Alltid handlar olikheter inte om att komma från andra länder. Via våra egna minoritetsfolk finns det också mycket motsättningar och okunskap att hantera. Själv är jag ju i princip tornedaling (det är luddigt ibland var gränserna går) och har läst finska som hemspråk i skolan, så kanske räknas också jag till minoritetsfolk, tornedalingar gör ju det. Ett annat minoritetsfolk är samerna. I min klass i grundskolan fanns det sex stycken samer och jag tyckte nog inte att det var så särskilt speciellt med dem, annat än att de var borta från skolan ett par veckor varje höst, för att det var rengärde på gång. Det var ingen mobbing av dem eller något sådant. Men jag har förstått att så har inte skolgången varit för alla samer, ens i modern tid.

Ann-Helen Laestadius skriver ungdomsböcker om halvsamiska Agnes, som har en svensk pappa och en samisk mamma. Fast hennes mamma vill inte kännas vid det samiska blodet och inte heller språket. Det vill däremot Agnes, som börjar åka upp till mommo och moffa i Övre Soppero för att hälsa på. Och kanske lära sig samiska. För den där snygga samekillen lockar ju, och drar.

Det är fint om att hitta sin identitet som ung same, men också tillbakablickar hur det var för Agnes mamma som same, och anledningarna till att hon avsvurit sig sitt ursprung.

Förutom att de två böcker Ann-Helen har skrivit alltså utspelar sig i mina hemtrakter (Sopperobarnen har alltid gått i skola med oss i Vittangi) så har jag tyckt om att läsa dem för perspektiven. Det är en annan värld, och ändå lever vi i samma. Man lär sig ganska mycket om samisk kultur och sedvänjor, på ett behagligt och skönt naturligt språk.

Fortfarande finns väldigt mycket motsättningar mellan samer och svenskar däruppe, och jag tror att just förståelse behövs i båda lägren.

Läs! Båda böckerna och så vet jag, för Ann-Helen skrev faktiskt en gång ett Facebookmeddelande till mig och tackade för att jag pratat om böckerna i radio och då passade jag på att fråga, att det nog kommer mer om Agnes framöver. Härligt!

”SMS från Soppero” heter den första och nummer två heter ”Hej vacker”.

Nu kommer fler olika-tips och denna gång av Veronica von Schenck som skrivit ”Änglalik” och ”Kretsen” :

”Terrakottahunden”, en Montalbanodeckare av Andrea Camilleri.
Kommissarie Montalbano har smugit sig in i svenska hjärtan genom TV-serien om samma karaktär som gått på SVT på sommaren. Så italiensk, så härligt maskulin, så mycket härlig mat, så mycket känslor och så härliga deckarhistorier.

Det här olika-tipset kommer från Åsa Lundholm som driver Myrios novellförlag.

”Maus – En överlevandes historia” av Art Spiegelman

Hör du till dem som inte gärna läser serieböcker? Det är kanske inte heller så att du kastar dig över böcker om Förintelsen? I så fall, lätta lite på motståndet den här gången. Art Speigelmans kultförklarade serieroman ”Maus – En överlevandes historia” kan träffa dig rakt i hjärtat.

Maus är strängt taget två berättelser. Dels handlar ”Maus”om Vladek och Anja Spiegelmans liv. Vi får följa dem från ungdomen i Polen, genom kriget, separationerna och koncentrationslägren, fram till freden och flytten till Sverige och sedermera vidare till USA. I den berättelsen ligger fokus på familjens historia med Förintelsen och överlevnaden som centrala motiv.

Maus andra stora berättelse handlar bokens tillkomst. Den utgår från Art Spiegelmans alterego och handlar om hur Artie, i syfte att göra en seriebok om sin fars liv, får fadern att berätta om sina upplevelser och minnen. Arties berättelse handlar om ett konstnärligt verks tillkomst, men minst lika mycket om den ansträngda relationen mellan far och son. Den berör frågor om skuld och sorg, hur man kan eller inte kan leva vidare efter Auschwitz och hur svårt det är att vara barn till en överlevande.
Även om den berättelsen aldrig kan undfly förintelsen skugga, liksom inga av karaktärerna i boken heller kan, är den ändå allmängiltig och lätt att relatera till.

Bilderna i Maus är raka och osentimentala. Karaktärerna har människokroppar men med djurhuvuden. Judar är porträtterade som möss, nazister som katter. Polacker är grisar och svenskar är renar. Som läsare är man ena stunden i trettiotalets Polen, för att snabbt kastas till ett modernt USA där Vladek, cyklandes på sin träningscykel, berättar om krigets ohyggligheter för sin son.

Boken är inte tecknad och skriven med ungdomar som primär målgrupp, men den fungerar alldeles ypperligt i högstadie- och gymnasieåldern. Min egen 13-åring slukade den i ett enda svep, inklusive det fina efterordet av Astrid Trotzig. Boken ingår i också Kulturrådets skolsatsning ”Alla tiders klassiker”.

Ett tips: I Stockholm på stadsbiblioteket pågår just nu utställningen ”MUS MOUSE MAUS” där nordiska serietecknare tolkar Art Spiegelmans klassiska serieroman. Utställningen flyttar sedan vidare till Stockholm i oktober för att därefter vandra vidare till Malmö i november.

Dagens ”Bokhora gillar olika”-boktipsare är ingen mindre än en av mina absoluta favoritbloggare, nämligen Helena på Fiktiviteter.

Boktips 1: En av mina starkaste läsupplevelser någonsin drabbade mig när jag läste Gellert Tamas ”Lasermannen” för några år sedan. Boken handlar naturligtvis om den man som benämndes lasermannen – hans bakgrund och brott – men den handlar ännu mer om det samhälle som skapade honom och förändrades med honom. Det är ett Sverige där Ny Demokrati kom in i riksdagen, där Ultima Thule sålde guld och spelades på skoldiscon, ett Sverige som var ganska kallt, ganska främlingsförskräckt och ganska förvirrat. Litegrann som nu helt enkelt. Att läsa Tamas fantastiskt initierade och välskrivna bok är att förstå lite mer om vad som hände, vad som händer och hur vi hamnade här. 

Boktips 2: Lena Sundström har skrivit en bok om Danmark som jag hoppas aldrig kommer att handla om Sverige. På  ett inbjudande och faktaspäckat (utan att vara tungläst) sätt berättar hon i ”Världens lyckligaste folk” om hur Danmark inte bara fick ett främlingsfientligt parti i folketinget utan hur de andra partierna snart adopterade deras retorik. Boken är full av samtal och exempel på hur den danska politiken fungerar och hur den inte fungerar. Sundströms bok är förvisso en skildring av ett skeende och som sådan ingen deckare men det är ändå väldigt otäck läsning och det är lätt att se hur det som hände i Danmark också kan hända här. Kanske händer här…

Boktips 3: Om man gillar olika och dessutom har barn som man hoppas ska bli varma och omfamnande människor så  rekommenderar jag starkt en läsning av hela Pija Lindenbaums författarskap. Särskilt kan nämnas Kenta som korsar genusordningen och leker med tjejer, dockor och klänningar (”Kenta och barbisarna”), Lillzlatan som inte bara spelar fotboll med killarna utan också fajtas med svartsjukan när älskade morbror träffar ny kille (”Lillzlatan och morbror raring”). Och så Gittan som trotsar alla rädslor och leker med dem hon är rädd för (”Gittan och gråvargarna”). Lindenbaums barn gör det vi alla borde – trotsar sina rädslor, vågar det de inte vågar, väljer det som anses märkligt och går sin egen väg. Lindenbaum förmedlar en tro på barn och deras inneboende kraft som är så stor att man inte kan annat än att se positivt på framtiden.

I vårt ”Bokhora gillar olika”-tema har turen nu kommit till författaren Barbara Voors, aktuell med ”Fantomsmärtor”, som vill tipsa om följande ögonöppnande böcker.

”Min far hade en dröm” – Barack Obama

Därför att han slår en bro mellan det vita och svarta Amerika. Han lyckagöra sin egen historia och dröm till Berättelsen om Amerikas dröm och historia – oerhört skickligt och, tror jag, skälet till att han blev
president. Sedan att han skriver fantastiskt om svåra saker som tillhörighet och rasism gör det inte sämre.

”To kill a mockingbird” – Harper Lee

En roman som gjord för såväl unga som äldre. Om kampen mot rasism i södra USA skriven ur en ung flickas synvinkel. Rörande på alla vis.

”Är detta en människa?” – Primo Levi

Berättelsen om en människas resa genom koncentrationsläger och den långa vägen hem, om nu hemmet någonsin kommer. Vad som händer när vi börjar dela upp människor i vi och dem.

”Purpurfärgen” – Alice Walker

Jättefin roman som också tillför lite nödvändig feminism till frågorna.

Ann-Sofie bloggar på ooofbok. Här är hennes tips på olika-temat:

Nu är allt bra.

Vi läser ”Pricken”, jag och Sofia snart 4. Pricken som föds in i kaninfamiljen, men till skillnad från sina syskon och släktingar är han annorlunda med sina bruna prickar. Inte bryr sig syskonen om det, och egentligen inte mamma Kanin heller. Men vad ska morfar säga? Han som vill att allt ska vara som vanligt. Det är nog lika bra att Pricken stannar hemma i stället för att följa med de andra på morfars födelsedagskalas. Pricken blir så ledsen att han rymmer hemifrån.

”Stackars stackars lilla Pricken”, läser jag med inlevelse och både Sofia och jag är tysta en stund för att riktigt känna efter hur det skulle kännas att vara Pricken. Hur ska det gå? ”Läs mer”, säger Sofia och vi vänder blad för att allt ska bli bättre.

Och hurra! Pricken hittar en annan kaninfamilj, familjen Brun där – tänka sig! – alla kaninbarn är lika fint brunfläckade som Pricken. Alla, utom den annorlunda lilla kaninsystern som är helvit! Lika orolig är mamma Brun för vad mormor ska säga om den lilla märkliga kaninungen. Men allt ordnar sig. När den sista sidan i boken bläddras fram ser vi med lättnad på bilden när Prickens familj sitter sida vid sida med familjen Brun och äter morötter och alla är bara… kaniner.

”Nu är allt bra”, säger Sofia och vi nickar i samförstånd.

”Pricken” av Margret Rey
—–
Jag är en kamera

”Goodbye to Berlin” var den första engelska boken som jag själv valde att läsa. Den stod i pappas bokhylla med ett sånt där fint mjukt omslag och med sidor som sprättas upp på egen hand.

Jag visste nog inte vad den handlade om, men den första berättelsen i boken hette I’m a camera och jag, tretton år gammal, tyckte mest att det lät tufft. Jag ville briljera för skolkompisarna, översatte och högläste: ”Jag är en kamera med öppen slutare, alldeles passiv, registrerande, utan tankar.”

Så småningom förstod jag mer och mer vad boken berättar om och genom åren har jag läst den flera gånger och uppskattat olika saker, inte minst det välskrivna språket. Författaren Christopher Isherwood befann sig i Berlin mellan 1928 och 1933. Boken består av sex berättelser om livet i staden och kan läsas fristående eller tillsammans. Isherwood skrev boken 1939 och hade alltså ett visst perspektiv när han skildrar den turbulenta stämning som fanns i Berlin. Obehagligt men bitvis uppsluppet wild n’crazy i en stad som på något sätt väntar, men ingen vet på vad. Det äkta och genuina värnas och syndabockar letas. Och människorna ruskar på huvudet och tittar åt ett annat håll.

”Farväl till Berlin” av Christopher Isherwood är utgiven av Lind&co . Den är boken bakom filmen ”Cabaret”.

Här kommer fler tips på vår ”vi gillar olika”-kampanj. Dessa är från Christina Wahldén som är journalist på Svenska Dagbladet och skriver ungdomsböcker:

Jag rekommenderar två faktaböcker av Philip Gourevitch, ”Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer” samt ”Standard Operating Procedure: inifrån ett krig”.

Den första är en reportagebok om folkmordet i Rwanda 1994, då drygt 800 000 människor mördades under tre månader. Samma etniska konflikt ligger bakom de pågående övergreppen i östra Kongo, där våldtäkter blivit ett vapen i kriget.

Den andra är också en reportagebok och handlar om vad som egentligen hände i Abu Ghraib-fängelset i Afghanistan 2003 då vakterna utsatte fångarna för förnedrande sexuella övergrepp och fotograferade det.

Båda böckerna reflekterar runt begreppet ondska och skildrar krigets kaos, så att man som läsare kan åtminstone ana vad flyktingar flyr ifrån och varför länder i fred har ett ansvar att ta emot dem. För vuxna.

Även jag vill tipsa om en egen bok, för unga vuxna: ”I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig” (Rabén&Sjögren, 2010). Den handlar om den våldtagna 16-åringen Ombeni från östra Kongo, som får hjälp att fly till Sverige. Hon har sett sina föräldrar och sin bror mördas. Boken skildrar hur hon tas emot som ensamkommande flyktingbarn och det svenska samhällets oförmåga att förstå vad hon har varit med om. Fiktion byggt på verkliga omständigheter.

Specialfilmtips för lärare som vill visa något annat än ”Hotell Rwanda” för äldre elever, för att diskutera folkmordet i Rwanda och människans eventuella inneboende ondska:

”Beyond the gates/Shooting dogs”, 2005
”Sometimes in April” 2005

Idag är det Hannele Mikaela Taivassalo, aktuell med ”Åh kom och se här”, som tipsar om en viktig och ögonöppnande bok. På söndag kl 12 intervjuar jag henne i sal F5 på bokmässan i Göteborg – kom gärna förbi och lyssna!

Margaret Atwoods ”The Handmaid’s Tale”, i svensk översättning ”Tjänarinnans berättelse”, är en dystopi om allt det där vi inte önskar, men med den västerländska kulturen och den kristna religionen som hotbild: En science fiction-berättelse om ett fanatiskt, fundamentalistiskt och homogent samhälle, en militärdiktatur byggd på bokstavstrogna bibeltolkningar, fasta hierarkier och förtryck, ett framtidsscenario där ingen tillåts tänka olika och kvinnor förutsätts tiga och föda barn.

Vi är alla olika. Vi är alla det annorlunda och det främmande. Vi är lika farliga för oss som de. Ni är lika farliga för oss som de. All fanatism är av ondo.

Vi har bett massa människor om boktips på ”vi gillar olika”-temat. Här kommer Marie-Chantal Longs:

Jag vill rekommendera ”Himmel” av Torbjörn Flygt som visar ett Sverige i nutid utan krusiduller och med mycket mänsklighet. För vuxna.

Sen vill jag faktiskt rekommendera min egen bok ”Ingenmansland” från 2006 som handlar om identitet, nysvenskhet och mångfald. Den riktar sig till unga människor (från 10 och uppåt) men kan lika bra läsas av äldre.
Kampen går vidare!

Marie-Chantal Long är just nu aktuell med ”Vad hatet gör kan ingen fatta” och hon bloggar denna vecka på Rabén&Sjögren.

I samband med valresultatet och Bokhoras – och, hoppas jag, Sveriges – ökade fokus på mångfald, öppenhet och tolerans har jag reflekterat en hel del över mitt eget läsande. Jag läser väldigt mycket på svenska och engelska, av (främst) vita, välutbildade, välbärgade angloeuropéer. Det är jag medveten om – och får med jämna mellanrum kritik för. Man kan inte förändra det man inte är medveten om, så säger den store filosofen Dr Phil, och av alla hans klyschor är nog den min favorit.

Är jag då en hycklare som gömmer mig bakom en paroll utan att skärskåda mig själv? Det tycker jag verkligen inte. För mig handlar min kärlek till engelskspråkig litteratur om just det som vi nu måste värna om: kärleken till och nyfikenheten på andra kulturer. Fastän jag sedan barnsben konsumerat enorma mängder anglosaxisk kultur och med ett par pints i kroppen kan leverera en hyfsat trovärdig Londondialekt, med glottal stops och allt, är och förblir jag svensk av födsel och ohejdad vana. Alltså fortsätter jag att utforska, lära mig, byta perspektiv och verklighet från bok till bok. Dessutom: den engelskspråkiga världen är ju inte på något sätt en homogen grupp! I min idoga utforskning av den engelsktalande litterära världen har jag givetvis träffat amerikaner och engelsmän, det säger sig själv. Men också: skottar, walesare, irländare, australiensare, kanadensare, sydafrikaner, nigerianer, nya zeeländare, indier, pakistanier, listan fortsätter och fortsätter. Och fastän vi idag identifierar oss med den anglosaxiska kulturen, kanske mer än vad som kan räknas som hälsosamt eller eftersträvansvärt, kvarstår faktum: våra upplevelser av verkligheten är lika många som det finns människor i världen. När jag nyligen läste Gillian Flynns ”Dark Places” – som ni måste läsa, ni med! Kolsvart americanagotik när den är som allra bäst, I loooove – läste jag om en verklighet jag sällan möter i amerikansk kultur. En mörk, sorgkantad värld av husvagnar, crystal meth, fängelser, strippklubbar och barer så solkiga att inte ens en mörkerromantiker av min kaliber kan hitta något glamoröst där. Gillian Flynn påminner mig om varför jag fortsätter att sätta läsandet framför alla andra sysselsättningar och konstformer – därför att jag vill gå i en annan människas skor, besöka platser jag aldrig annars skulle ha upplevt. Jag tänker att om vi alla har den inställningen, då skulle inte främlingsfientliga partier längre ha en ställning – vare sig i Sverige eller resten av världen. Frågan är hur man kommer dit? Jag vet verkligen inte, men jag vet detta: genom läsandet kan du nå dit. Här nedan listar jag fem romaner som har åtminstone två saker gemensamt. Ett: de är grymt bra berättelser. (Okej, bok nummer fyra är nog bara grymt underhållande…) Två: de säger något om hur det är att leva i ett mångkulturellt samhälle. Det är inga rosenskimrande bullerbyskildringar vi har att göra med, men det väntade ni väl er inte från mig? Skämt åsido nu. Jag tror att vi gör ett misstag om vi slätar över, förskönar, blundar för de problem som vi defacto upplever i Sverige idag. Genom att våga ha ögonen vidöppna – och vem vet, kanske genom att läsa någon av böckerna jag tipsar om? – tror och hoppas jag att vi kommer längre.

”Vinterträdgården” – Christine Falkenland

Poetiskt, vackert och i Falkenlandsammanhang märkligt samtida om förskoleläraren Laura som blir våldsamt förälskad i en av mammorna på dagis, den vackra och betydligt yngre Sharzad.

”Brick Lane” – Monica Ali

En med all rätt hypad debutroman från det tidiga 00-talet om bangladeshiska Nazneen, som 18 år gammal blir bortgift med en bangladehisk man bosatt i Londons East End.

”The Buddha of Suburbia” – Hanif Kureishi (”Förorternas Buddha” på svenska)

Kureishi, som skrev manus till ”Min sköna tvättomat”, är alltid läsvärd men min absoluta Kureishifavorit är och förblir den här roliga och rörande uppväxtsskildringen, som alltid kommer att vara intimt förknippad med hösten 1999, då jag läste engelska vid London Guildhall University och ”The Buddha of Suburbia” stod på läslistan. Det var en märklig, frusen sorts höst präglad av hjärtkross, stundtals olidlig ensamhet och kronisk förkylning på ett deppigt inackorderingsrum i östra London; min enda höst som rökare, symptomatiskt nog. Inget jag vill återuppleva, eller ens önska min värsta fiende, men jag fick i alla fall Hanif.

”Sundowners” – Lesley Lokko (”Lycksökare” på svenska)

Lite sydafrikansk chicklit att rensa finsmakargommen med kanske? Chicklit och chicklit förresten: Lesley Lokko (ingen släkting till Andres…) skriver svulstiga, köttiga och djävulskt underhållande FLN-romaner för vår tid. Tänk Penny Vincenzi. Det är lite ”töm och glöm”-varning på hennes berättelser, som definitivt ska läsas på engelska, men de är perfekt strandläsning, och som bonus får man viss inblick i Sydafrikas politiska klimat.

”The Famished Road” – Ben Okri (”Den omättliga vägen” på svenska)

Älsklingen! Jag upptäckte den här pärlan, ömsom magisk realism, ömsom hjärtslitande uppväxtsskildring, när jag läste en kurs i magisk realism vid Stockholms universitet. Nigerianskfödde Ben Okri är ett av den engelskspråkiga världens mest angelägna författarskap. Hans formuleringsförmåga är, tja, magisk. Här handlar det om Azaro, en ”spirit child” som föds om och om igen för att sedan föras tillbaka till den problemfria andevärlden. Nu har han bestämt sig för att stanna i den mänskliga världen: en allt annat än perfekt värld präglad av svält, uppror – och gränslös kärlek. Det här är hans historia. Läs den du med.

Vi kommer under hösten att ge er massor av boktips som, förhoppningsvis, ökar suget efter mångfald, tolerans och solidaritet bortom hudfärger och födelseland. Boktipsen kommer både från oss bokhoror och författare, bloggare, media- och förlagspersoner i Sverige och Norden. Se detta som startskottet!