PROLOG
Ibland tänker jag på slipsknutar och skräck

Jag och Helena såg uppföljaren till The Shining – Doctor Sleep och var nog båda lite förvånade över hur bokstavliga referenserna var till filmen The shining snarare än boken. Och då menar jag karbonpappersbokstavliga. Stephen King tyckte så illa om Stanley Kubricks filmatisering att han skrev manus till en miniserie som jag själv inte sett i fysisk form sen jag var tonåring och dubbel-VHS:ens fula omslag avskräckte mig från att hyra den.

Min filmsmak som svår tonåring™ var nästan uteslutande ett bildintresse. Mina favoritfilmer var såna jag tyckte var snygga, vackra, intressanta att titta på. Berättelserna… who cares? Så för mig som blir alldeles för rädd av skräckfilm kunde jag ändå älska The Shining eftersom den är så visuellt perfekt. Att Stephen inte gillade den har länge varit totalt obegripligt för mig och jag har vägrat ta in argument för att boken var bättre. Men så en dag vaknade jag upp ur min sömn. Tack vare min flickvän, en slipsknut, Edgar Allan Poe, rödvin och min mamma har jag nu sett sanningen.

Det här berättelsen om min resa.

 

DEL I
Crazy as a shit house rat

I Doctor Sleep finns tillbakablickar till Dannys barndom och tiden på hotellet. Rollerna i tillbakablickarna spelas av människor som ser nästan exakt ut som Jack Nicholson, Shelley Duvall och Danny Lloyd. Scenerierna och sättet allt fotas på är också ett försök att återskåpa filmens ikoniska look. W T F ? ! ?

 

 

I Stanley Kubricks och Diane Johnsons manus till The Shining är pappan i filmen – Jack – en galen figur redan innan han kommer till hotellet. I boken är det hotellet som gör honom galen. Det här har varit Stephens kritik från dag ett och det är ju helt klart två helt olika ingångar till vad som händer sen.

Såhär säger Stephen även i modern tid i en text som Helena skickar till mig när jag ber henne sammanfatta:

“When we first see Jack Nicholson, he’s in the office of Mr. Ullman, the manager of the hotel, and you know, then, he’s crazy as a shit house rat. All he does is get crazier. In the book, he’s a guy who’s struggling with his sanity and finally loses it. To me, that’s a tragedy. In the movie, there’s no tragedy because there’s no real change.

Det är ju ganska stor skillnad i perspektiv. Det som Kubrick lyckas så bra med tycker jag är att han kan göra en korridor och en heltäckningsmatta till det värsta man upplevt i hela sitt liv (jag har aldrig varit på språkresa i England och har därför aldrig sett heltäckningsmatta i badrum men jag gissar att det är det enda som trumfar The shinings skräckfaktor.

Efter att ha varit sådär ”lalalalalalajagåkerinientunneljaghörinte” under en lång tid när det gäller detta ämne om boken vs. filmen när det gäller just The shining. Åtminstone i teorin. Det blir en tvådimensionell och mer platt bild av ondskan att man aldrig får se honom som en sympatisk person innan the shining hits the fan. Filmen går från noll till hundra på väldigt kort tid. Vi får knappt veta något om karaktärerna. Den är lite som en mellolåt som har typ en halv mening till vers och sen bara refräng i 2 minuter. Refrängen är väldigt bra, men hade det inte varit kul med lite vers också…

Måste dock få invända att Stephens återgivning av hur galen Jack är på arbetsintervjun i filmen är lite överdriven. ”Crazy as a shithouse rat” är möjligtvis hur jag skulle beskriva hur Jack Nicholson SER UT. Han ser ut som blandning mellan galen clownseriemördare utan smink och någon som skulle säga att hans största svaghet är att han bryr sig FÖR mycket om jobbet. Men är han verkligen så galen på intervjun? Alla som varit på en arbetsintervju vet att man är i en socialt märklig situation. Man behöver verkligen ett jobb och känner sig oftast tvingad att ”spela med”. Hur många säger sin hjärtas mening på en arbetsintervju? Jag har faktiskt gjort det på två arbetsintervjuer och det kändes väldigt bra att äntligen våga göra det som 30+ efter många konflikträdda år. Men jag har också spelat med i förmodligen 10 intervjuer där jag bara jobbat hårt för att ge de svar jag trott den som intervjuat mig velat ha.

Under jobbintervjun (kolla på den här) så reagerar han rätt så ogalet när han får höra vad som hänt uppe på hotellet. Han är tyst och ser lite ställd/chockad ut. Det är snarare Mr. Ullman som tar initiativ till att göra situationen galen med skrattet osv. Jack hänger snarare på och försöker spegla Ullmans beteende efter att ha vänt sig om några gånger lite nervöst för att försöka avläsa rummet (där det sitter en annan person från hotellet). Det är Ullman som kastar första skrattet och Jack hakar på. I boken så beskrivs Jacks leende på intervjun såhär:

”Jack smiled, a big wide PR smile.”

Och det upprepas flera gånger:

”He looked at Jack for comment, and Jack flashed the PR smile again, large and insultingly toothy.”

Så jag kan förstå varför Jack Nicholson spelar Jack Torrance på det här sättet. Att le och skratta när man blir konfronterad från ingenstans med otäcka saker är inte synonymt med att vara galen. Särskilt inte i en pressad situation där man riskerar mycket. Titta exempelvis på det här klippet när gisslan släpps efter flygkapning. Alla medverkande ler och/eller skrattar medan de berättar. Medverkan i media + obehaglig kidnappningssituation med beväpnade människor = stress för de allra flesta. Skratt signalerar inte bara glädje vilket de flesta borde veta. Men finns intressant text i Vice och på Psychology today om det.

I filmen försöker Jack släta över det hela med att nämna sin frus intresse för spökhistorier. Är det så galet verkligen? Vad skulle han gjort för att framstå som normal? Börja gråta? Jag tror få människor, och kanske ännu färre i kategorin ”män på 70-talet som behöver jobb”, skulle våga gråta på en arbetsintervju även om det var så de kände.

I boken ser meningsutbytet ut såhär vilket enligt Stephen är en mer normal reaktion på att höra att någon mördats?

He decided to press a little further, but silently promised Wendy he would stay cool.
”I suspect you did make a mistake at that. Did he hurt them?”
”He killed them, Mr. Torrance, and then committed suicide. He murdered the little girls with a hatchet, his wife with a shotgun, and himself the same way. His leg was broken. Undoubtedly so drunk he fell downstairs.”
Ullman spread his hands and looked at Jack self-righteously.
”Was he a high school graduate?”
”As a matter of fact, he wasn’t,” Ullman said a little stiffly. ”I thought a, shall we say, less imaginative individual would be less susceptible to the rigors, the loneliness — ”
”That was your mistake,” Jack said. ”A stupid man is more prone to cabin fever just as he’s more prone to shoot someone over a card game or commit a spur-of-the-moment robbery. He gets bored.

När man sedan får se Jack prata med Wendy i filmen (finns med i klippet från intervjun) är han märkbart påverkad av intervjun. Man kan tolka det som att han är otrevlig mot Wendy och redan här behandlar henne illa på det sätt han senare kommer göra, men man kan också tänka sig att han precis fått jobb på ett hotell där han som senast hade tjänsten MÖRDADE HELA SIN FAMILJ OCH SIG SJÄLV. Hade det verkligen varit mer ogalet att bubbla av glädje i telefonen med Wendy och ranta om hur kul de kommer ha där uppe på den rustika mordplatsen där de kommer vara isolerade?

Men okej, bortsett från att min tolkning av ”crazy as a shithouse rat” rent tekniskt skiljer sig från Stephens så håller jag med om att filmen gynnats av lite mer backstory om Jacks alkoholism och personlighet innan han fick jobbet. Men är det verkligen så noga?

DEL II
Slipsknutskränket och Poeprofessorn

En helt osökt parallell kan man dra är den till Glaskupan som Sylvia Plath skrev efter att ha varit gästredaktör med andra unga kvinnor (bland annat Diane Johnson som skrev manuset till The Shining med Kubrick!) på tidningen Mademoiselle på 50-talet. För mig är den boken så mäktig eftersom man aldrig riktigt märker hur en glad förväntansfull Esther glider över i depression och ångest men mot slutet får hon elchocker och man undrar som läsare hur fan man kan skriva så skickligt. Hela den dramatiska kurvan är definitionen av show don’t tell. Tänk om någon filmatiserat den och redan första minuten beskrivit henne som deprimerad och full av demoner. Klart man som författare varit sur.

I de många diskussioner jag och Helena har om filmatisering vs. bok så är jag nästan alltid ”team kreativ frihet” medan hon är ”team boken har rätt”.  Jag har aldrig varit ens i närheten av att tycka att en film blir dålig för att den inte är som boken men har efter några års förhållande börjat inse att det nog börjar bli dags för mig att byta lag.

Det började med slipsknuten i tv-serien Hannibal. I min värld skulle Hannibal Lecter aldrig göra något så vidrigt som att bära en power tie till en cutaway-krage. Jobbar han på wall street 1987 liksom?! En ingrediens som är så otäck i karaktären Hannibal Lecter är just kontrasten mellan klassisk bildning och hans galenskap. Den har efterapats miljoner gånger efteråt men aldrig lika bra väl?

I den klassiska rymningsscenen i När lammen tystnar iscensätter han något som tydligt är inspirerat av Francis Bacons måleri vilket onekligen är ett tecken på en uttrycksfull personlighet. Men som person är han aldrig vräkig utan istället artig, tystlåten, lyssnande, sensibel i sina doftidentiferingar. Han låter sin ”konst” tala för sig själv. Han har inget emot att bli underskattad eftersom det spelar honom i händerna att underskattas. Det vill säga: motsatsen till vad man vill kommunicera med stora knutar och mönster som gör en till centrum för varenda rum man kliver in i. Att klä Hannibal Lecter som någon på Wall Street är att ha missförstått karaktärens mest grundläggande dragningskraft hos publiken.

Den intelligenta men galna mördaren har kopierats om och om igen efter att Hannibal Lecter slog igenom. Ett övertydligt exempel på detta är mördaren i The following som är professor och har ägnat sitt liv åt Edgar Allan Poe. Man vill ha genimördaren men vågar inte lita på att det räcker med en blick och en näsa som kan skilja på hjärt- och toppnot i hudkrämers doft. Så man låter honom citera den allra mest kända dikten som Poe skrivit.

Skulle en professor i Poe verkligen inte ha en annan favvodikt än The raven, världens mest citerade dikt bland nyblivna 16åriga gother på estetlinjer? Eller har man valt just den dikten för att den symboliserar ”bildning” snarare än att den är ett tecken på bildning? Är The raven en symbol för ”dikter” riktad mot en publik som aldrig läst en dikt? Typ: ”bildning, jamen det är ju att citera klassiker, vad har vi för klassiker vi kan droppa så man fattar att det är en klassiker?”

The writing är bokstavligen on the wall så att A L L A verkligen ska fatta vad det är vi har att göra med för en mördare i denna serie. En sån här diktläsarmördare ni vet, typ som Hannibal Lecter.

Det är därför det gör så ont att upptäcka att thrillerfilmklassikernas klassiker nummer ett – När lammen tystnar – också gör sig skyldig till exakt detta. Typ. Låt oss prata om vin i nästa del.

DEL III
Hannibal Lecters bipacksedelsreferens

En av de mest kända scenerna är när Clarice träffar Hannibal för första gången och vill att han svarar på ett frågeformulär hon har med sig. Idag är det ju mest mattegåtor på facebook men för Tiktokgeneration kan jag berätta att förr i tiden på sociala medier var det poppis med såna här formulär som sade sig kunna förklara ens personlighet. Typ vem är du i Sex and the city och liknande (Jag är Charlotte). Men såklart är Hannibal för speciell för att fylla i såna, den där jobbiga personen som skryter lite för ofta med att de avslutat sitt facebookkonto. Så han tackar nej i det här klippet.

”A census taker once tried to test me. I ate his liver with some fava beans, and a nice chianti. You fly back to school now, little Starling.”

I scenen gör han allt annat än att demonstrera sin överlägsenhet med billiga symboler/ bildliga power ties som t.ex. citat ur böcker som ALLA tvingats läsa i skolan. Istället testar han henne genom att:

1. Förminska henne. Han härmar hennes dialekt, han förlöjligar hennes ambition och drömmar och till och med hennes namn. Istället för att visa hur ondskefull han är får han henne att själv se sig själv som hon är rädd att andra ser henne. Han bryr sig egentligen inte om dessa eventuella ”svagheter” (i efterföljande böcker och filmer får vi att han respekterar henne, med råge) utan vill testa henne, se hur hon reagerar. Kommer hon slå det ifrån sig eller svälja stoltheten för att nå det mål hon är där för att nå?

2. Kasta ut krokar. Han bagatelliserar sin kannibalism genom att beskriva den som om han är med i ett avsnitt av Halv åtta hos mig. Har du gjort glassen själv? Nej. Har du odlat grönsakerna själv? Nej. Men köttet kommer från en bekant wink wink.

Han försöker framställa sig själv som den galning alla tror att han är. I själva verket dödar han inte helt slumpmässigt för nöjes skull utan enbart de som kränkt honom eller någon annan på ett sätt som går emot hans egen moral. Han må vara ond rakt igenom men i hans egen värld finns en logisk moral som han aldrig ruckar på. Genom att presentera sig som allmänt galen vill han se om Clarice ser igenom denna ytliga bild och är värd hans uppmärksamhet. Kan hon se igenom hans ljudeffekter som imiterar hur han ätit upp den förra som ville att han skulle göra ett personlighetstest?

En av de krokar han kastar ut är kannibalkombinationen av lever, bönor och rödvin. Märkligt nog är denna mening både ett exempel på Nevermore-fördumning och ett otroligt subtilt internskämt.

Med stor sannolikhet medicineras förbrytarna i Hannibals fängelsekorridor och en av de mediciner som återstår när ingenting annat hjälper är monoaminooxidashämmare som permanent binds i kroppens vävnad vilket gör att man inte använder det lika mycket idag och att de inte är så kända. Förutom att mediciner med denna hämmare kan hjälpa mot depression och OCD så kan de hjälpa mot… trumvirvel… ätstörningen bulimi…

Ett av problemen med medicinen är att kosten måste förändras på grund av hur monoaminooxidashämmarepåverkar kroppen. Äter man aminrik mat riskerar man att dö. Exempel på aminrika födointag är… bönor, lever och rödvin.

Så vad är det Hannibal vill säga med det här?

• Att han är bulimiker?
• Att han inte tagit sin medicin?
• Att han är bildad nog för att känna till medicinens alla följder och hoppas att Clarice ska fatta referensen och respektera hans gedigna kunskap?
• Att han självklart tar sin medicin men ljuger om hela ”måltiden”?

Oavsett vilket är det en krok som en värdig motståndare kan nappa på. Just denna nappar inte Clarice på, hon åker inte runt som Jamie Oliver och pratar med bönodlare om jordmåner och sånt och försöker förstå Hannibals uttalande. Det blir inget Clarice goes to Italy där lär hon sig trampa vin i olika vindistrikt och gör trötta imitationer av Michael Caine.

Men 2013 gick biografkedjan Alamo på djupet i just detta uttalande och sålde en väldigt begränsad upplaga av Silence of the lambs-vin komplett med Put the lotion in the basket-citat och snygg mal-silhuett.

Det är lätt att förstå varför filmälskare lockas av den förföriska etiketten till rödvinet ”The cannibal”. Men bokälskare borde bli lika upprörda som Stephen King blev av Stanley Kubricks The shining-filmatisering. För oavsett om Hannibal skämtar eller inte om levern, bönorna och vinet han druckit så var det INTE CHIANTI!!!!!!! Så här står det i boken:

”A census taker tried to quantify me once. I ate his liver with some fava beans and a big Amarone. Go back to school, little Starling.”

Flashback till samma citat i filmen:

”A census taker once tried to test me. I ate his liver with some fava beans, and a nice chianti. You fly back to school now, little Starling.”

Man kan tycka att det här inte är särskilt fördummande ändring men det finns alla anledning att känna sig kränkt för att man underskattats som kulturkonsument här. Att ”go back to school” blivit ”fly back to school” är helt klart en vettig ändring. Att väsmumlande upprepa ”fly, fly, fly” när han vänder sig om i en avfärdande gest mot henne har en otroligt förminskande effekt, vilket man får anta är vad han vill uppnå. Vad är mer ”lilla gumman” än att likna någon vid en liten fågel och racka ner på ens namn?

Men varför har man ändrat vinet?

Det mest uppenbara i meningarna ovan är att Amarone blir Chianti. Varför? På systembolaget.se ger ”chianti” 160 träffar och ”amarone” 151. Så ingen större skillnad där. Söker jag på wine-searcher.com så ger ”chianti” 35303 träffar och ”amarone” 9194. Men att bara jämföra på det här kvantitativa sättet blir lite fel. Går man in på vinhjälpen kan man se försäljningsstatistik från Systembolaget och då vinner Amarone i antal sålda flaskor. Den statistiken säger dock inget om hur många människor som köper det ena vinet vs. det andra vinet. Amaronefandom kan bestå av en mindre grupp människor som köpet många flaskor person medan de som står upp för Chianti kan vara en stor grupp som köper en flaska var. Omöjligt alltså att ta reda på popularitet baserat på försäljningsstatistiken som finns tillgänglig alltså. Och då får vi också komma ihåg att Silence of the lambs hade premiär 1991. Är svårt att hitta antal köpta flaskor per person av viner från specifika distrikt från den tiden. Och kanske borde man egentligen jämföra Amarone mot alla rödviner och se vilken liten del de utgör i försäljningen. Non conclusive ledtråd.

Vi får istället försöka hitta svaret i bytet av adjektivet BIG till NICE. Jag konsulterar min mamma som levlat sönder Munskänkarnas utbildningssystem för länge sedan. Vad är ens en ”big Amarone”? Hon röstar på att översätta ”big” till ”fylligt” i det här sammanhanget vilket syftar på en mer ”tung” smak. Hög alkoholhalt, ekfatslagrade. Motsatsen till ”fruktigt och lätt” vilket är en beskrivning som är lättare att föreställa sig för mig som inte dricker vin. Druvorna torkas under flera månader innan man tillverkar Amaroneviner och de lagras som regel längre också. Längre tid ger mer smak och krångligare process ger dyrare vin (de flesta Amarone kostar mer än dubbelt så mycket som de Chiantiviner som ligger på Systembolagets topplista).

Den rika smaken som Amaroneviner har gör att den inte är lika gångbar till många olika maträtter. Den är mer krävande på det sättet, svårare att ha att göra med, mer komplex. Ungefär som ett inspärrat mordiskt geni?

Jag frågade min mamma varför hon tror att de bytte Amarone till Chianti i filmen:

Chianti är normalt ett lättare vin, dom flesta har druckit en Chianti. Jag tror inte att det var en analys att Chianti passade bättre till sauterad hjärna… Amarone passar bättre som ett filosofiskt vin till en opera.

Att min mamma minns ”lever och bönor” som ”sauterad hjärna” kan jag eventuellt behöva boka upp några terapitimmar för att nysta i. Men det är onekligen en väldigt bra teori som jag anser är lösningen på detta fall. Ett vin som kostar under hundralappen kommer alltid vara mer känt/relaterbart än något som kostar det dubbla. Ett vin som passar bra till mycket kommer självklart sälja mer än något som passar bäst till opera eller möjligen grönmögelost. Bättre att nämna en bättre variant av något enklare än att direkt nämna det komplexa?

DEL IV
Formel för att göra smart bok till populär film

Manusförfattarna till filmen har alltså resonerat ungefär såhär i sin Kafkaartade labyrint av kulturellt kapital:

Hannibals kulturella kapital är en cool kontrast mot hans grymhet och galenskap.

> Vi kan signalera detta kulturella kapital genom att ta med romanstycket om rödvinet eftersom alla vet att rödvinsdrickande är synonymt med kultur och bildning.

> Vi kan inte signalera detta kulturella kapital genom att säga vilket vin en person med sånt kulturellt kapital faktiskt säger att han dricker eftersom vi jobbar med ett medium som inte konsumeras av människor med nog mycket kulturellt kapital.

> Vi måste alltså signalera kulturellt kapital på ett sätt som framstår som kulturellt kapital för folk utan kulturellt kapital.

> Vi kan alltså signalera kulturellt kapital genom att använda oss av något som egentligen inte är ett tecken på kulturellt kapital.

> Vi kan inte vinna bok vs. filmen-argument nånsin så länge vi gör såhär. Däremot kommer vi ha råd att köpa dyra viner till oss själva.

DET VILL SÄGA: en amerikansk power tie i silke för att signalera att någon har klassisk europeisk smak och bildning, en referens till The raven för att signalera att någon har djupa kunskaper om litteratur. Lite bakvänt med andra ord. Men case closed. Min inre resa är över och jag är nu en team bokenvar bättre-person.

PS. jag skojade angående terapitimmarna, ”sauterad hjärna” var en uppenbar referens min mamma gjorde till Hannibal från 2001 där Dr. Lecter serverar just denna rätt. Min mamma är bäst!