Jag har tjatat om det förut men det tål att upprepas: Syster förlag ger ut så konsekvent bra böcker att jag väldigt sällan ens läser baksidestexterna. Har jag råd så köper jag dem bara helt enkelt. Jag går i god för att den som gillar serier och grafiska romaner inte kommer bli besviken.
När det gäller En trasig historia tänker jag på det lite snobbiga begreppet mediespecificitet som jag fick lära mig på konstskola. Vad är unikt för ett visst uttryckssätt? I film kan man berätta en historia på ett sätt som bara film kan, i musik berättar man på ett helt annat sätt som är unikt för musik. Ofta tycker jag att den bästa kulturen är den som utnyttjar just det som är unikt för sitt uttryckssätt och verkligen utnyttjar mediet. I film tycker jag t.ex. nästan aldrig att voiceover-berättande är bra, varför ska man ha en röst som förklarar vad man ser på en bild och vad alla tänker som bryter med just det som är unikt för film? För mig är det att inte riktigt lita på att den film man gjort lyckas berätta historien man vill berätta.
Marie Tillmans bok däremot är den exakta motsatsen, hon nyttjar det som är unikt för serieromanen och gör det på ett sätt som är så effektivt att det nästan är lätt att missa. Huvudpersonen Mia är dottern till Annie. Genom hela boken tecknas Mia som en ganska anonym varelse snarare än människa. Ålder, kön, frisyr, klädstil osv. är bara attribut till den känsla som Mia har genom hela boken. I Tillmans teckningar går den känslan runt istället för Mias kropp, något som jag inte tycker något annat uttryckssätt hade kunnat tillåta. Hade det varit en film hade det sett ut som scifi, hade det varit en roman hade det behövts förklaras eller åtminstone beskrivas på något sätt som förklarade eller avslöjade upphovspersonens tanke med det. I serieformatet behandlas det över huvud taget inte i text, det bara är, jag får som läsare lägga in betydelse i det. Eller bara låta det vara om jag vill.
I början av boken kör en ambulans förbi och man får se hur Mia snabbt bryter upp med sin vän av oro för att det är mamman som råkat ut för något. Hon skyndar hem av rädsla för att mamman tagit livet av sig och det känns logiskt att det är denna varelse och inte ett barn som skyndar sig hem. När man i sån hög grad tagit på sig en anhörigs problem förändrar oron en och jag tror man dels växer upp alldeles för fort av en sån situationen samtidigt som man riskerar att alltid bli kvar i den där känslan av ett barns oro. I en film hade man varit tvungen att visa början av bokens Mia med hjälp av en barnskådespelare och slutets Mia som en vuxen. Här är det snarare oroskänslan och det dåliga samvetet som personifierats, som förvandlat både barnet och den vuxna till en konstant oro. Och om det låter flummigt så är det mitt fel. Boken är väldigt bra och väldigt direkt! All eventuell babblighet och krånglighet är den här recensionens fel, det behövs egentligen inte sägas mer än att den är värd att läsas och läsas om.
Bara en sån sak som att boken tidigt innehåller ett Immanuel Kant-skämt som i ljuset av resten av boken, för mig, både kan vara ett skratt avsett att sätta i halsen, en kommentar kring hur skadligt plikt kan vara för den som känner den så starkt som Mia gör eller bara en random kommentar från en oberäknelig person.
Jag läser den här boken i ljuset av en bok jag precis lyssnat på som citerade ur studier som visar att en kärleksfull barndom rent statistiskt leder till hälsosammare liv, mer välbetalda jobb och till förmågan att ha mer långvariga relationer. Även om det är något som alla säkert gissat eller själva observerat så blir det slående att gå från statistik till det enskilda fallet. Jag tänker att jag ska försöka vara lite kritisk av En trasig historia för att det blir mer intressant läsning. Det jag saknar är kanske andra relationer. Vad händer i andra relationer efter en sådan här uppväxt? Jag vill ha mer att känna igen mig i under de sista söndagsångesttimmarna för den här veckan. Jag vill ha 191 sidor till innan jobb och vardag drar igång imorgon.
Men förutom att det är lite orättvist och girigt att kritisera en bok för att den inte är ännu tjockare så tänker jag att det kanske är medvetet att det i stort sett bara är mamman som dominerar. Jobb, skola, vänner, kärlek – finns inte de bitarna med särskilt mycket just för att visa vilken plats mammans känslor tar, hur de överskuggar allt.
Jag tänker på hur mamman skildras rent estetiskt under sina värsta stunder. Hon tar upp hela sidor i boken, får annorlunda proportioner, skakigare konturer osv. Det hon är i de stunderna tar över inte bara handlingen, hon tar över sidorna rent visuellt. Vi får Mias upplevelse av henne i bild utan att veta vad Mia tänker. Vi ser hur skrämmande det är och vi hamnar i den där ansvarskänslan som hon känner. Teckningarna får mig att känna vilka äggskal huvudpersonen måste gå på ständigt och att hon, precis som mössen i bokens allra första sidor, aldrig vet vad som kommer hända och därför alltid är i ett läge som är en form av ständig beredskap för det allra värsta – något som i förlängningen kan vara totalt förlamade av rädsla för att utlösa något negativt.
De positiva skildringarna av föräldern är en lättnad för mig som läsare och kan säkert vara något som också gör att många föräldrar känner igen sig i de dåliga sidorna mer. Mamman är väldigt mänsklig, det här är ingen övergreppsskildring med en tydlig bad guy på det sättet. De goda sidorna gör det väldigt tydligt att livet som anhörig till någon som mår dåligt inte är svart eller vitt. Man är inte alltid en bra person när man mår dåligt.
När de fina partierna mellan dem dyker upp under omläsningen vaknar hobbypsykologen i mig. Det går inte att klippa bandet helt med någon som också är en bra person, som stöttar en och gör väldigt roliga saker ibland. De bra sidorna kan ironiskt nog få en att hamna i ett ännu värre läge: om jag bara gör rätt och inte triggar igång något så kan vi ha det sådär bra som jag faktiskt sett att vi kan ha det. Det är en handling jag själv känner igen mig mycket i. Att känna att man måste ta totalt jävla känslomässigt ansvar för en annan person är förmodligen det allra värsta jag själv gått igenom i livet och jag tänker på en massa såna situationer jag varit i när jag läser boken. Har man en gång varit i nåt sånt är det svårt att göra sig av med det beteendet senare. Det är lätt att hamna i beteendet att man anpassar sig efter de människor med starkast personlighet, krav, drivkraft, sjukdomsbild. Jag tror inte riktigt jag läst något som skildrar det såhär bra. Till och med bokomslaget blir en del av den berättelsen för mig. Mamman tar upp nästan hela omslaget och Mia är inte med alls. Kanske är det bara ett estetiskt val men när jag väl kommer till sistasidan och till slut ska läsa baksidestexten på pärmens baksida som jag fortfarande inte läst så finns den här varelsen där, tar inte upp någon plats, försvinner nästan in i tapetmönstret.
Diversify with trophies and awards. Wouldn’t it be great to take user data and recommend something completely different to users and reward them for trying something new? For instange if you only listen to male western science books, maybe it is time to listen to a female scientist from India. 
An American original – Joan Biskupic
Prosser and Keeton on Torts, 5th Edition – William Lloyd Prosser, W. Page Keeton
Killer show – John Barylick
Jag hittar 
