Vad läste chicks efter Hollywoodfruar men före Bridget Jones? Vilken lit gällde då? Och vad kallades den? Om ni har svaret, skriv det gärna i kommentaren!
Funderade på det bara för att jag funderade på vad chick lit ska innehålla. Och genren börjar väl med Bridget Jones, original-chick lit-boken. Där var det jakten på mr Right, ett tråkigt jobb som bakgrundskuliss till ett mycket roligt socialt liv med vänner, barer och drinkar, i en stor stad. Lite shopping. Mycket humor och mycket självironisk dråplig igenkänning för 25-30åriga tjejer.
Riktig chick lit.
Men nu känns det nästan som att en bok blir kallad chick lit så fort det är en kvinnlig författare som skriver om en kvinna som är kring trettio. Det är allt som behövs. Har till och med sett Blonde av Joyce Carol Oates falla in under etiketten. Blonde! Chick lit? No way!
Så vad tycker ni är typiskt för en chick lit-bok?
Min lista verkar för evig präglad av Bridget.
* Det ska vara mr Right-jakt som huvudtema i boken.
* Det ska vara humor i en snabb berättelse som går fort att läsa. Chick lit kan helt klart vara välskriven, men det är liksom inte de fina formuleringarna och språkliga finesserna som har störst betydelse här. Här är det historien som gäller, det är den man är intresserad av.
* Det ska vara en huvudperson som inte är perfekt. Det är lättare att identifiera sig med henne då. Just identifiering är nog en av de viktigaste grundstenarna i chick liten. Se återigen punkten ovan.
En författare med andra ambitioner kan tex skriva om en sextioårig man som säljer julgranar i Pajala och går hem till sin tomma lägenhet, och jag identifierar mig helt med honom. I chick lit så bygger det inte på sånt, det bygger på läsare som är av rätt kön i rätt ålder med rätt bakgrund. Tänk omslagen. De skriker tjej. Det är inte meningen att sextioåriga män som säljer julgranar i Pajala ska plocka upp Sophie Kinsellas böcker.
* Det utspelas ofta i en större stad, med goda shoppingmöjligheter. Oftast flera drinkar på barer. Tjejkompisar i vått och torrt som tar för sig av vad livet har att erbjuda i den stora staden.
Något mer?
Och kan man kalla Blonde för chick lit? Den handlar om Marilyn Monroes liv. Hon var kvinna. Hon letade hela sitt liv efter mr Right. Hon var inte perfekt. Hon bodde i LA som är en stor stad. Hon drack. Hon hade humor. Eeh…?
12 kommentarer
tantsnusk? torde väl vara årgången innan chick lit. Eller fel?
Huvudpersonen måste nästan ha ett ostimulerande eller möjligen underbetalt jobb på en tidning, eller i alla fall i mediabranchen. :)
Emellan Hollywoodfruar och chic lits. Jag skulle svara att man läste man typ Rosamund Pilcher och Nora Roberts!
Och Mannen som kunde tala med hästar och Dansa med vargar.
NÄJ! Blonde är INTE Chicklit. Inte.
tillägg till din punktlista – inte lika övergripande teman men väl stående detaljer i all chicklit post-Bridget:
* bästa kompisen är ALLTID en gaykille. Ett måste för att huvudpersonen och gaykompisen ska kunna spana killar ihop alt. för att fördumma huvudpersonen. ”Vaaa, är du också kär i min pojkvän?!”
* huvudpersonen har alltid, i sann Marian Keyes-anda en neurotisk mor eller allmänt omoderna föräldrar.
Varför är det inte okej att gilla chick lit? För även om det finns mycket kass, förusägbar chick lit så finns det även det som är bra chick lit, tycker jag.
Som Bridget. Jag skrattade högt nästan hela tiden. Och det är detta jag vill ha av en bra chick lit-bok. Den ska vara skön att läsa, underhållande, och gärna gärna rolig. Marian Keys tidiga böcker tyckte jag om, men de senaste har blivit rätt för förutsägbara. Och så måste jag erkänna att jag gillar Shopaholic-böckerna. Vet inte om det gör skillnad att man läser dem på engelska, men jag tycker verkligen att de är roliga.
Rudberg, Kajsa Ingemarsson gillar jag INTE. Jag är irriterad på boken redan efter tre sidor.
Hur som helst blir det nästan alltid så att jag säger att jag tycker att den boken är bra, FÖR ATT VARA CHICK LIT. För det går liksom inte att erkänna att man gillar chick lit.
Eller?
Jag gillar chicklit. Och skäms inte så mycket alls. Borde jag det alltså? :)
hehe. nej det borde du ju såklart inte. men är det inte så att de flesta gör det? ungefär som att digga när det spelas en kommersiell poplåt, ”ja det är ju bra för att vara pop liksom…” eller något åt det hållet.
men så borde det förstås inte vara.
Jag gillar också chicklit och skrev en hel c-uppsats om ”Chicklit and the Bridget Jones phenomenon”. Min superbrittiske professor till handledare höll i utgångsläget inte med mig om att en del chicklit (som ex. Helen Fieldings första roman om fröken Jones) har en hel del kvaliteter som har gjort dem till moderna klassiker, och som kanske till och med kommer att kunna göra dem betydelsfulla i framtiden (kanonisering and all that…) men efter min gedigna research sade han att argumenten i alla fall höll… Något slags erkännande? Och jag läser fortfarande böcker ur genren, men försöker undvika de massproducerade med tunna berättelser och platta karaktärer.
Celi- nyfiken på dina favoriter! (Uppsatsen också, fniss.)
I read chick lit but I avoid a helluva lot of books that just regurgitate brand names, feature stereotypical characters and don’t seem too concerned about breaking free of the formula style a lot of chick lit is saddled with. Those sorts of books just don’t interest me at all.
Karen Siplin, for exmaple, writes fantastic books about women who need to solve their own emotional and professional problems and there isn’t a stereotypical gay-best friend in sight, not a single mention of Prada or Gucci or whatever is the brand-du-jour. Her books are well-written and feature fantastic character development.
When I was working on my MFA, I used to think chick lit was the bottom of the barrel. Then I realized I’d been poisoned against it by people who hadn’t ever tried reading a chick lit novel. I picked up one after having to read too many supposedly intellectual novels and realized there was a whole branch of fiction out there with huge potential–and it was accessible and a lot of it was written by very talented authors.
If you want to read chick lit without the media types, the ridiculous high-jinks, and stereotypes, then pick up some books by Kim McKlarin, Melissa Bank (who doesn’t consider herself chick lit, but she is–she’s high brow chick lit) and Karen Siplin. I am glad I discovered these women’s books–they’ve certainly inspired my own writing projects.
Jag är inte dummare än att jag inser nyttan av en viss kunskap.
Men jag känner mig inte säker på vad som är viktigt och vad som inte är det.
Jag saknar inriktning. Översikt.
Hur får man översikt?
Kanske kommer det med åldern. Men kanske inte.
Ska jag bara gå runt och vänta som en annan fåntratt?