bokmässanMarcusOmslag och bokhyllor

Efterlysning – vems hand pryder mitt bokomslag?

AV Marcus
Av Marcus
Efterlysning – vems hand pryder mitt bokomslag?

EFTERLYSNINGEN:

Strax innan jul gav jag ut boken ”What a mäss” där jag samlade 10 års bokmässebilder i en 1,5 kg tung fotobok tillsammans med texter av några av mina förebilder i bokvärlden.

Det känns lite konstigt att ha en person på mitt bokomslag utan att veta vem det är och tacka hen. Skulle därför bli väldigt tacksam om du som läser detta skulle vilja hjälpa mig att leta. Fotot är taget 2019 framför Aftonbladets monter där jag har för mig att Caitlin Moran pratade med Sinziana Ravini.

Känner du igen handen som fotar? Jag skickar ut ett par gratisexemplar av boken och varsin 50×70 cm inramad förstoring av bilden till både handens ägare och den första tipsare som hjälper mig att hitta hen.

Maila mig gärna på kontakt@sorrownumberfive.com om du har tips. Om du känner igen dig på bilden och inte vill synas med namn någonstans vore det ändå kul att få skicka böcker + bild till dig. Du behöver inte vara med någonstans med namn.

Läs mer om boken här.

DEN LÅNGA HISTORIEN OM VARFÖR JAG VALDE BILDEN TILL OMSLAGSBILD:

Bakgrund

Bokomslag har varit ett stort intresse för mig länge. Jag skrev min masteruppsats om bokomslag eftersom bokomslaget är en ovanlig typ av bild – omslaget ska fungera både som reklam för en produkt samtidigt som ”reklamen” är den mest synliga delen av den produkt som konsumenten betalar för och kommer ha i sitt hem, ta med sig på bussen, sitta med i lunchrummet på sitt jobb osv.

Om vi bortser från att katter och små barn ofta gillar den kartong som en present ligger i mer än själva presenten så vet jag få andra förpackningar som anses vara så viktig för innehållet som ett bokomslag är. Eftersom jag gjort bokomslag både åt mig själv och andra har jag flera gånger sett hur omslagets olika funktioner, eller ”roller” eller vad man nu ska kalla det, krockar med varandra.

Ibland kan det se ut ungefär såhär när det gäller de olika funktionerna som de inblandade fokuserar på:

Förlaget – vill ha ett bokomslag som syns tydligt i nätbutiker och den fysiska bokhandeln så att bokköpare hittar den. Det kan innebära att man tydligt följer eller tydligt bryter mot en omslagstrend, att man har med massor av blurbs med beröm, att man vill ha omslag som signalerar att boken tillhör en viss genre för att konsumenter snabbt ska associera  boken med andra böcker som sålt bra i den.

Författaren – vill såklart få många läsare, men vill också att omslaget ska spegla författarens egen smak, författarens egen bild av bokens karaktärer, författarens egen bild av bokens kärna. Har du någonsin sett en filmatisering av en av dina favoritböcker och känt ”NÄ SÅDÄR SER INTE HUVUDPERSONEN UT!” så kan du tänka dig hur en författare känner när hen lagt två år på att skriva en bok och sen kommer förlag och formgivare och väljer omslagsbild som inte motsvarar 1% av dess inre bild av sin egen karaktär.

Omslagsformgivaren – är intresserade av bild, formgivning, konst och att uttrycka sig. Väldigt få människor börjar teckna, måla, fota osv. för att de främst har som mål att någon gång i livet driva på försäljning i detaljhandeln. Jag tror ingen som håller på med ”färg och form” någonsin helt lägger bort sina egna preferenser oavsett hur professionella de än är i sin yrkesroll.

Mitt omslag

Det är väldigt lätt att till en fotobok välja att ha den mest uppseendeväckande bilden på omslaget, den där det händer mycket eller den som innehåller en känd person eller ett bra porträtt på någon med intressant ansiktsuttryck. Att välja den ”bästa” bilden jag tagit på mässan var hela tiden med i bakhuvudet.

Själv är jag stolt över dessa bilder bland annat:

 

Det upplägg jag valde för boken var att försöka återskapa känslan av bokmässan som en besökare har snarare än att välja de snyggaste bilderna jag tror att folk skulle vilja ha på väggen hemma. I början av boken är det väldigt tomt på folk, montrarna byggs upp, folk köar för att komma in. I slutet av boken är det trångt, det ligger kartonger över allt, folk bär runt på tunga kassar, förlagen rear ut överblivna böcker för att slippa frakta tillbaka dem.

Eftersom den fysiska bokmässan ställdes in 2020 ville jag göra ett substitut i bokform genom att lägga upp det på det här sättet. Därför finns det även med en massa bilder på kartonger, stökiga lager, sopkorgar, scheman som ändrats osv. För så ser mässan ut. (Och ja, jag inser att det säkert är något fel på oss som saknar även dessa aspekter.)

Anledning 1 – spegla besökarens synvinkel
När det gäller formgivningen av boken ville jag att den skulle göra allt för att återskapa hur åtminstone jag fungerar på mässan. Visst har jag hållpunkter på seminarier jag vill se, men framför allt driver jag runt till synes utan mål och upptäcker saker allt eftersom. Råkar hamna vid monterscen där något intressant tas upp, går vilse och hamnar i trädgårdsavdelningen fastän jag inte ens kan hålla en blomma vid liv hemma, köar till fel monter och vågar inte lämna den när jag väl kommer på att jag köar fel pga konflikträdsla upphöjt i hundra.

Detta planlösa upptäckande gjorde att jag struntade i sidnummer och innehållsförteckning. Jag ville att detta planlösa mässpromenerande skulle speglas i att bokens läsare skummar igenom, bläddrar på måfå, hittar en bra text av en skribent de kanske inte letat upp aktivt men nu fastnar för. Jag hoppades på att det skulle vara en form som gjorde den mer lättillgänglig på det sättet att man inte ser det som en bok man avverkar i en sittning utan snarare något vars delar man kan återvända till lite då och då. Och vill man hitta något specifikt i den ”tvingas” man bläddra på känsla och tvingas upptäcka sånt man annars kanske aldrig hittat.

 

Just detta besökarperspektiv var anledningen till att jag valde bilden på handen och mobilen. På många sätt är den en form av självporträtt eftersom den visar upp den fankultur jag gillar på bokmässan och snarare visar hur författares verk påverkar oss snarare än hur de kända författarna som skrivit dem ser ut. Den tatuerade symbolen i kombination med fotograferande av Moran och Ravini visar också upp publiken framför scenen. Ämnen som utanför mässan inte alltid drar stor publik kan vara exakt de som drar störst publik på mässan. Folk betalar tusentals kronor för att åka till Göteborg och lyssna på kunniga människor som pratar om ämnen som feminism och läsning – på många sätt ser jag det som ett utopiskt föredöme.

Anledning 2 – internet vs. fysisk bokhandel
Eftersom jag ger ut boken själv och inte är något känt namn så var det ganska uppenbart att boken inte skulle säljas i särskilt många fysiska boklådor. Att ha namn + titel på omslaget kändes därför inte som en funktion som behövdes eftersom den alltid skulle presenteras med denna information per automatik på internet. Eftersom bilder på internet ofta är så små (i internetbokhandeln är de liksom mindre än frimärken) så behövde jag välja en bild där det åtminstone går att ana vad den föreställer. Det behövde vara en enkel bild som ändå visar upp något som representerar innehållet.

Kort och gott: den måste fungera någorlunda okej även i de mest ofördelaktiga digitala sammanhang.

En bild som denna på Patti Smith och uppmärksamheten kring henne var jag väldigt nöjd med. Alla som var på plats för att se henne 2016 har nog snarare detta intryck av situationen kring henne än de porträttbilder som visades i media under besöket. Inget fel på bra porträtt, jag önskar jag var bättre på att ta porträtt själv, men de visar inte besökarens perspektiv. Men oavsett hur nöjd jag var med bilden så är den svårläst även i stort format. Den är lätt att bläddra förbi. Man ser inte direkt vad den föreställer. Förminskas den till ett frimärke i en internetbokhandel blir den ganska meningslös och det finns ingen anledning alls att välja den som omslagsbild.

2 kommentarer
FilmLäsningMarcus

The dig – en fantastisk film som gräver en grop till sig själv

AV Marcus
Av Marcus
The dig – en fantastisk film som gräver en grop till sig själv

Innehåller spoilers för boken och filmen ”The dig”.

Jag gillade verkligen The dig, det var en jättebra filmupplevelse, just därför är det så tråkigt att den ramlar ner i den grop den grävt. 

 

 

Jag tittade på filmen igår kväll och läste boken idag. Så bra var filmen att jag inte fick nog utan ville bosätta mig i det universum som bland annat innehåller följande ingredienser:

  • långsamt vackert tempo
  • intressant based on a true story-berättelse som utspelas i Storbritannien anno The kings speech
  • hjärtskärande äktenskap byggd på lögn i en HBTQ-ovänlig tid
  • bokhögar i 70% av alla interiöra scener
  • folk som läser i korgstolar på äng
  • folk som har lågintensiva och samtidigt explosiva små tal om historiens vingslag
  • akademiker vs. autodidakter
  • Ralph Fiennes som gräver i tweed och slips
  • kroniskt sjuk Carey Mulligan som står upp mot patriarkatet

Filmen handlar om en utgrävning som en rik kvinna vill utföra på sina ägor i en stor jordhög. Det lokala museets arkeologer har inte tid så hon blir refererad till en ”amatör”, det vill säga någon som saknar formell utbildning men som hållit på med utgrävningar sen han var barn och därefter strävat efter att vilja popularisera vetenskap för massorna. Därefter följer en maktkamp mellan etablissemanget och entusiaster.

Är det något filmskaparna velat få fram är det hur många människors insatser som glöms bort när historia skrivs. Tack och lov börjar vi se andra historiska berättelser än den om det ensamma manliga geniet. (Hidden figures var ett sådant guldkorn t.ex. och jag är alltid på jakt efter såna, please tipsa mig om du vet någon liknande.)

Förvisso heter huvudpersonen Mr. Brown i The Dig och är en smått säregen passionerad man. En rätt stereotyp bild av den store upptäckaren. Men Mrs. Pretty är den som gör hela utgrävningen möjlig, som visar sig ha rätt i det mesta. Det är hon som försöker se till att Mr. Brown och hans team får det erkännande de förtjänar, som står emot etablissemanget. Filmen visar hur hur man alltid ska vara skeptisk när en person i maktställning tar åt sig ensam ära eller när såna berättelser återberättas. En snyggt berättad läxa i källkritik. Utgrävningsmys på köpet dessutom!

Du kan inte ana vad som hände sedan.

Jag upptäckte att filmen gör exakt samma fel som den anklagar andra för att göra. Hade vi inte haft fotografierna från utgrävningen hade vi omöjligt sett en historiskt korrekt film. Givetvis behöver inte filmer vara historiskt korrekta för att vara bra, inte ens om de är based on a true story, men när filmen handlar om historia och om att berätta historier korrekt är det helt klart en fördel om man åtminstone försöker göra det själv.

Hade vi inte haft denna fotograf på plats hade detaljerna kring villkoren för utgrävningen och de som var på plats riskerat att falla ännu mer i glömska än vad de gjorde under många år. Problemet är att han inte finns. Eller ännu värre: han är två kvinnor. What the actual fuck is going on?

Den manliga fotografen Lomax är en av få 100% fiktiva karaktärer i filmen. Mercie Lack och Barbara Wagstaff var lokala lärarna som också fotograferade. Tillsammans tog de över 400 bilder på plats vid utgrävningen. Bland många andra historiskt utmärkande saker med deras fotograferande kan nämnas att de tagit några av de tidigaste färgfotografierna av en utgrävning.

”Thus it is hoped, that, by means of the photographic records taken on the site at the time, some idea of the process of uncovering the boat may be conveyed to later generations who cannot have the chance of seeing it emerge from its sandy grave.” – Mercie Lack

Ett nytt projekt jobbar med att digitalisera denna kulturskatt går att läsa om här: https://www.nationaltrust.org.uk/sutton-hoo/features/conservation-in-action-at-sutton-hoo

I boken förklarar den fiktiva fotografen Lomax varför han gillar fotografi.

”I suppose – I suppose it seemed a way of trying to fix moments as they went past. To try to capture them and give them some physical existence. Stop them from being lost for ever.”

Fotografin som minne är ett återkommande tema genom filmen, men framför allt i boken där det ironiskt nog i epilogen berättas om hur namnet på fotografen av utgrävningen fallit i glömska och att det är tack vare Mrs. Prettys nu vuxna son som den fiktiva eftervärldens arkeologer får reda på hans namn.

PS. Det finns dessutom all anledning att uppröra sig över hur ”Peggy” framställs i filmen efter att man läst denna: https://www.express.co.uk/entertainment/films/1394323/The-Dig-plot-holes-sexist-Lily-James-Peggy-Piggott-Sutton-Hoo

2 kommentarer
MarcusRecensioner

En trasig historia – Marie Tillman

AV Marcus
Av Marcus
En trasig historia – Marie Tillman

Jag har tjatat om det förut men det tål att upprepas: Syster förlag ger ut så konsekvent bra böcker att jag väldigt sällan ens läser baksidestexterna. Har jag råd så köper jag dem bara helt enkelt. Jag går i god för att den som gillar serier och grafiska romaner inte kommer bli besviken.

När det gäller En trasig historia tänker jag på det lite snobbiga begreppet mediespecificitet som jag fick lära mig på konstskola. Vad är unikt för ett visst uttryckssätt? I film kan man berätta en historia på ett sätt som bara film kan, i musik berättar man på ett helt annat sätt som är unikt för musik. Ofta tycker jag att den bästa kulturen är den som utnyttjar just det som är unikt för sitt uttryckssätt och verkligen utnyttjar mediet. I film tycker jag t.ex. nästan aldrig att voiceover-berättande är bra, varför ska man ha en röst som förklarar vad man ser på en bild och vad alla tänker som bryter med just det som är unikt för film? För mig är det att inte riktigt lita på att den film man gjort lyckas berätta historien man vill berätta.

Marie Tillmans bok däremot är den exakta motsatsen, hon nyttjar det som är unikt för serieromanen och gör det på ett sätt som är så effektivt att det nästan är lätt att missa. Huvudpersonen Mia är dottern till Annie. Genom hela boken tecknas Mia som en ganska anonym varelse snarare än människa. Ålder, kön, frisyr, klädstil osv. är bara attribut till den känsla som Mia har genom hela boken. I Tillmans teckningar går den känslan runt istället för Mias kropp, något som jag inte tycker något annat uttryckssätt hade kunnat tillåta. Hade det varit en film hade det sett ut som scifi, hade det varit en roman hade det behövts förklaras eller åtminstone beskrivas på något sätt som förklarade eller avslöjade upphovspersonens tanke med det. I serieformatet behandlas det över huvud taget inte i text, det bara är, jag får som läsare lägga in betydelse i det. Eller bara låta det vara om jag vill.

I början av boken kör en ambulans förbi och man får se hur Mia snabbt bryter upp med sin vän av oro för att det är mamman som råkat ut för något. Hon skyndar hem av rädsla för att mamman tagit livet av sig och det känns logiskt att det är denna varelse och inte ett barn som skyndar sig hem. När man i sån hög grad tagit på sig en anhörigs problem förändrar oron en och jag tror man dels växer upp alldeles för fort av en sån situationen samtidigt som man riskerar att alltid bli kvar i den där känslan av ett barns oro. I en film hade man varit tvungen att visa början av bokens Mia med hjälp av en barnskådespelare och slutets Mia som en vuxen. Här är det snarare oroskänslan och det dåliga samvetet som personifierats, som förvandlat både barnet och den vuxna till en konstant oro. Och om det låter flummigt så är det mitt fel. Boken är väldigt bra och väldigt direkt! All eventuell babblighet och krånglighet är den här recensionens fel, det behövs egentligen inte sägas mer än att den är värd att läsas och läsas om.

Bara en sån sak som att boken tidigt innehåller ett Immanuel Kant-skämt som i ljuset av resten av boken, för mig, både kan vara ett skratt avsett att sätta i halsen, en kommentar kring hur skadligt plikt kan vara för den som känner den så starkt som Mia gör eller bara en random kommentar från en oberäknelig person.

Jag läser den här boken i ljuset av en bok jag precis lyssnat på som citerade ur studier som visar att en kärleksfull barndom rent statistiskt leder till hälsosammare liv, mer välbetalda jobb och till förmågan att ha mer långvariga relationer. Även om det är något som alla säkert gissat eller själva observerat så blir det slående att gå från statistik till det enskilda fallet. Jag tänker att jag ska försöka vara lite kritisk av En trasig historia för att det blir mer intressant läsning. Det jag saknar är kanske andra relationer. Vad händer i andra relationer efter en sådan här uppväxt? Jag vill ha mer att känna igen mig i under de sista söndagsångesttimmarna för den här veckan. Jag vill ha 191 sidor till innan jobb och vardag drar igång imorgon.

Men förutom att det är lite orättvist och girigt att kritisera en bok för att den inte är ännu tjockare så tänker jag att det kanske är medvetet att det i stort sett bara är mamman som dominerar. Jobb, skola, vänner, kärlek – finns inte de bitarna med särskilt mycket just för att visa vilken plats mammans känslor tar, hur de överskuggar allt.

Jag tänker på hur mamman skildras rent estetiskt under sina värsta stunder. Hon tar upp hela sidor i boken, får annorlunda proportioner, skakigare konturer osv. Det hon är i de stunderna tar över inte bara handlingen, hon tar över sidorna rent visuellt. Vi får Mias upplevelse av henne i bild utan att veta vad Mia tänker. Vi ser hur skrämmande det är och vi hamnar i den där ansvarskänslan som hon känner. Teckningarna får mig att känna vilka äggskal huvudpersonen måste gå på ständigt och att hon, precis som mössen i bokens allra första sidor, aldrig vet vad som kommer hända och därför alltid är i ett läge som är en form av ständig beredskap för det allra värsta – något som i förlängningen kan vara totalt förlamade av rädsla för att utlösa något negativt.

De positiva skildringarna av föräldern är en lättnad för mig som läsare och kan säkert vara något som också gör att många föräldrar känner igen sig i de dåliga sidorna mer. Mamman är väldigt mänsklig, det här är ingen övergreppsskildring med en tydlig bad guy på det sättet. De goda sidorna gör det väldigt tydligt att livet som anhörig till någon som mår dåligt inte är svart eller vitt. Man är inte alltid en bra person när man mår dåligt.

När de fina partierna mellan dem dyker upp under omläsningen vaknar hobbypsykologen i mig. Det går inte att klippa bandet helt med någon som också är en bra person, som stöttar en och gör väldigt roliga saker ibland. De bra sidorna kan ironiskt nog få en att hamna i ett ännu värre läge: om jag bara gör rätt och inte triggar igång något så kan vi ha det sådär bra som jag faktiskt sett att vi kan ha det. Det är en handling jag själv känner igen mig mycket i. Att känna att man måste ta totalt jävla känslomässigt ansvar för en annan person är förmodligen det allra värsta jag själv gått igenom i livet och jag tänker på en massa såna situationer jag varit i när jag läser boken. Har man en gång varit i nåt sånt är det svårt att göra sig av med det beteendet senare. Det är lätt att hamna i beteendet att man anpassar sig efter de människor med starkast personlighet, krav, drivkraft, sjukdomsbild. Jag tror inte riktigt jag läst något som skildrar det såhär bra. Till och med bokomslaget blir en del av den berättelsen för mig. Mamman tar upp nästan hela omslaget och Mia är inte med alls. Kanske är det bara ett estetiskt val men när jag väl kommer till sistasidan och till slut ska läsa baksidestexten på pärmens baksida som jag fortfarande inte läst så finns den här varelsen där, tar inte upp någon plats, försvinner nästan in i tapetmönstret.

 

0 kommentar
bokmässanMarcus

Fotobok om bokmässan

AV Marcus
Av Marcus
Fotobok om bokmässan

I höst blir inte bokmässan som vanligt. Och hur bra den digitala mässan än kommer bli så kommer nog den fysiska mässan saknas av många, så jag bestämde mig för att göra en fotobok för att fylla vakuumet.

Under 10 år har jag fotat flera tusen bilder på mässan och kommer lagom till slutet av september att ge ut en bok med de bästa bilderna tillsammans med nyskrivna mässtexter av författare och förläggare jag ser upp till.

Om det låter som något som skulle passa i din bokhylla skulle jag bli oerhört glad om du vill förköpa den via kickstarter. Jag behöver cirka 100 personer som backar projektet för att täcka tryckkostnaderna. 50% av all framtida vinst på boken ger jag bort till Rosa bandet.

Se smakprov ur boken och läs mer om projektet här: www.kickstarter.com/projects/marcusstenberg/what-a-mass

PS. Det finns specialgjorda tygkassar!!!

 

0 kommentar
BokaktuelltMarcus

Ocean of books

AV Marcus
Av Marcus
Ocean of books

Fick tips av @booksofdoom om Googles projekt ”Ocean of books”:

https://artsexperiments.withgoogle.com/ocean-of-books

Jag hade inte hört talas om begreppet UMAP innan men i korthet tror jag man kan förklara det som ett sätt att på ett enkelt sätt visualisera data som har komplexa förhållanden och kopplingar till varandra. Google har letat upp kopplingar mellan drygt 100 000 författare och deras drygt 140 000 böcker på internet och gjort om datan till en karta.

I början ville jag bara sitta och screenshotta kartrelaterade boktitlar men nu när jag mognat är det väldigt kul att hitta för mig okända författare som har stora öar bredvid superkända författare. Varför är just Sandra Brown den största ögrannen som Stieg Larsson har liksom?! Och vem är Lady Colin Campbell som är ögranne med Dorothy Parker? Kul sätt att hitta nya böcker på helt klart.

Om ni kommer på roligt sätt att använda kartan så tipsa mig gärna i kommentarsfältet!

3 kommentarer
FilmMarcus

När vintipsen tystas

AV Marcus
Av Marcus
När vintipsen tystas

PROLOG
Ibland tänker jag på slipsknutar och skräck

Jag och Helena såg uppföljaren till The Shining – Doctor Sleep och var nog båda lite förvånade över hur bokstavliga referenserna var till filmen The shining snarare än boken. Och då menar jag karbonpappersbokstavliga. Stephen King tyckte så illa om Stanley Kubricks filmatisering att han skrev manus till en miniserie som jag själv inte sett i fysisk form sen jag var tonåring och dubbel-VHS:ens fula omslag avskräckte mig från att hyra den.

Min filmsmak som svår tonåring™ var nästan uteslutande ett bildintresse. Mina favoritfilmer var såna jag tyckte var snygga, vackra, intressanta att titta på. Berättelserna… who cares? Så för mig som blir alldeles för rädd av skräckfilm kunde jag ändå älska The Shining eftersom den är så visuellt perfekt. Att Stephen inte gillade den har länge varit totalt obegripligt för mig och jag har vägrat ta in argument för att boken var bättre. Men så en dag vaknade jag upp ur min sömn. Tack vare min flickvän, en slipsknut, Edgar Allan Poe, rödvin och min mamma har jag nu sett sanningen.

Det här berättelsen om min resa.

 

DEL I
Crazy as a shit house rat

I Doctor Sleep finns tillbakablickar till Dannys barndom och tiden på hotellet. Rollerna i tillbakablickarna spelas av människor som ser nästan exakt ut som Jack Nicholson, Shelley Duvall och Danny Lloyd. Scenerierna och sättet allt fotas på är också ett försök att återskåpa filmens ikoniska look. W T F ? ! ?

 

 

I Stanley Kubricks och Diane Johnsons manus till The Shining är pappan i filmen – Jack – en galen figur redan innan han kommer till hotellet. I boken är det hotellet som gör honom galen. Det här har varit Stephens kritik från dag ett och det är ju helt klart två helt olika ingångar till vad som händer sen.

Såhär säger Stephen även i modern tid i en text som Helena skickar till mig när jag ber henne sammanfatta:

“When we first see Jack Nicholson, he’s in the office of Mr. Ullman, the manager of the hotel, and you know, then, he’s crazy as a shit house rat. All he does is get crazier. In the book, he’s a guy who’s struggling with his sanity and finally loses it. To me, that’s a tragedy. In the movie, there’s no tragedy because there’s no real change.

Det är ju ganska stor skillnad i perspektiv. Det som Kubrick lyckas så bra med tycker jag är att han kan göra en korridor och en heltäckningsmatta till det värsta man upplevt i hela sitt liv (jag har aldrig varit på språkresa i England och har därför aldrig sett heltäckningsmatta i badrum men jag gissar att det är det enda som trumfar The shinings skräckfaktor.

Efter att ha varit sådär ”lalalalalalajagåkerinientunneljaghörinte” under en lång tid när det gäller detta ämne om boken vs. filmen när det gäller just The shining. Åtminstone i teorin. Det blir en tvådimensionell och mer platt bild av ondskan att man aldrig får se honom som en sympatisk person innan the shining hits the fan. Filmen går från noll till hundra på väldigt kort tid. Vi får knappt veta något om karaktärerna. Den är lite som en mellolåt som har typ en halv mening till vers och sen bara refräng i 2 minuter. Refrängen är väldigt bra, men hade det inte varit kul med lite vers också…

Måste dock få invända att Stephens återgivning av hur galen Jack är på arbetsintervjun i filmen är lite överdriven. ”Crazy as a shithouse rat” är möjligtvis hur jag skulle beskriva hur Jack Nicholson SER UT. Han ser ut som blandning mellan galen clownseriemördare utan smink och någon som skulle säga att hans största svaghet är att han bryr sig FÖR mycket om jobbet. Men är han verkligen så galen på intervjun? Alla som varit på en arbetsintervju vet att man är i en socialt märklig situation. Man behöver verkligen ett jobb och känner sig oftast tvingad att ”spela med”. Hur många säger sin hjärtas mening på en arbetsintervju? Jag har faktiskt gjort det på två arbetsintervjuer och det kändes väldigt bra att äntligen våga göra det som 30+ efter många konflikträdda år. Men jag har också spelat med i förmodligen 10 intervjuer där jag bara jobbat hårt för att ge de svar jag trott den som intervjuat mig velat ha.

”Hej nätverket, dags för nya utmaningar #opentowork.”

Under jobbintervjun (kolla på den här) så reagerar han rätt så ogalet när han får höra vad som hänt uppe på hotellet. Han är tyst och ser lite ställd/chockad ut. Det är snarare Mr. Ullman som tar initiativ till att göra situationen galen med skrattet osv. Jack hänger snarare på och försöker spegla Ullmans beteende efter att ha vänt sig om några gånger lite nervöst för att försöka avläsa rummet (där det sitter en annan person från hotellet). Det är Ullman som kastar första skrattet och Jack hakar på. I boken så beskrivs Jacks leende på intervjun såhär:

”Jack smiled, a big wide PR smile.”

Och det upprepas flera gånger:

”He looked at Jack for comment, and Jack flashed the PR smile again, large and insultingly toothy.”

Så jag kan förstå varför Jack Nicholson spelar Jack Torrance på det här sättet. Att le och skratta när man blir konfronterad från ingenstans med otäcka saker är inte synonymt med att vara galen. Särskilt inte i en pressad situation där man riskerar mycket. Titta exempelvis på det här klippet när gisslan släpps efter flygkapning. Alla medverkande ler och/eller skrattar medan de berättar. Medverkan i media + obehaglig kidnappningssituation med beväpnade människor = stress för de allra flesta. Skratt signalerar inte bara glädje vilket de flesta borde veta. Men finns intressant text i Vice och på Psychology today om det.

I filmen försöker Jack släta över det hela med att nämna sin frus intresse för spökhistorier. Är det så galet verkligen? Vad skulle han gjort för att framstå som normal? Börja gråta? Jag tror få människor, och kanske ännu färre i kategorin ”män på 70-talet som behöver jobb”, skulle våga gråta på en arbetsintervju även om det var så de kände.

I boken ser meningsutbytet ut såhär vilket enligt Stephen är en mer normal reaktion på att höra att någon mördats?

He decided to press a little further, but silently promised Wendy he would stay cool.
”I suspect you did make a mistake at that. Did he hurt them?”
”He killed them, Mr. Torrance, and then committed suicide. He murdered the little girls with a hatchet, his wife with a shotgun, and himself the same way. His leg was broken. Undoubtedly so drunk he fell downstairs.”
Ullman spread his hands and looked at Jack self-righteously.
”Was he a high school graduate?”
”As a matter of fact, he wasn’t,” Ullman said a little stiffly. ”I thought a, shall we say, less imaginative individual would be less susceptible to the rigors, the loneliness — ”
”That was your mistake,” Jack said. ”A stupid man is more prone to cabin fever just as he’s more prone to shoot someone over a card game or commit a spur-of-the-moment robbery. He gets bored.

När man sedan får se Jack prata med Wendy i filmen (finns med i klippet från intervjun) är han märkbart påverkad av intervjun. Man kan tolka det som att han är otrevlig mot Wendy och redan här behandlar henne illa på det sätt han senare kommer göra, men man kan också tänka sig att han precis fått jobb på ett hotell där han som senast hade tjänsten MÖRDADE HELA SIN FAMILJ OCH SIG SJÄLV. Hade det verkligen varit mer ogalet att bubbla av glädje i telefonen med Wendy och ranta om hur kul de kommer ha där uppe på den rustika mordplatsen där de kommer vara isolerade?

Men okej, bortsett från att min tolkning av ”crazy as a shithouse rat” rent tekniskt skiljer sig från Stephens så håller jag med om att filmen gynnats av lite mer backstory om Jacks alkoholism och personlighet innan han fick jobbet. Men är det verkligen så noga?

DEL II
Slipsknutskränket och Poeprofessorn

En helt osökt parallell kan man dra är den till Glaskupan som Sylvia Plath skrev efter att ha varit gästredaktör med andra unga kvinnor (bland annat Diane Johnson som skrev manuset till The Shining med Kubrick!) på tidningen Mademoiselle på 50-talet. För mig är den boken så mäktig eftersom man aldrig riktigt märker hur en glad förväntansfull Esther glider över i depression och ångest men mot slutet får hon elchocker och man undrar som läsare hur fan man kan skriva så skickligt. Hela den dramatiska kurvan är definitionen av show don’t tell. Tänk om någon filmatiserat den och redan första minuten beskrivit henne som deprimerad och full av demoner. Klart man som författare varit sur.

I de många diskussioner jag och Helena har om filmatisering vs. bok så är jag nästan alltid ”team kreativ frihet” medan hon är ”team boken har rätt”.  Jag har aldrig varit ens i närheten av att tycka att en film blir dålig för att den inte är som boken men har efter några års förhållande börjat inse att det nog börjar bli dags för mig att byta lag.

Classy konstreferens

Det började med slipsknuten i tv-serien Hannibal. I min värld skulle Hannibal Lecter aldrig göra något så vidrigt som att bära en power tie till en cutaway-krage. Jobbar han på wall street 1987 liksom?! En ingrediens som är så otäck i karaktären Hannibal Lecter är just kontrasten mellan klassisk bildning och hans galenskap. Den har efterapats miljoner gånger efteråt men aldrig lika bra väl?

I den klassiska rymningsscenen i När lammen tystnar iscensätter han något som tydligt är inspirerat av Francis Bacons måleri vilket onekligen är ett tecken på en uttrycksfull personlighet. Men som person är han aldrig vräkig utan istället artig, tystlåten, lyssnande, sensibel i sina doftidentiferingar. Han låter sin ”konst” tala för sig själv. Han har inget emot att bli underskattad eftersom det spelar honom i händerna att underskattas. Det vill säga: motsatsen till vad man vill kommunicera med stora knutar och mönster som gör en till centrum för varenda rum man kliver in i. Att klä Hannibal Lecter som någon på Wall Street är att ha missförstått karaktärens mest grundläggande dragningskraft hos publiken.

Den intelligenta men galna mördaren har kopierats om och om igen efter att Hannibal Lecter slog igenom. Ett övertydligt exempel på detta är mördaren i The following som är professor och har ägnat sitt liv åt Edgar Allan Poe. Man vill ha genimördaren men vågar inte lita på att det räcker med en blick och en näsa som kan skilja på hjärt- och toppnot i hudkrämers doft. Så man låter honom citera den allra mest kända dikten som Poe skrivit.

Skulle en professor i Poe verkligen inte ha en annan favvodikt än The raven, världens mest citerade dikt bland nyblivna 16åriga gother på estetlinjer? Eller har man valt just den dikten för att den symboliserar ”bildning” snarare än att den är ett tecken på bildning? Är The raven en symbol för ”dikter” riktad mot en publik som aldrig läst en dikt? Typ: ”bildning, jamen det är ju att citera klassiker, vad har vi för klassiker vi kan droppa så man fattar att det är en klassiker?”

The writing är bokstavligen on the wall så att A L L A verkligen ska fatta vad det är vi har att göra med för en mördare i denna serie. En sån här diktläsarmördare ni vet, typ som Hannibal Lecter.

”Brottsplatsteknikerna har hittat spår av högskolepoäng på offrets kropp.”

Det är därför det gör så ont att upptäcka att thrillerfilmklassikernas klassiker nummer ett – När lammen tystnar – också gör sig skyldig till exakt detta. Typ. Låt oss prata om vin i nästa del.

DEL III
Hannibal Lecters bipacksedelsreferens

En av de mest kända scenerna är när Clarice träffar Hannibal för första gången och vill att han svarar på ett frågeformulär hon har med sig. Idag är det ju mest mattegåtor på facebook men för Tiktokgeneration kan jag berätta att förr i tiden på sociala medier var det poppis med såna här formulär som sade sig kunna förklara ens personlighet. Typ vem är du i Sex and the city och liknande (Jag är Charlotte). Men såklart är Hannibal för speciell för att fylla i såna, den där jobbiga personen som skryter lite för ofta med att de avslutat sitt facebookkonto. Så han tackar nej i det här klippet.

”A census taker once tried to test me. I ate his liver with some fava beans, and a nice chianti. You fly back to school now, little Starling.”

I scenen gör han allt annat än att demonstrera sin överlägsenhet med billiga symboler/ bildliga power ties som t.ex. citat ur böcker som ALLA tvingats läsa i skolan. Istället testar han henne genom att:

1. Förminska henne. Han härmar hennes dialekt, han förlöjligar hennes ambition och drömmar och till och med hennes namn. Istället för att visa hur ondskefull han är får han henne att själv se sig själv som hon är rädd att andra ser henne. Han bryr sig egentligen inte om dessa eventuella ”svagheter” (i efterföljande böcker och filmer får vi att han respekterar henne, med råge) utan vill testa henne, se hur hon reagerar. Kommer hon slå det ifrån sig eller svälja stoltheten för att nå det mål hon är där för att nå?

2. Kasta ut krokar. Han bagatelliserar sin kannibalism genom att beskriva den som om han är med i ett avsnitt av Halv åtta hos mig. Har du gjort glassen själv? Nej. Har du odlat grönsakerna själv? Nej. Men köttet kommer från en bekant wink wink.

Han försöker framställa sig själv som den galning alla tror att han är. I själva verket dödar han inte helt slumpmässigt för nöjes skull utan enbart de som kränkt honom eller någon annan på ett sätt som går emot hans egen moral. Han må vara ond rakt igenom men i hans egen värld finns en logisk moral som han aldrig ruckar på. Genom att presentera sig som allmänt galen vill han se om Clarice ser igenom denna ytliga bild och är värd hans uppmärksamhet. Kan hon se igenom hans ljudeffekter som imiterar hur han ätit upp den förra som ville att han skulle göra ett personlighetstest?

En av de krokar han kastar ut är kannibalkombinationen av lever, bönor och rödvin. Märkligt nog är denna mening både ett exempel på Nevermore-fördumning och ett otroligt subtilt internskämt.

Med stor sannolikhet medicineras förbrytarna i Hannibals fängelsekorridor och en av de mediciner som återstår när ingenting annat hjälper är monoaminooxidashämmare som permanent binds i kroppens vävnad vilket gör att man inte använder det lika mycket idag och att de inte är så kända. Förutom att mediciner med denna hämmare kan hjälpa mot depression och OCD så kan de hjälpa mot… trumvirvel… ätstörningen bulimi…

Ett av problemen med medicinen är att kosten måste förändras på grund av hur monoaminooxidashämmarepåverkar kroppen. Äter man aminrik mat riskerar man att dö. Exempel på aminrika födointag är… bönor, lever och rödvin.

Så vad är det Hannibal vill säga med det här?

  • Att han är bulimiker?
  • Att han inte tagit sin medicin?
  • Att han är bildad nog för att känna till medicinens alla följder och hoppas att Clarice ska fatta referensen och respektera hans gedigna kunskap?
  • Att han självklart tar sin medicin men ljuger om hela ”måltiden”?

Oavsett vilket är det en krok som en värdig motståndare kan nappa på. Just denna nappar inte Clarice på, hon åker inte runt som Jamie Oliver och pratar med bönodlare om jordmåner och sånt och försöker förstå Hannibals uttalande. Det blir inget Clarice goes to Italy där lär hon sig trampa vin i olika vindistrikt och gör trötta imitationer av Michael Caine.

Men 2013 gick biografkedjan Alamo på djupet i just detta uttalande och sålde en väldigt begränsad upplaga av Silence of the lambs-vin komplett med Put the lotion in the basket-citat och snygg mal-silhuett.

Det är lätt att förstå varför filmälskare lockas av den förföriska etiketten till rödvinet ”The cannibal”. Men bokälskare borde bli lika upprörda som Stephen King blev av Stanley Kubricks The shining-filmatisering. För oavsett om Hannibal skämtar eller inte om levern, bönorna och vinet han druckit så var det INTE CHIANTI!!!!!!! Så här står det i boken:

”A census taker tried to quantify me once. I ate his liver with some fava beans and a big Amarone. Go back to school, little Starling.”

Flashback till samma citat i filmen:

”A census taker once tried to test me. I ate his liver with some fava beans, and a nice chianti. You fly back to school now, little Starling.”

Man kan tycka att det här inte är särskilt fördummande ändring men det finns alla anledning att känna sig kränkt för att man underskattats som kulturkonsument här. Att ”go back to school” blivit ”fly back to school” är helt klart en vettig ändring. Att väsmumlande upprepa ”fly, fly, fly” när han vänder sig om i en avfärdande gest mot henne har en otroligt förminskande effekt, vilket man får anta är vad han vill uppnå. Vad är mer ”lilla gumman” än att likna någon vid en liten fågel och racka ner på ens namn?

Men varför har man ändrat vinet?

Det mest uppenbara i meningarna ovan är att Amarone blir Chianti. Varför? På systembolaget.se ger ”chianti” 160 träffar och ”amarone” 151. Så ingen större skillnad där. Söker jag på wine-searcher.com så ger ”chianti” 35303 träffar och ”amarone” 9194. Men att bara jämföra på det här kvantitativa sättet blir lite fel. Går man in på vinhjälpen kan man se försäljningsstatistik från Systembolaget och då vinner Amarone i antal sålda flaskor. Den statistiken säger dock inget om hur många människor som köper det ena vinet vs. det andra vinet. Amaronefandom kan bestå av en mindre grupp människor som köpet många flaskor person medan de som står upp för Chianti kan vara en stor grupp som köper en flaska var. Omöjligt alltså att ta reda på popularitet baserat på försäljningsstatistiken som finns tillgänglig alltså. Och då får vi också komma ihåg att Silence of the lambs hade premiär 1991. Är svårt att hitta antal köpta flaskor per person av viner från specifika distrikt från den tiden. Och kanske borde man egentligen jämföra Amarone mot alla rödviner och se vilken liten del de utgör i försäljningen. Non conclusive ledtråd.

Vi får istället försöka hitta svaret i bytet av adjektivet BIG till NICE. Jag konsulterar min mamma som levlat sönder Munskänkarnas utbildningssystem för länge sedan. Vad är ens en ”big Amarone”? Hon röstar på att översätta ”big” till ”fylligt” i det här sammanhanget vilket syftar på en mer ”tung” smak. Hög alkoholhalt, ekfatslagrade. Motsatsen till ”fruktigt och lätt” vilket är en beskrivning som är lättare att föreställa sig för mig som inte dricker vin. Druvorna torkas under flera månader innan man tillverkar Amaroneviner och de lagras som regel längre också. Längre tid ger mer smak och krångligare process ger dyrare vin (de flesta Amarone kostar mer än dubbelt så mycket som de Chiantiviner som ligger på Systembolagets topplista).

Den rika smaken som Amaroneviner har gör att den inte är lika gångbar till många olika maträtter. Den är mer krävande på det sättet, svårare att ha att göra med, mer komplex. Ungefär som ett inspärrat mordiskt geni?

Jag frågade min mamma varför hon tror att de bytte Amarone till Chianti i filmen:

Chianti är normalt ett lättare vin, dom flesta har druckit en Chianti. Jag tror inte att det var en analys att Chianti passade bättre till sauterad hjärna… Amarone passar bättre som ett filosofiskt vin till en opera.

Att min mamma minns ”lever och bönor” som ”sauterad hjärna” kan jag eventuellt behöva boka upp några terapitimmar för att nysta i. Men det är onekligen en väldigt bra teori som jag anser är lösningen på detta fall. Ett vin som kostar under hundralappen kommer alltid vara mer känt/relaterbart än något som kostar det dubbla. Ett vin som passar bra till mycket kommer självklart sälja mer än något som passar bäst till opera eller möjligen grönmögelost. Bättre att nämna en bättre variant av något enklare än att direkt nämna det komplexa?

DEL IV
Formel för att göra smart bok till populär film

Manusförfattarna till filmen har alltså resonerat ungefär såhär i sin Kafkaartade labyrint av kulturellt kapital:

Hannibals kulturella kapital är en cool kontrast mot hans grymhet och galenskap.

> Vi kan signalera detta kulturella kapital genom att ta med romanstycket om rödvinet eftersom alla vet att rödvinsdrickande är synonymt med kultur och bildning.

> Vi kan inte signalera detta kulturella kapital genom att säga vilket vin en person med sånt kulturellt kapital faktiskt säger att han dricker eftersom vi jobbar med ett medium som inte konsumeras av människor med nog mycket kulturellt kapital.

> Vi måste alltså signalera kulturellt kapital på ett sätt som framstår som kulturellt kapital för folk utan kulturellt kapital.

> Vi kan alltså signalera kulturellt kapital genom att använda oss av något som egentligen inte är ett tecken på kulturellt kapital.

> Vi kan inte vinna bok vs. filmen-argument nånsin så länge vi gör såhär. Däremot kommer vi ha råd att köpa dyra viner till oss själva.

DET VILL SÄGA: en amerikansk power tie i silke för att signalera att någon har klassisk europeisk smak och bildning, en referens till The raven för att signalera att någon har djupa kunskaper om litteratur. Lite bakvänt med andra ord. Men case closed. Min inre resa är över och jag är nu en team bokenvar bättre-person.

PS. jag skojade angående terapitimmarna, ”sauterad hjärna” var en uppenbar referens min mamma gjorde till Hannibal från 2001 där Dr. Lecter serverar just denna rätt. Min mamma är bäst!

Richard Hobert gav det här vinet tre solar. Quid pro quo Richard….

1 kommentar
Ljudböcker & e-böckerMarcus

Jag mailar min ljudboksapp

AV Marcus
Av Marcus
Jag mailar min ljudboksapp

Hi. I have been enjoying the audible app for many years and it has never disappointed me. So thanks for a good job!

I have never felt that books I haven’t liked so much equals a trade in since it’s a matter of taste. I have now however found a book that just is of poor quality; Richard Belzers ”Hit list”. The topic is really interesting but the writing is awful when it comes to the constant repeats of points and sometimes almost identical sentences that makes me think ”Is this deja vu or did he just say that two sentences earlier?”, and then the same point is made a third time in a very similar way and it is just laughable. I would like to exchange this book because it just isn’t possible to enjoy it unless maybe if you are that poor diabetic guy in Memento who has some sad memory defect. Sorry to say, in this particular case, I am not him.

If you could grant me an exchange I would like to use your concierge service that I haven’t tried before. My favorite books are ”Lab girl” and ”The trauma cleaner”. They are very personal in their approach to the subjects and the subjects are things I didn’t know would fascinate me. Could you recommend a couple of books that would fit that describtion or do you need more intel?

Before I leave I have some suggestions:

It would be a great feature to be able to make ”playlists” or ”top lists” that can be shared publicly. Imdb has one and it is very useful when compiling recommendations to friends and blog readers. I would also think it could drive sales since top lists would link to Audible.

 

 

If the above mentioned feature would exist it would be fun to get some of the author pages in-app to feature authors own top lists.

It would be fun to have a social feature that shows (anonmyously or not) the user which you have the most in common with as a reader. That would be a very interesting way to get new spexcific rexpmmendations. It coould be called ”Bookshelf friends” or maybe ”Shelfriends” or ”Twin reader” or perhaps something more snappy.

Reader top lists. I like the badge system. That is great. I think it would be fun to have some editorial interviews of readers based on unique achivements. Who has read Sylvia Plaths ”The bell jar” the most times? And why? Who have listened to the most books? Who has listened to the greatest number of different languages? Who has sent most books to friends? Who dominates amount of hours in a specific genre? And so on… A way to get to see what other book listeners lives are like through interviews about their Audible habits.

 

Diversify with trophies and awards. Wouldn’t it be great to take user data and recommend something completely different to users and reward them for trying something new? For instange if you only listen to male western science books, maybe it is time to listen to a female scientist from India.

Maybe a novel only reader should try a highly rated poetry book. And if they succed and listen through they could get a badge and a couple of credits for it. Sort of like an alghorithm challenge in order to broaden peoples reading habits.

What do you think?

Hope you are well.

Kindly
Marcus Stenberg

*  * *

Hi Marcus,

I really appreciate your long time association with Audible and appreciate that you took your valuable time to give us your ideas and feedback about our services. I will certainly forward your ideas to the concern team. The one I really like is the Social feature you suggested and I would love to see that feature on Audible.

Further, I understand that finding the right listen can be tricky as Audible has a huge library. So sometimes, we choose the wrong one this happens with me too. So without any doubt, I have returned the audiobook ”Hit List” and your 1 credit has successfully reinstated to your account which can be used towards any alternate purchase of the audiobook.

Marcus, I see that you are a lover of Nonfiction, True Crime and Bios Memoirs genre and you have a lot of books of these genres in your library. I am happy to know that your favorite books are ”The Trauma Cleaner and Lab Girl” from Bios Memoirs genre.

I would suggest you to try these books, you may like them – ”Extreme Ownership”, ”If You Tell”, ”Suspense”, ”The Land of Little Rain” and ”The Secret of the Ages”.

If you have more queries, please let me know.

I am just an email away!

Sincerely,
Mohsin A| Currently 🎧 to How to Win Friends & Influence People

Alexa has our number, all you have to say is Alexa, call Audible.

0 kommentar
MarcusOmslag och bokhyllor

En ponydesigners bokhylla säger mer än tusen ord

AV Marcus
Av Marcus
En ponydesigners bokhylla säger mer än tusen ord

Netflixserien ”The toys that made us” (Leksaker vi minns) följer ett ganska fast format: människor sitter i rum som svämmar av leksaker samtidigt som en Helge Skoog a la halv åtta hos mig-fyndig voice over lite tar oss genom berättelser om hur marknadsföring, tecknad film och slumpen format miljoner barns liv genom färgad plast i olika former. Det är trygg-tv när den är som allra bäst i min mening.

Hur My little Pony blev till och utvecklades från ganska stora hästar i hårdplast till Ponys med personlighet var såklart kul att höra om men det allra mest fascinernade med avsnittet var Maureen Souza (hög chef på Hasbro) som bland annat varit central i att My little Pony blev pastellfärgad.

Såhär brukar det set ut när någon är med i serien:

Så här ser det ut när Maureen Souza är med i serien:

Böcker!!!

Och inga pastellfärgade ponyböcker heller. Chocken!

Vilka böcker läser då en av hjärnorna bakom My little Pony?

The Rehnquist Choice – John W. Dean
Då och då har jag perioder när jag läslyssnar på långa rader av böcker om amerikansk politik back to back så den här boken har jag faktiskt börjat på i mitt senaste politikboks-skov. Det jag minns är Richard Nixon och impeachment och anklagelser om mened kring en domare i högsta domstolen, men inte mycket mer än så.

Jag minns faktiskt inte ens om jag lyssnade klart på den utan den bok som sticker ut från denna temaläsningsvända är en bok om en annan kombination av juridik, skandaler och politik – ”Chappaquiddick” av Leo Damore. Det är en bok om senatorn Ted Kennedys fest på ön med det svårstavade namnet som ledde till att valarbetaren Mary Jo Kopechne dog. Det är en otroligt bra bok om makt, pengar och media och alla de som är beredda att göra vidriga saker för att få det de vill ha.

An American original – Joan Biskupic
Baksidestexten är en typisk sån som verkligen skrämmer bort fler än den lockar till sig:

”If the U.S. Supreme Court teaches us anything, it is that almost everything is open to interpretation. Almost. But what’s inarguable is that, while the Court has witnessed a succession of larger-than-life jurists in its two-hundred-year-plus history, it has never seen the likes of Supreme Court Justice Antonin Scalia.”

Antingen är man redan intresserad av detta eller så lägger man förmodligen bort boken direkt, när jag jobbade i bokhandel skulle jag aaaldrig försökt sälja en sån här titel till något om jag inte redan visste på förhand att den jag sålde till var jurist. Jag blir lite nyfiken på den men men det jag framför allt undrar: EN TILL BOK OM EN DOMARE?!

Prosser and Keeton on Torts, 5th Edition – William Lloyd Prosser, W. Page Keeton
En bok om juridik (torts=ersättningsrätt) som av kommentarerna på amazon verkar vara obligatorisk om man pluggar till jurist. Hade den inte varit i ett sammanhang med två nyare juridikrelaterade böcker hade jag tänkt att den var en loppisfynd som köpts för att vara prydnad.

”This classic legal text emphasizes contemporary developments in order to reflect the shift in tort law toward the plaintiff’s side and expanded liability. Expanded coverage is included on subjects such as constitutional privilege in defamation, privacy, product liability, and strict liability. Also reflects the current shift toward compulsory auto insurance and compensation plans.”

Killer show – John Barylick
En brand på en konsert som ledde till att 96 människor dog inom 10 minuter. På amazon kallas den ”forensic thriller” och till och med recensionerna som konsumenter lämnat är intressanta så denna hamnar faktiskt på läslistan för mig!

Slutsats
Av 5 böcker är 2 skrivna av någon som heter John och 1 är skriven av en Joan. Jag vet inte vad detta betyder men visst är det en udda slump? Jag övervägen vid det här laget att kalla inlägget ”My little Johnny”.

Av 5 böcker handlar 5 om juridik på något sätt. Detta vittnar ju helt klart om ett tydligt intresse. Hade det inte varit för boken som används av studenter hade jag tänkt att det var enbart detta – ett intresse – precis som att amerikansk politik är något jag gillar att läsa om. Men jag läser för guds skull inte referenslitteratur eller läroböcker i de ämnena jag är intresserad av. Gör någon det?! Jag försöker därför hitta info om Maureen Souza – var hon jurist innan hon började utveckla leksaker eller bor hon ihop med en jurist som låtit sina böcker drälla i bild när hon intervjuas?

Jag hittar en artikel i New York Times arkiv där hennes namn stavas ”Maurene” (artikeln ser i sin inskannade version för övrigt ut som ett feministiskt fanzine eller ett punkbands LP-omslag och inte som en förminskande rubriksättning i en tidning). Den stavningen finns med på en lista över nomineringar till ”Wonder Women of Toys nominees” där hon benämns som ”Attorney, Law Offices of Maurene Souza”.

Och där tar det slut. Inga sociala medier, inga faktarutor om utbildning i de få intervjuer jag hittar, ingen wikipediasida. Medan jag stänger ner alla mina flikar i ämnet kokar jag av irritation över hur dåliga vi är på att berätta om den här typen av människor. Hur kan någon vara inne på Robinsonrobbans wikipedia så sent som i september i år och redigera medan ingen lagt till en rad om kvinnan som varit med och skapat My little Pony-ett globalt fenomen?!

Då dyker det plötsligt upp i en av flikarna. I en artikel om ”doll-and-book”-genren av leksaker.

The explosive growth of the high-end doll-and-book category ”is one of the biggest changes in the toy business in years,” said Maurene Souza, an independent toy-industry consultant in Greenville, R.I., who for 20 years headed up girls’ toy lines at big companies like Hasbro and Tyco. ”This doll category is very hot.”

Och där får jag det äntligen bekräftat – Maurene Souza som varit med och designat ikoniska leksaker för miljoner barn är också jurist! För hur många med det unika namnet kan bo i samma stat och syssla med juridik? Böcker och dockor ledde mig hit och böcker och dockor löste fallet.

Så vart ligger hennes kontor enligt google maps? Mitt emellan ett museum med namnet ”John” i namnet och en designskola. Coincidence? You decide!

5 kommentarer
MarcusRecensioner

My Friend Anna: The True Story of a Fake Heiress Book by Rachel DeLoache Williams

AV Marcus
Av Marcus
My Friend Anna: The True Story of a Fake Heiress Book by Rachel DeLoache Williams

Ett problem med den här boken är att hela berättelsen ryms i titeln. För att kunna sälja boken måste man också avslöja en del av spänningsmomentet som annars hade kunnat finnas där.

En ung framgångsrik kvinna (författaren) får ett drömjobb på Harpers Bazaar (bara det gör en bok värd att läsa i min värld) och träffar arvtagerskan Anna Sorokin som är rolig, lite härligt excentrisk i det att hon bor på hotell och budar till sig saker ständigt via mobilen. Hon är involverad i ett lite oklart men storskaligt konstmecenatsprojekt. Allt är bra tills en dag…

Tänk dig en bok skriven av någon som träffade Tom Ripley i Patricia Highsmiths böcker. Inte Dickie Greenleaf då… men typ hans flickvän. Vi är några stycken som skulle läsa den boken oavsett kvalitet bara för att vi är besatta av solochvårande i snygga miljöer.

När man skriver en bok om något eller någon som redan fått väldigt mycket uppmärksamhet kan man istället för nyhetens behag erbjuda fördjupning, nya perspektiv och fler detaljer än vad den genomsnittliga nyhetstexten kan innehålla. Tyvärr görs inte riktigt det i den här boken. När jag läser My friend Anna tänker jag hela tiden på Ont blod – hemligheter och lögner i Silicon Valley, om en annan bedragare i en värld som de flesta av oss saknar inblick och kunskap om. Ont blod är en av mina absoluta favoritböcker medan My friend Anna var en ganska genomsnittlig läsning.

Det som gör mig besviken på den är inte att den är dåligt skriven för det är den inte när den väl kommer igång efter ett par kapitel. Min besvikelse ligger snarare i att den har sån potential att vara fantastisk. Den har insiderperspektivet som de allra flesta solochvår-berättelser saknar. Författaren skulle kunna ge oss så mycket mer inblick i den värld hon arbetar i och människorna som befolkar den. Hon hade kunnat researcha ”fallet” Anna Sorokin mer i efterhand eller pratat med andra som drabbats av hennes framfart. I viss mån återberättas sånt men först och främst verkar texten vara skriven av terapeutiska skäl. Jag tycker generellt sett inte att det är en ingång till skrivande som är dålig, men i det här fallet känner jag att jag saknar något.

Det finns något ironiskt i att författaren aldrig benämner elefanten i rummet – hon jobbar själv på en tidning vars hela syfte är att lyfta fram lyxprodukter, ouppnåeliga livsstilar, glam och kändisskap – hon jobbar nära Annie Leibovitz som under hela sin karriär fotograferat fantastiskt ljussatta porträtt av de allra mäktigaste människorna inom politik, film, konst osv. Ändå reflekterar hon aldrig över att själv ha råkat ut för någon som velat ta en genväg till den värld hon dagligen jobbar med att romantisera och indirekt marknadsföra. Jag själv älskar den typen av magasin och jag tycker det är tråkigt att slentrianmoralisera över att de finns – jag tycker inte heller att författaren Rachel DeLoache Williams får ”skylla sig själv”, absolut inte, men det är konstigt att inte beröra ämnet. Tänk dig en bok om en spelmissbrukare som stjäl pengar av någon som jobbar på ett internetkasino, hade det inte varit konstigt om man undvikit att reflektera över sin egen profession och eventuella roll i den situation man är med och skapar för vissa människor?

Är man en person som sällan läser true crime eller nonfic över huvud taget skulle jag säga att denna kan man ha eller mista, läs Ont blod istället, men är man någon som slukar allt i genren tycker jag man kan läsa denna bara för allmänbildningen (och möjligtvis för att diskutera den med mig).  Det jag framför allt undrar över är vad författaren fick ut av vänskapen med Anna innan avslöjandet. Det verkar inte speciellt kul. Dynamiken påminner lite om när den tuffaste tjejen i skolan sa något till en i korridoren och man höll med bara för att få chansen att prata med henne igen. Men varför tilltalas Deloache Williams av det? Den underliggande frågan i boken är vem Anna Sorokin försökte vara och vem hon faktiskt är, men frågorna borde varit några helt andra tycker jag för att denna bok ska gå från en trea till en fyra.

Det mest intressanta är egentligen berättelsen om berättelsen. När bokkontrakt och tv-rättigheter börjar påverka verkligheten och rättegången mot slutet av boken. Det är oerhört fascinerande att läsa om hur Netflix plötsligt misstänks påverka verkligheten för att storyn de köpt ska bli ännu bättre. I den bästa av världar är inte detta en one book wonder utan en inkörsport för Deloache Williams att fortsätta skriva om de ämnen hon snuddar vid i denna, för hon kan helt klart skriva, något annat går inte att säga om någon som skrivit spännande om något där jag redan från börjat vet slutet.

 

0 kommentar
AktiviteterBokaktuelltMarcus

Johanna ger mig bokfomo

AV Marcus
Av Marcus

Sincerely Johanna har jag lärt känna genom bokarrangemang, bloggvärlden och nu senaste tiden ännu mer genom hennes bokiga nyhetsbrev Johannas kulturtips och jag blir alltid lika glad när jag ser henne på en bokrelease eller en bokmässa. Sjukt rolig och påläst på ALLT känns det som. Sjukt smittande boktipsare också!

Jag bor ju sen snart 2 år i Tornedalen och är väldigt nöjd med det men förutom att det såklart vore bra för mitt hjärta att bo närmre min partner så är det faktiskt bara såna här roliga bokiga grejer som får mig att känna fomo över att inte bo i Stockholm:

 

5 kommentarer
Senare inlägg
Tidigare inlägg