Lugn helg ute på landet. Har inte läst mer än DN, några sidor ur Tillsammans är man mindre ensam (jaa, jag blev ju tvungen efter allt fuzzande på bokhoran :-)) samt en intressant artikel i Level som handlade om utvecklandet av spelet Zelda Ocarina of time. Jag är bokhora så jag läser verkligen allt. Urskiljningslöst. Jag har i min presentation redan erkänt min pinsamma hemlighet – 47 böcker ur sagan om Isfolket under sängen – men det finns säkert fler pinsamheter. En sådan är att jag ofta får för mig att läsa Annika Sundbaum Melins Singel i Sumpan när jag ska äta middag. Vet inte varför, antagligen dagboksformatet. Det är ju något med att kika in i andra människors liv som är så oerhört kittlande.
Sedan kan jag villigt erkänna att jag nog stylar min bokhylla litegrann. Eller rättare sagt, jag har två bokhyllor och den i sovrummet innehåller just nu en betydligt större mängd dålig chick-lit än den som är mer synlig ute i vardagsrummet. Det kan t o m vara så att jag har vad som anses som lite bättre litteratur placerad i ögonhöjd och mindre tjusig litteratur nere vid knävecken… Därför var artikeln Hyllor vittnar om vem du vill vara i söndagens DN lite rolig att läsa.
Magnus Söderlund på Handels pratar om det personliga varumärket och hur vi vill framstå utåt, det är garanterat därför som jag sorterar min bokhylla helt medvetet trots att jag i övrigt inte har särskilt mycket snobbtendenser. Men när det kommer till böcker vill jag på något sätt bevisa något, oklart vad. Det kan ha att göra med hur jag kanske annars framstår i folks ögon.
För många år sedan hade jag en ganska snobig kollega som den dagen då Nobelpriset i litteratur skulle tillkännages gjorde en pinsamt stor affär av hela saken. Han drog ut en liten radio i lunchrummet och skruvade in rätt kanal under yviga gester för att alla ordentligt skulle se att här fanns minsann en litteraturintresserad jävel. När så Horace annonserade Saramago som vinnare sa jag något om att ja, det var väl inte helt oväntat eftersom han funnits med i snacket flera år nu (precis som Oates som jag ständigt hoppas på) och då tittade han väldigt förvånat på mig samtidigt som han yttrade följande replik: ”Inte visste jag att du kunde något om sånt, jag trodde du bara läste Jackie Collins”. Alltså, jag blev så paff att jag helt enkelt blev helt svarslös, något som i princip aldrig händer annars.
Nu vill jag tillägga att jag har läst en massa Jackie Collins och ingenting av Saramago (som jag kan komma ihåg i alla fall) men själva grejen att säga en sådan sak visar ju i vilket fack han hade placerat mig: Den korkade blondinen. Kanske är det därför jag så innerligt gärna stylar min bokhylla. Jag vill att mitt varumärke ska förknippas med helt andra värden.
