Jag är så ointresserad av listor. Har du läst dessa 100 klassiker, det här läste jag 2012, jamen ni vet ju. Listor är rätt poppis, men de talar inte till mig. Med ett undantag, 10-listan från New York Times. 5 skönlitt, 5 fakta, de bästa från senaste året. Spanar in den varje jul. Ibland har jag redan läst någon av titlarna, ibland blir jag intresserad att göra det. I år är det hittills nej och nej – ej läst, ej intresserad, tror jag, men här är den ändå i all sin prakt. Den enda lista man behöver? Ja, om ni byter ut ”man” mot ”jag” iallafall.

Har ni läst något på den? Några tips?

Johanna Lindbäck

Jag vet inte om det är den engelska managern Amy Thompson man borde hurra för. Eller någon annan än så länge anonym pr-människa / varumärkesbyggare? Jag har nämligen köpt det senaste numret av Café enbart för att läsa det 12-sidiga reportaget om Swedish House Mafia, skrivet av Jan Gradvall.

Är jag ett stort fan av SHM? Nej. Tycker jag deras låtar är bra? Sådär, en del av dem. Var jag på konserterna i Friends Arena? Oh nej. Har jag sett Svenska Hollywoodfruar med Isabel Adrian? Inte en enda sekund. Gillar jag Jan Gradvall? JA! Men han skriver texter hela tiden som jag aldrig bemödar mig om att köpa.

Jag har faktiskt ingen relation alls värd namnet till SHM, men jag har ändå läst massor om konserterna, och även om några av de som var på konserterna. Och det var ett absolut måste att köpa Café. För att vara ett gäng musiker som jag knappt är engagerad i så är det ju remarkabelt, eller hur? Min enda koppling till dem är att min fd sambo höll på med samma sorts musik som de gör, jag har hört honom namedroppa Sebastion Ingrosso för hundra år sen, och jag gillar house. Men jag kan ändå inte skylla på det för jag kan väl inte lista mer än två låtar med SHM. Det är något mer och större som är fascinerande med det. Och jag tror inte jag är ensam. (Eller är det här ett Stockholmsfenomen, eftersom vi har Friends Arena här och det var så mycket ståhej med invigningen och konserterna och gud vet allt?) Efter att ha läst de 12 sidorna är jag hur som helst sugen på att se filmen ”Take One”.
Liksom varför?! Kan någon förklara? Jag kan då inte.

Jan Gradvall har fått mycket beröm för sitt reportage, att det är musikjournalistik när den är som bäst. Det kan jag inte uttala mig om för jag läser aldrig musikjournalistik. Men det var lyxigt långt, hade med små pikanta detaljer som gav nerv och personlighet. Jag uppskattade det. Helheten. De tre medlemmarna av SHM var för sig är ju inte så speciella. Känns mest som vanliga killar. Inget blixtrande. Och ändå, vill se ”Take One” någon gång.

En grej vad gäller tidningen Café bara. Jonas Cramby, har han en liten following. eller? Det känns så när man ser bylinebilden på sidan 40. Tycker alltid det är så intressant när man läser tidningar (bloggar, lyssnar på poddar, annat) man aldrig läser annars och inte har någon kunskap om. Så många interna grejer man inte fattar. Som tex varför man väljer en sån bylinebild. Den är ju inte direkt generic.
Den känns som en poäng som flyger högt över mitt huvud.

Johanna Lindbäck

Det här tycker jag vi hurrar för denna kalla decemberdag. Det värmer åtminstone mitt hjärta att veta att fina tidningen CONST Literary (p)review (man kan förkorta som om det vore en vänsterklubb från 70-talet nästan) fått litteraturstöd och får fortsätta. Myzet. Köp deras första nummer och bidra med innehållsförslag till nummer två!

Läs mer på deras hemsida.

Johanna Ögren

Köpte tidningen Filter idag. Kändes som att det var fler tjejer med i tidningen på alla möjliga sätt. Fler tjejer som skriver, fler tjejer som det skrivs om – de sakerna brukar ju hänga ihop. Senast jag räknade var 2011, då såg det också hyfsat bra ut. Sedan gav jag jag faktiskt upp Filter ett tag. Men idag slog jag till på Arlanda när jag inte hittade någon rolig pocket. Så nu ska det bli spännande att se vad resultatet är – ska återkomma i frågan. Tills vidare kan jag säga att det var mycket som var spännande i det senaste numret, mest artikeln om Donald Boström. Jag följde händelsen om påstådda organstölder dåligt i medierna när den stora debatten var igång, så det var kul att läsa nu när tonlägena är något mer sansade från alla håll.

Johanna Ögren

För något (några?) år sedan gjorde jag mig av med mitt tidningsberoende. Det var väldigt skönt. Jag köpte och läste alla s k ”livsstilsmagasin” och dessutom en hel hög med samhällsmagasin i tillägg. Dyrt och mycket att släpa till tidningsinsamlingen blev det.

Numera håller jag mig till föräldratidningarna och Styleby på iPad. Det har varit lagom. Men har också saknat en hel del från förr. Till exempel Fokus. Så när den alltid trevlige och briljante Torbjörn Nilsson fick mig på fall i Fokus monter under bokmässan passade jag på. Beställde en årsprenumeration på stående fot. Fokus har jag saknat att prenumerera på. Vi sade upp den när vi flyttade till Berlin och sen har vi glömt bort att förnya.

På fredagen tog jag en sväng förbi Galagos monter eftersom jag ville köpa lite Liv Strömquist-album och där fanns ett mässerbjudande som INTE gick att motstå (kan bara ha varit våldtäktsmän* som inte köpte) nämligen prenumeration på både Galago och Bang samt två valfria seriealbum från Galagos utgivning. För 400 pix! Hur GALET billigt var inte det!

Så nu har hushållet plötsligt tre nya tidningar på inkommande. Så himla flott tycker jag. Är mycket glad.

*en liten travesti på den där låten bara, alla som inte köper prenumeration på Galago och Bang är våldtäktsmän. Ej menat att ta bokstavligt.

Johanna Ögren