Men åh, Dagens Essä i DN (går säkert snart att hitta här), om flickboken. Att det inte alls var små kärleksromaner med ljuva o snälla flickebarn, tvärtom ”den rymde i själva verket både äventyr, humor, yrkesproblem och våghalsiga tjejer”.
Jag läste oerhört många sådana böcker som riktigt liten, dvs strax innan skolstart. Kitty förstås, fick och läste med behållning, Kittyböcker redan som femåring faktiskt. Men också böckerna om Fröken Sprakfåle, Lottaböckerna, sjuksköterskan Cherry Ames och sedan var det några riktigt gamla svenska böcker som handlade om en syskonskara på vad som borde ha varit 4-5 systrar, varav jag minns Birgitta bäst. Hon var tungsint och hade svårt för sig i skolan, fick sedan läsa hemma med informator. Och någon annan var pojkflicka med kort hår fast som alla gossar voro förälskade i och den äldsta hette kanske Kerstin?, som var sådär ljuv och vacker och gifte sig sedan vill jag minnas, det var en serie om flera böcker det här. Är det någon läsare som är född kanske tidigt femtiotal el ännu tidigare som minns vilka böcker jag pratar om? Eller någon yngre bokslukande frände?
De flesta av mina flickböcker var arv från min mammas (mkt sen femtiotalist är denna bokhoremamma) barndom, andra lånade jag på bibla hemma i Vittangi, på rekommendation från min mamma (dvs mamma sa ”de här kan du läsa” och så gjorde jag det, jag läste ju allt).
I alla fall, vill gärna läsa Birgitta Theanders avhandling ”Älskad och förnekad, Flickboken i Sverige 1945-1965”. Även SvD har uppmärksammat avhandlingen, här.
Önskar också självklart att mina små framtida döttrar av en bokhora skall läsa dessa gamla godingar. Visst är språket och berättelserna många gånger klichéfyllda och de kommer säkert upplevas än värre när mina eventuella barn växer upp, men för min fantasi gjorde de underverk. Mången lek där jag tog influenser från andra årtionden via de här böckerna, bara nyttigt tycker jag. Och så får man ju sig en dos språkutveckling också, inget fel med det!
(Noterbart: Läste även Billböckerna och Bröderna Hardy, influerad av bokhorefarsan)
6 kommentarer
Jag har inte läst artikeln (än) – men det låter intressant.
Får mig att tänka på livet som knodd i brukssamhället Sandviken, dvs inga böcker utöver de jag ärvde av storasyster, som i sin tur ävde från mamma, som ärvde från mormor.
Jag läste det mesta av arvegodset, vilket innebar Sigge Stark (typ samtliga, har jag för mig, även om jag inte minns dem), Kitty, Kullagulla, Tvillingarna osv.
Visst, jag läste annat också: Biggles, Fem-böckerna osv.
Men majoriteten var s.k. flickböcker. Inte för att jag kände till begreppet då (jisus, jag var åtta, tio och kunde inte uttala könsroll). Jag förstod inte heller att det var ovanligt, förrän senare.
Typ i mellanstadiet, när magister Larsson drog ner läsglasögonen över näsan och stirrade över klassen.
”Sigge Stark, säger du?”
”Varendaen.”
”Herre Gud min skapare, jag säger då det”, och han skrattade och drog med sig klassen i skrattsalvorna, och jag gick hem och frågade mamma, vad som var så roligt.
Nu ska jag klicka på DN-länken.
mvh
Rbrt
Blev osäker på det där med Tvillingarna…
Det ska snarare vara Tvillingdetektiverna, eller Tvillingdeckarna.
Jag läste om avhandlingen i SvD och det väckte genast många angenäma gamla bokminnen. För min del var det mycket Lotta, ärvda av favvokusinen som är några år äldre. Mormor, som förmodligen bidragit med läsgenen i mitt fall, gav mig långa rader av röda Wahlströmsböcker och hela Kulla Gulla-serien. Men jag klämde även pappas gamla Wahlströms med gröna ryggar som bröderna Hardy och Tvillingdetektiverna. Vi fem, Vi sex och Kitty var nog favoriterna och drömjobbet var att bli detektiv.
Sigge Stark lånade jag också av mormor men i mitt fall väckte det ingen uppmärksamhet. Som tjej i Sandviken (dock uppvuxen en bit utanför på landet) var det helt ok att läsa!
Fröken E:
Jag är född och uppvuxen i S-viken, men har även bott i G-Hammarby.
Antar att vi bevistat samma högstadieskola Strvk?
Nåväl – tonårstiden var väl ingen höjdpunkt för min del, och nätet är stort och världen liten osv.
Skönt att flickboken äntligen får upprättelse. Jag minns Kulla-Gulla, syster Ann Barton och Carol-serien av samma författare Helen Boylston (Carol var skådespelerska). Lotta-böckerna förstås. Och Ann Mari Falk, Betty Cavanna och Mary Stolz.
Flickböckerna finns förresten kvar än i dag, fast de kanske inte heter det. Böckerna med röda ryggar på Wahlströms förlag. Barnvaktsklubben, Tjejligan och Tvillingarna i Sweet Valley.
[…] på Alice Miller och den svarta pedagogiken… Hittade några andra länkar om flickböcker på Bokhora.se och i […]