Läser att kvinnliga författare har tagit initiativ och bildat ett nätverk (Waltic gender workshop) nu under Waltic-dagarna och att kanske nästa Waltic ska fokusera på kvinnors villkor och behov. Fint! Det gör mig glad.
Nästa Waltic äger rum år 2010, var i världen vet man inte ännu.

Som en ganska så perfekt avslutning på Waltickongressen snackade Håkan Bravinger, Sasa Stanisic och Jonas Hassen Khemiri om sitt skrivande, gemensamma preferenser, teater och stalking på Kulturhusets tak i Stockholm. Störst blev jublet när Sasa läste högt (på svenska) ur Jonas bok. Stora och Lilla Johanna uppskattade antalet totalcharmade kvinnor i publiken till 100 %.

Foto: Johanna Karlsson (bildkvaliteten är i sanning usel – men ni anar väl att spökena till vänster är Håkan Bravinger och Sasa Stanisic).

Att få lyssna till Philip Pullman var en trevlig upplevelse. Jag är ju ytterst förtjust i hans trilogi ”Den mörka materian” (”His Dark Materials”).

Titeln på hans föredrag var ”The Elementary Particles of Narrative”. Vad är de minsta beståndsdelarna som bygger upp en berättelse? Pullmans teori är att det inte är det orden som bygger upp berättelsen; det är de minsta möjliga händelserna. Han exemplifierade ”elementarpartikeln”  hälla (pour) med ett antal berättande bilder  av bl.a. Jan Vermeers ”Mjölkpigan”, Charles Addams bild när The Addams Family är på väg att hälla kokande olja över julsångskören nedanför och Eadweard Muybridges foton vad som händer när en kvinna får kallt vatten hällt över sig. Han avslutade med en bild på en musa med ett vattenkrus  (musan som källa till skapandet) och berättade om den vanligaste frågan han får som författare: ”Var får du dina idéer från?” Hans svar på den frågan (som självklart är omöjlig att svara på)

”Jag vet inte var de kommer från, men de kommer till mitt skrivbord. Om jag inte är där när de kommer så försvinner de igen.”

Foto: Jessica Björkäng

Bland kommentarerna till mitt måndagsmöte med Patrik Hadenius diskuteras vikten av att kunna läsa. Stewe frågar sig om man per automatik blir smartare av att läsa böcker. David skriver att män som inte läser får skylla sig själva. Jag var lite inne på samma sak: ni missar något fint, men jag ska inte tvinga er.

Det var innan jag lyssnade på Henning Mankell på Waltics öppningsceremoni i måndags. Mankell talade framförallt om analfabetism och i samband med det nämnde han en afrikansk kvinna, som 17 år gammal hastigt insjuknade i HIV och kort därefter avled. Mankell hävdade att analfabetism med största sannolikhet var en direkt orsak till att kvinnan hade dött. Hade hon kunnat läsa, hade hon antagligen kunnat läsa föreskrifter, instruktioner, förhållningssätt. Han sa att kvinnan kanske ändå hade insjuknat, men att sjukdomsförloppet förmodligen hade sett annorlunda ut om kvinnan kunnat läsa instruktionerna till sin medicin.

I Sverige ser, som bekant, situationen väldigt annorlunda ut. Jag tror dock inte att vi går mot en framtid där vi kommer att mötas av mindre text. I en fjärran framtid kanske vi kan tillhandahålla information genom chip som vi pluggar in bakom öronen, men jag tror att det är farligt att fastna i tanken att läsning enbart ska användas till nöjesläsning, till att läsa tv-tablåer eller till att baka muffins. Min syn på vikten av att kunna läsa har definitivt förändrats under Waltic. Visst, analfabetism är ovanligt i Sverige, men har vi en stor grupp invånare som endast färdighetstränar med översättningsremsan på tv eller gratistidningarnas texter, kan vi nog snart sluta slå oss på bröstet som informationssamhälle. Och jag tycker därför inte att problemet med män som inte läser bara rör de män som inte läser. Om läsning nu är en mänsklig rättighet, borde tillgodogörandet av information vara en skyldighet.

Bild: Jessica Björkäng

Varje seminarium jag bevistar ger mig nya läsmåsten. Måste säga att jag är helt lyrisk över att det finns så många bra författare därute och att jag via Waltic har fått chansen att upptäcka dem! Nytt, framåt och så vidare.

Morgonens seminarium, stora behållningen ljuvlige Saša Stanišić (en sådan hjärna dear lord) men ville också läsa mer av hans två panelkompisar, colombianska Laura Restrepo och vietnamesiske Ho An Thai (han är diplomat när han inte är författare! Och som en boren diplomat gav han också ett mycket diplomatiskt svar på frågan om hur hans yrke påverkar honom i hans författarskap, främst censurmässigt).

Alla tre har skrivit om kriget i deras hemländer ur ett skönlitterärt perspektiv. Inte reportageböcker, inte memoarer eller något annat, utan just skönlitterära berättelser om människor i krig. Men alla tre var också rörande ense om att krig givetvis är det mest fruktansvärda samtidigt som det kan vara en så oerhört kärleksfylld period i ett lands historia. Människor är annorlunda mot varandra, har en annan slags gemenskap och solidaritet i krigstider. The war against the americans was the worst, and at the same time the best of times som Ho An Thai uttryckte det.

Det är ju så svårt att föreställa sig! När man är lilla jag från Sverige liksom. Den känslan. Men jag vill läsa om Ho An Thais lille pojke som reser i tiden tillbaka till Hanoi i slutet av 60-talet, om Lauras colombianska drogkarteller och förstås om Sašas fotbollsmatcher i det forna Jugoslavien. Per Svensson kallade just skildringen av fotbollsmatchen mellan de två krigsförande sidorna för en av de bästa krigsskildringar han har läst. Då blir man nyfiken. Det blir man.

Det är jättesvårt att föreläsa för lärare för vi är ofta den mest kritiska publiken bara för att vi själva står och håller låda dagarna i ända och vet hur det ska göras. Tycker vi. Och det är inte bara det att man ska säga bra saker, man ska ju göra det på rätt sätt också och ha koll på allt runtomkring.
Jag har under Waltic återigen upptäckt flera grejer som stör / stressar mig när jag lyssnar på seminarier. Här kommer en liten lista :

1) Moderatorn fördelar inte ordet ordentligt, och någon i panelen älskar att prata = den personen kapar åt sig nästan all tid. Jättejobbigt, jag lider med de andra deltagarna som säkert också har smarta saker att säga men inte får komma till tals. Hallå, de är alla där av en anledning, det är inte en enmansshow, så gå in och sprid ordet!!

2) Moderatorn har ingen koll på klockan. Man börjar för sent (ett stort no-no!) och sen plötsligt är det kafferast, för fem minuter sen. Det blir ingen riktig avslutning, folk börjar resa sig och gå, bara för att den som leder samtalet inte har vett att då och då stämma av. Mycket stressande som publik! (Det är sällan ett föredrag är så himla bra att man gärna vill missa kafferasten. Faktiskt.)

3) Moderatorn och gästerna lyckas inte få till ett samtal utan det blir bara långa monologer utan något sammanhang. Och därmed rätt tråkigt för oss i publiken. De bästa seminarierna har varit samtalen. Faktiskt moderatorns jobb att försöka styra in alla deltagande dit ju.

4) Det blir frågestund och publiken ska få komma till tals. Så är det någon som ställer sig upp och börjar ställa sin fråga… men den övergår snart från att vara en fråga till att bli ett helt långt resonemang… som fortsätter och fortsätter… älska ljudet av sin egen röst… och när moderatorn påpekar att tiden är knapp och andra viftar med händerna så säger personen förorättat och oförstånde ”men detta är viktigt!”. Ja, kanske det, men du är jättejobbig, så nu går vi vidare och alla blir glada.

5) Personer i publiken som sitter och småpratar, konstant. Vad är grejen med det? Det här är inget fik, det är en föreläsning, och ni är femtio år och borde fatta det! Gå ut om ni ska prata! Jag var allvarligt på väg att ssh!-a åt några äldre, grånade män i förrgår. De hade säkert blivit superstörda, men gud vilket störande sorl från den raden. Hur kan man?

6) Och så har vi till slut den lilla gulliga fummel-grejen med headset-mikrofonen som ska fästas runt örat här på Waltic. Det har tappats och flygit headset hit och dit. Teknikerna är på ständig stand by för att få rätta till och vrida rätt.

Inte bara en mjuk japanska igår, också en väldigt karismatisk marockanholländare (kan man säga så?) I form av Abdelkader Benali som pratade om det här med att ha två ”mother tongues” – Abdelkader är född och omskuren i Marocko men flyttade tidigt till Holland. Hur han för sin pappa fick läsa de brev som kom på holländska då föräldrarna faktiskt inte ville prata det nya modersmålet hemma med sina barn. De kände att de hamnade i underläge (och således kan jag tänka mig att de inte heller lärde sig det lika bra). Så när deklarationen kom kollade Abdelkader först in om pappan skulle betala eller få tillbaka och dramatiserade sedan brevet utifrån det. Fint! Till och med en deklaration kan bli en sagoberättelse bara man använder kroppen.

Jag drog snabbt några paralleller till min egen mormor som aldrig lärde sig svenska ordentligt. Då ska man komma ihåg att hon är född här i Sverige av svenska föräldrar. Men ända in i slutet så tänkte och drömde hon på finska, istället fick hon översätta sina tankar till svenska innan hon pratade. Jag kan tänka mig att det måste ha varit hämmande.

Också Yoko Tawada har två ”mother tongues”, japanska och tyska.

Min egen moderstunga kan vara brutalt ärlig ibland (således fick jag rak kritik för blåa knän i morgonsoffan alldeles nyss).

Jag är som bekant inte särskilt inne på poesi men Charles Bernstein väckte mitt intresse igår efter seminariet ”Living in a Digital World”. Så när jag kom hem kollade jag in hans webb och PennSound (ett ljudarkiv med poesiuppläsningar i mängder, nedladdningsbara i mp3-format).  Jag tror att mitt ointresse för poesi till viss del beror på att jag läser för snabbt, att läsa sakta och eftertänksamt är på något vis emot min natur. Däremot kan jag ta till mig poesi vid uppläsningar så PennSound är verkligen en fantastisk källa för mig. Trevligt är också att hans bok ”The Nude Formalism” finns i pdf-format här.

Ikväll finns det två chanser för allmänheten att lyssna till Charles.

Dels på OEI Poetry Area:Weld, Norrtullsgatan 7 18.30-21.00 (där hans antologi ”De svåra dikterna anfaller, eller Högt spel i tropik-erna” släpps på svenska) och dels på Restaurang Sommar 21.30: Sommarnatt.