Ett minne som jag håller väldigt kärt är minnet av min pappa, när han läste högt för mig och min storasyster när vi var små. Jag vet att jag har berättat det här förut, så jag ber om ursäkt för att jag är tjatig, men jag har en poäng längst ner. Pappa och mamma har aldrig varit några riktiga storläsare under min eller min systers uppväxt. Däremot har de köpt hem massor av böcker – av varierande kvalitet naturligtvis – åt mig och min syster. Hursomhelst: mamma och pappa sa aldrig ”Det är viktigt att ni läser”, det var liksom rättså självklart ändå, för de läste för oss varje kväll och minst tre hårda paket var kutym på födelsedagar och julaftonar. Ibland, när min pappa, var trött, brukade han säga att: ”nej, nallebjörnar, jag är så trött ikväll, får jag läsa på utrikiska?”. Sedan vände han boken uppochner och blundade. Ur hans mun kom rappakalja. Ur min systers och mina munnar kom besvikna uttrop. Jag minns inte hur långt han hann läsa, däremot minns jag det som ett sådant där bokmärkigt barndomsminne, liksom rosa i kanten.

Nu kommer poängen – tada! -  som ett led i Rädda Barnens kampanj mot analfabetism, uppmanas deltagarna i Waltic att berätta om sina tidiga möten med litteraturen. Jag vet att det finns otroligt många kloka, fina människor med lika fina minnen av sina möten med litteraturen som deltagarna i Waltic. Så kan inte ni ta och skriva ner era fina minnen i kommentarerna här? Det behöver inte vara krångligt alls och inte bokmärksskimrande. Jag tycker bara att det vore trevligt om vi gjorde samma sak här.

Jessica fick en poesikick, också hos mig väcktes den slumrande lille lyrikvännen. Fast vi var inte på samma seminarium (jag levde i en annan värld men Jessica levde i samma, för att citera Ekelöf lite halvhjärtat).

Åh! Yoko Tawada och hennes berättelse om hur hon helt plötsligt upplevde sitt japanska skriftspråk som just poesi efter att ha flyttat till Tyskland och därmed fått anledning att analysera det språk hon alltid sett som så självklart. Jag smälte som smör i solsken när hon höll upp några små krumelurtecken, ordet för biograf, och med sin mjuka lilla stämma sade: Cinema – institute for electric shadows.

Är inte det som poesi så säg?

Jag hittade lite svensk info om Yoko (och ett litet textutdrag) – jag hoppas hon kommer i svensk översättning för jag mäktar inte helt med läsning på tyska. Eller för den delen japanska som jag inte mäktar med alls.

Computer – electric brain

I dag träffade Stora och Lilla Joh författaren Saša Stanišić, som debuterade med ”Farfar upp i graven” tidigare i våras. Jag gillar inte den svenska titeln. På originalspråk heter den ”Wie der Soldat das Grammofon repariert” , alltså ungefär ”Hur soldaten reparerar sin grammofon” – finare. Jag gillar inte svenska omslaget heller, så ni kanske kan sortera bort mig som grinig ;-) ? Men jag vågade inte ta upp det med författaren. ”Hi! I really liked the book, but the cover is ugly and the Swedish title is corny”.

Vi kommer att publicera en längre text om Stanišić så småningom, men vi passade på att fråga honom om vad han tänker om vikten av läsning, eftersom det är ett sådant övergripande tema på Waltic-kongressen. Stanišić svarade vackert att läsningen gör världen både större och mindre. Större eftersom man får möjlighet att ta in så mycket nya intryck genom litteratur, mindre eftersom man kan resa till världens alla hörn på bara några sekunder. Han pratade också om den vackra tanken att så många har sett på samma sak som du när du läser boken; författaren, förläggaren, den som säljer in boken till bokhandlaren och slutligen bokhandlaren som säljer in boken till dig. Han gillade tanken på kedjekommunikationen.  Vidare nämnde han det lugn som (förhoppningsvis) infinner sig när man slår upp en bok. Ett lugn som sällan infinner sig på samma sätt när man startar sin webbläsare och otåligt trummar med fingrarna för att den sida man önskar besöka, ska laddas.

Foto: Johanna Karlsson

Jag är helt hög efter seminariet med Jean-Claude Guédon och Simone Murray: ”Digital Culture and the Emergence of ‘Phonemic Individualism’” och det efterföljande samtalet ”Living in a Digital World” med Charles Bernstein och Leevi Lehto. Fantastiskt bra, roligt och intressant. Kommer ett längre inlägg senare men det här är en påminnelse till alla att ni absolut måste besöka:

OEI Poetry Area:Weld, Norrtullsgatan 7, imorgon tisdag 1 juli.

18.30-21.00 Uppläsning och framföranden av Charles Bernstein, Susan Bee och Leevi Lehto.

Jag tror faktiskt att Charles Bernstein väckte poesilängtan i mig. Det är inte illa jobbat.