Bokhora.se

19/03 2017
19:54

Jag har funderat en hel del på vem som egentligen är ondast: Riddar Kato eller Tengil. 

Jag har kommit att sätta alla mina guldpengar på Riddar Kato. Den där historien om det vassa stenhjärtat och fågeln i bröstet är icke förmildrande. Kato har en förkärlek för att döda och plåga barn. Tengil är maktlysten. Tengil har en drake som sprutar förlamningseld men Kato har ingen annan som går hans ärenden. Det där om att Tengil skulle tvinga folket i Tärnrosdalen att kalla honom sin befriare? Typiskt dåligt för karman. Det brukar gå dåligt för narccisisterna. I battle of onda Riddare i Astrid Lindgren-böcker vinner Kato alla gånger. 

(Här finns plats för protester. Så väl kan jag uppbarligen inte min Astrid.)

2 kommentarer
18/03 2017
13:54

När ögonen börjar tåras, så där som när man har en nysning på gång och det kliar i näsan, och det är körigt att svälja: då känns det som en väldigt brant backe i berg-och-dal-banan. Nu kör vi! Här kommer tårarna. 

Jag gråter ganska ofta. Inte stora tårar och hulkningar och snoriga näsor, men ögonen blir lite suddiga och rösten stakar sig. Jag gråter anmärkningsvärt lite när jag läser. Jag gråter när någon dör i böcker. Och det gör någon ändå ganska sällan i barnböcker och när någon dör så är det inte supersorgligt utan snarare fokus på hopp och kanske kretslopp. 

En av mina bästa gråtböcker är klassikern ”Förr eller senare exploderar jag”. Jag säger inte att någon dör i den, men den handlar om dödssjuka ungdomar som blir kära i varandra så risken finns ju. Så jag gråter. Jag vet att ni är ett par stycken som tycker att boken är överlastad och till och med dålig: titta bort!

Ibland vill jag bara gråta. Då läser jag en sorglig bok. Den här boken är ett säkert kort för mig: 

2 kommentarer
15/03 2017
19:35

Eftersom jag är en person som gärna ger bort böcker skulle jag kunna svara [nästan] vilken bok som helst på frågan ”Vilken bok tycker du är en bra present?”. Jag är också en person som gillar att titta på fåglarna utanför fönstret, så därför är den senaste presentboken jag köpt Lars Klintings ”Första fågelboken” (och ”Första trädboken” och ”Första djurboken” och ”Första insektsboken”…). Den hoppas jag att jag och min son kommer att titta i en hel del. Det är nämligen han som ska få den (dem).

29700114_O_3

Kommentera
14/03 2017
21:56

Det här med läsning, barns och ungdomars läsning, tycker jag är en svår nöt att knäcka. Skolan ska ju å ena sidan vara kompenserande, dvs du ska ha samma möjligheter att lyckas i skolan oavsett vilken bakgrund du har, å andra sidan vet jag att det ofta är en enorm skillnad i flyt och förståelse mellan barn som läser på fritiden och barn som inte gör det. Och vi (som vi i svenska skolan) är bevisat dåliga på kompensation, åtminstone enligt senaste PISA-undersökningen

– I den här undersökningen ser vi tecken på att skolan blivit sämre på att kompensera för elevens sociala bakgrund. 

Jag håller med JohL om precis allt i den här texten men det är punkt 2: nötandet, som är det svåra att tävla med i skolan. Särskilt som man har elever som nöter jättemycket hemma. I skolan finns så lite nöt-tid. Jag hoppas den här ojämlikheten i svenska skolan blir en stor valfråga 2018. 

Men förmodligen inte. 

Kommentera
13/03 2017
19:54

Kolla vad Lisa har gjort hemma hos sig! Vilken fantastisk bokvägg. Jag har redan börjat spana efter potentiella väggar hemma. 

Kommentera
12/03 2017
13:33

Förlåt att jag ältar Eva Lindström men jag dånar emellanåt av hur bra hon är.

Jag hittade ett gammalt inlägg som jag skrev om ”Musse” och jag skrev att jag inte skulle läsa Lindström det första jag gjorde för min nya klass men hörni: i mars går det bra. Då tittar de intensivt på bilden som projektorn visar (jag läser under dokumentkamera) och det känns som att de lyssnar för de kan spontant börja diskutera flygtekniker med varandra efter att jag läst ”Min vän Lage” (där en uggla har flygskola).

”Vid bergets långa breda fot” är fortsättningen på ”Min vän Lage” och jag tycker att dessa två böcker är utmärkt material för bokcirklar för er vuxna läsare, Bokhora har såvitt jag vet få läsare under 10 år. Jag har aldrig haft så intressanta boksamtal som när vuxna diskuterat Anna-Clara Tidholms ”Hanna, huset, hunden”. 

Janne från Eva Lindströms böcker är mycket krävande. Analysera honom, tack! Han stjäl från sin kompis  Lage och sen när han öppnar en restaurang får servitrisen göra allt för Janne blir så trött att han somnar på golvet när det kommer en turistbuss (skulle jag vara mer förlåtande om Janne var uttalat introvert och inte kunde hantera så många intryck?). 

Det är spännande böcker Eva Lindström skriver. Hon har varit augustnominerad rekordmånga en TRILJON gånger och en gång vann hon men då var det inte med hennes egen text. Statistiskt sett finns det 90% vuxna i Sverige* som inte har läst Lindström och inte kommer att läsa henne eftersom de inte läser bilderböcker pga vuxna. 

Så kan ni ju diskutera Knausgård ett varv till när Lindström fortsätter spotta ur sig mästerverk efter mästerverk.

*= citera mig inte.

4 kommentarer
11/03 2017
8:30

Först en protest: jag går inte runt och vill vara en barnboksfigur. Det här svarar jag bara på för att inte verka sur.

Vi tittade på Djurvännerna igår. Det är tre kortfilmer av Eva Lindström. Vi diskuterade planlöst varje film under eftertexterna. Den första filmen, om fåglar, var inte så bra. Jag hade svårt att fokusera och jag fattade inte varför trollsländorna var så stora (men en elev bara: ”det är bara för att fågelungarna är så himla små men tror att de är stora” och jag hjärtemojade ner honom på studs). Sen kom Jag rymmer och sist Min vän Lage. 

Här fick jag sitta på fnissmusklerna för jag tycker att just de böckerna är så himla kul. Obs! Jag läste ”Alla går iväg” för mina elever och min elev sa: ”Vad konstigt att han gjorde marmelad av tårar” och man bara ”jo” och sen fortsatte hon ”för tårar är ju salta och marmelad ska ju vara söt” och jag nickade imponerat. 

[Kom till saken] 

På rak arm skulle jag vilja vara huvudpersonen i ”Min vän Lage”. Hen verkar ha ett skönt liv. Kolla naturprogram. Gå en flygarkurs. Plus: när hen lär känna Lage och efter en kortare kris när Lage hellre umgås med Janne (som också är en uggla) verkar hen så himla nöjd med allt som livet ger. Jag önskar att jag var nöjdare. 

Kommentera
10/03 2017
19:30

Ärligt talat har jag skrivit så mycket om min favoritbok från när jag var liten, så jag är nästan trött på den? 

Kommentera
09/03 2017
20:11

I början var han som en tjock kålmask som vilade på mina lår när jag satt i soffan. Vi brukade linda in honom i en filt så att armar och ben inte kunde sprattla så mycket. Jag läste Mumin för honom och han var nöjd, för i början av föräldrarnas röst det bästa bebisar vet (jag tycker att det är ett himla gulligt och rörande favoritljud!).

Fram emot sensommaren började jag läsa bilderböcker för honom. Jag placerade honom bredvid mig i vår säng och sedan låg vi på rygg och tittade upp i boken. Jag läste många av Grodan-böckerna. Han knöt sina små händer och slog med dem i luften. Han sparkade och gjorde små utrop. Det uppmuntrade oss att fortsätta. Innan jag fick mitt barn visste inte jag att man kunde högläsa för barn när de var så himla små. Nu skulle jag rekommendera alla att göra det. Jag tror att det är bra att vänja sig.

Det finns mycket forskning på att högläsning för barn är mycket bra. Ingvar Lundberg var världens läsutvecklingsproffs och här kan man läsa en intervju med honom. 

Jag tycker ju att man ska fortsätta läsa med sitt barn när det lärt sig läsa. Man kan ju läsa böcker som barnet inte klarar på egen hand. Böcker som ni behöver prata om för att förstå och böcker som är språkligt komplexa. Jag tror att det är en urviktig möjlighet till närhet och jag tror att det är ett bra sätt att få ditt barn att uppskatta läsning och få bokläsning att bli en vana.

Låt mig återkomma om fem, sex år när jag försöker övertyga mitt eget barn om att få högläsa för honom :-/
Här kan ni läsa allt som Bokhora har skrivit om högläsning.

1 kommentar
08/03 2017
20:00

Förlåt att jag är så historiefientlig men jag tänker inte lägga upp en bild på en klassiker-barnbok här utan jag tänker skriva om klassikern: BOKBUSSEN! 

När jag gick i ettan och tvåan gick jag på en pytteliten skola med bara en ettaklass, en tvåaklass, en gympasal, med – inser jag nu – en gympalärare som annars jobbade på någon kilometer bort och en matsal med en egen mattant som var farmor till en kille i min klass.

Jag har ingen aning om hur man gjorde med fritids på den tiden. Jag hade en deltidsarbetande mamma. Var aldrig nyckelbarn. 

Såklart fanns inget skolbibliotek på den här lilla skolan (på skolan jag gick år 3-6 fanns däremot en ”studiehall” som var enorm där det fanns såväl bokhyllor och bibliotek och jag minns fortfarande lukten i studiehallen och i böckerna och jag minns hur det kändes att springa jättefort genom studiehallen fast man inte fick) (GUD VILKEN LÅNG UTVIKNING) men det fanns en bokbuss som kom nedsladdande på grusplanen med jämna mellanrum. När jag läste det här inlägget hos Läsambassadören fick jag en minnesbild av interiören. Det här var ju på 80-talet så interiören var brun. 

Rekommenderar verkligen att ni kollar Läsambassadörens blogg. Jag tycker att den är så inspirerande. 

Kommentera