokhora.se

08/02 2017
8:55

andreas_lundberg_storm_i_den_pelare_som_bar_736x856

Den här boken är jättebra på många sätt. Men den har ett förord, eller en ”inledande anmärkning” som det heter, som jag stör mig på som bara den så låt oss få det överstökat först. Enligt anmärkningen är detta inte en ”skilsmässobok”. Jag känner mig lite förolämpad som läsare redan innan boken börjat. Vill lägga bort den på trots. ”Det bestämmer väl inte du”, tänker jag högt inombords, ”även om du råkar vara den som skrivit den”.

Jag googlar ”skilsmässobok” och det tar några sidor av sökresultat där jag mest träffar på författare som Cecilia Hagen, Ebba Witt-Brattström, Martina Haag, Maria Sveland, Karin Isberg, Katarina Wennstam, Unni Drougge innan det finns en träff på Geir Gulliksen, den första mannen i sällskapet. Sen fortsätter det med forumtrådar med tips på handböcker och romaner om skilsmässor och olika recensioner av ovan nämnda författare, författare som jag läst och uppskattar väldigt mycket.

Det påminner om det avståndstagande som manliga författare haft i typ 50 år mot kvinnliga författares texter. Texter som länge kallats ”bekännelselitteratur”, som om det skulle krävas mindre jobb att bikta sig med text än att Skriva Litteratur med stort L.

Är det menat som ett avstånd mot en genre som kvinnor placeras i? Är det kritik mot självbekännelse? Att samtliga citat (om jag inte missade något) kommer från manliga författare gör ju att den tanken inte känns helt avlägsen. Är det kanske ett försök att som privatperson skydda de närstående, även den som nu träffat en annan? Påpeka att det är ett skönlitterärt verk? Är vi så dumma som läser? Lite som i filmklipp på facebook där folk skriver: ”titta till slutet”, ”sätt på volymen” osv. som om vi inte längre klarar av att konsumera ens rörlig bild längre.

Lundberg hoppas i samma förord att texten ska visa på ”depressionens förvrängda verklighet”.

Det gör han sen också men jag tycker det är ett dåligt förord eftersom jag inte förstår syftet med det, det verkar inte vara där av litterära skäl, alltså inte för att göra boken bättre. Tänk er samma sak i en film, regissören som innan filmen börjar pekar med hela handen i ett klipp och säger till publiken vad filmen är eller inte är. Tur då att övriga boken väger upp den knaggliga starten. Boken handlar en hel del om skilsmässa, om uppbrott, om kärlek, om tron på att det alltid skulle vara ett vi och så vidare.

”Jag undrar om ni gjorde upp planer, hur ni tänkte bort mig i ert ”efteråt”. Jag undrar om ni har gett varandra smeknamn. Jag undrar om han kommer att flytta in i mitt liv som en eremitkräfta i skalet efter ett dött djur.”

 

Och den handlar om hur det är att vara sjuk i en åkomma som påverkar och ändrar ens tankar. Jaget kan inte längre skilja på sjukdomens tankar och sina egna. Det är snyggt skildrat.

Bokens omslag är en detalj ur en bild av Gustave Doré. Doré är en av de där underbara konstnärerna som gör apokalyps, lidande, död, krig, smärta och andra tråkigheter till något vackert. Det är märkligt att det går att tycka något hemskt är vackert, men det lyckades Doré ofta med, något som Lundberg också är väldigt bra på. Jag tänker på såna där bilder från Hubbleteleskopet som det gick att ha som automatisk skärmsläckare på datorerna förr, döende stjärnor i alla tänkbara färger. Att få en skönhetsupplevelse av någons dagbok från en sluten avdelning känns inte okej men det får jag ändå.

Eftersom jag är så dålig på genreindelning fick jag konsultera Anna Carlén på dagensbok.com som också recenserat boken och som jag alltid litar på när det gäller såna här frågor. Det kallas prosalyrik vilket i praktiken är korta texter om hur det känns när psykisk sjukdom tar över hela ens kropp, person och till och med tankar. Det är en form av poetisk rapport om hur det är att vara intagen. Och så handlar det en hel del om skilsmässa, tycker jag i alla fall.

(Alla nominerade till årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera
04/02 2017
20:35

clpworks-4-burrau-front-300dpi-rgb-2016-500x778

Jag har blivit lite skadad av att jobba i bokhandel tror jag. Jag tänker att jag inte kan säga att en bok är ”bra” om jag verkligen inte tror att den skulle passa alla. Exempelvis ”Bön för de stulna” är en sån bok jag skulle säga att alla ska läsa och jag tror att alla kan gilla den. Elis Burraus debutbok tror jag inte är en sån bok, inte alls. Och jag vet inte själv om jag gillar den eller inte. Kanske måste jag inte ens bestämma mig för det, kanske är det banalt att tänka så, jag är som sagt skadad.

Jag har fått frågan ”Är den bra?” på mitt jobb, tusentals gånger och förväntas kunna svara enstavigt på detta. Så ska självklart inte litteratur bedömas, ändå sitter och jag tänker så under läsningen: är det här bra? Vilka skulle jag rekommendera den här till?

Det som talar för boken är att den är himla fint gjord (ja jag är en ytlig person men den är sjukt snyggt formgiven av PWR Studio).

Det som talar för boken är att jag blir sjukt skrivsugen igen och skriver min första novell på flera år efter att ha läst halva boken.

Det som talar för boken är att det finns meningar där som berör mig jättemycket.

Det som talar för boken är att det är länge sedan (någonsin?) som jag läst dikter som jag tycker är roliga.

jag trodde att blodsocker var en myt
en konspiration ämnad att försvara mellanmålet
varför skulle man försvara mellanmålet
alla föraktar mellanmålet

Det finns en humor som återkommer genom hela boken som påminner om humorn i den numera klassiska Broder Daniel-intervjun där Henrik Berggren reflekterar över sitt tidigare arbete som tidningsutdelare.

Sen finns det dikter där jag känner att jag är en av de som inte fattar. Det pågår sida efter sida. Jag bläddrar vidare tills jag plötsligt fastnar i något, då läser jag om, fotar av med mobilen, vill spara, ha kvar och återvända till när jag befinner mig på platser där jag inte har med mig böcker. Det är korta vemodiga rader som jag tycker är fantastiska. Och personligen så köper jag gärna att det finns massor av sidor jag inte begriper mig på så länge det dyker upp såna guldkorn lite här och var.

T.ex: diktjagets mamma blandar ihop 7-Eleven med 9/11. Jag tänker att det är både lite lustigt men också talande: hur terrordåd utförda i väst snabbt får en titel, en logotyp, lånar attribut från kommersialismen. Inte så konstigt att det blandas ihop. Men kanske låter de bara lika och det är jag som övertolkar. Oavsett vilket går jag runt och tänker på vissa rader och känner saker, minns saker, blir inspirerad att skriva. Jag vet inte om det räcker med de guldkornen för att rekommendera boken men de finns där helt klart för den som inte har något emot att vaska lite.

(Alla nominerade till årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera
27/01 2017
8:22

103731_13073064_o_1

 

Tone Schunnessons debutroman är helt fri från klichéer.

Så skulle min blurb se ut till den här boken om jag bara fick säga en mening. Men ska jag säga mer om boken blir det svårt. Schunnesson är uppenbarligen en sån person som kan göra allt till litteratur på det där sättet som fotografen som tagit hennes pressbild – Céline Barwich – kan få en fond av random kiosk på hörnet med handskrivna priser och saggiga reklamskyltar att vara det snyggaste en sett.

Jag tänker att det är lätt att en bok som ”Tripprapporter” får en viss berättelse som sen hänger kvar. Många böcker som fått stort utrymme i media har fått en sån berättelse som författaren fått dras med sen.

”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren var en sån. Berättelsen om den boken var de ”avslöjande” bitarna om kultursidorna och kulturpersonligheterna. Carl Johan Vallgrens laxrosa kavaj typ. Att den innehöll otroliga skildringar av Neapel, maffian, våld mot kvinnor var inte lika mycket i fokus, åtminstone i de samtal jag hörde om boken. Per Hagman är en annan sån författare. Carl Michael Edenborg skrev bland annat nyligen i Fokus:

”I ‘Pool’ etableras också Hagmans centrala teman: fotomodellerna, prostitutionen, det oändliga festandet, ensamhetens romantik, transsexualiteten, knarkarna, de före detta framgångsrika, överklassens meningslösa skimmer.”

Det finns tendenser att alltid hitta såna ”vinklar” när det skrivs om romaner. Per Hagman skriver om fotomodeller, visst, men han skriver lika mycket om småstaden, att han skriver om ”modeller” skulle lika gärna kunna formuleras som att han skriver om unga människor som far illa i en nöjesbransch driven av män. Men berättelsen om hans böcker har blivit att han dras till glam och glitter.

Vinkeln på Schunnessons bok i media kanske inte främst varit knarket men det finns alltid med där när det pratas om boken. Det var länge sen jag läste en bok som innehöll så mycket droger men som fortfarande var intressant. Kan inte ens komma ihåg när det hände senast. Det är väldigt fint skildrat hur dagen efter-bräckligheten för karaktärerna närmre varandra än vad som annars är möjligt. Har aldrig läst något liknande. Men jag tycker personligen det är mycket mer intressant med pengarna. För folk med renoveringsprojekt och dubbla bilar på uppfarten är summorna som nämns boken igenom möjligtvis inte så stora. Men att noja över de summor som nämns i boken är fan så mycket värre. Att behöva låna 2000 kr tyder på att det är illa ställt. Att låna 50 000 till en uteplats raka motsatsen. Bokens jag provar ta ut pengar och en dag fungerar det. ”Pengarna är svar nog” på att något av alla mail hon skickat där hon bett om pengar fungerat. Det finns en kritik boken igenom mot ekorrhjulet som aldrig någonsin blir så platt att ord som just ”ekorrhjul” dyker upp.

Jag känner igen mig i jagets problem med att ta sig upp på morgonen, jag ligger kvar i timmar ibland eftersom jag inte klarar gå upp. Ibland läser jag då, som senaste veckan när jag långsamläst ”Tripprapporter” för att orka upp. För mig som aldrig skulle våga något som nämns i boken: resa och gå på fester och sånt, är det en bra upplevelse att få så starka bilder av upplevelser och människor jag aldrig skulle kunna ha i mitt eget inrutade liv. Jag vet inte varför men jag kan inte hjälpa att tycka att romanens jag är så himla cool. En Spring breakers-version av Charlotte i Lost in translation. Förmodligen en hopplöst töntig referens om jag sagt den till någon av karaktärerna i boken. Jag är också töntig som känner mig töntig inför romankaraktärer som tar droger i andra länder. Är jag fortfarande 16 och idoliserar tjejerna i svart hår som tjuvröker bakom träslöjden? Men jag kan inte hjälpa det, jag tycker huvudperson är det coolaste jag sett på länge i litteratur. Schunnesson romantiserar aldrig något, däremot gör jag det.

På samma sätt som Lost in translation så framkallar boken inte starka känslor hos mig, jag blir inte ”drabbad” osv. Men den är väldigt behagligt eskapistisk att vistas i ett tag. Och på samma sätt som jag år 2003 ville ha rosa peruk och sjunga karaoke i Japan och gå runt och vara melankolisk under körsbärsträd vill jag nu vara bräcklig och skör efter en tripp. Tur det finns litteratur så jag slipper lämna sängen.

(Alla nominerade till  årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera