När jag var liten stannade Sverige varje gång Björn Borg spelade match, tiden stannade på ett mer otråkigt sätt när Borg mötte McEnroe eftersom McEnroe var en grand underhållare även för oss helt befriade från tennisintresse. Igår flög inte bara jag utan även tiden när jag så äntligen hade tid att flygplansläsa Tim Adams I huvudet på John McEnroe (hade längtat sedan kom ut.)
Hans far, som satt på läktaren, var delägare i advokatfirman Paul, Weiss, Rifkind, Wharton & Garrison i New York, hans bror Mark studerade juridik för att kunna föra familjetraditionen vidare och själv gav John på olika sätt intryck av att vara en frustrerad dödsstraffsdomare.
Ett litet filosofi- eller psykologihäfte, kan man kalla boken. En klassöversikt av det moderna Storbritannien. Kanske en manual över möjliga vinklar att attackera livet från. Vackert språk (antagligen tvingas jag till slut tänka om det här med att journalister inte kan skriva bok på tilltalande sätt,) med så klart ett journalistiskt driv av historien.
De allra främsta tävlingsmänniskorna tycks alltid vara motiverade, inte av framgång och ära, utan av en fasansfull skräck för den smärta som åtföljer nederlaget.[- – – ] …eftersom jag trodde att jag blev någon när jag vann, blev jag när jag förlorade följdaktligen ingen.
Jag är alltså helt sportointresserad men för Adams är sport, i alla fall tennis, mest en metafor för livet, han späckar boken med popkulturella referenser (kallar McEnroe ”en sentida Holden Caulfield”,) jag märker knappt att det kanske då och då faktiskt handlar om just sport. Det är Bret Easton Ellis eller Warhol med en bismak av tennisracket, det är komedi, realism, en handbok i att (över-) leva: jag blir helt enkelt lite småförälskad i McEnroe. (Dessutom får boken mig nästan att vilja ta tennislektioner (men bara om jag får bära en liten vit veckad kjol, spela på gräsbana bakom engelskt stenhus, och om varje lektion avslutas med GT:s (som jag inte heller tycker om,) på terrass.))
”Jag tror inte att jag blev bortskämd”, sade McEnroe en gång angående sin barndom, och log ett snett leende, ”förutom att jag alltid fick det jag ville ha.”
Slutsats: måste antagligen läsa hans självbiografi.
Dessutom: PanBoks .docserie är en av mina alltime favorites. Så jävla fina. (Önska: en i veckan.) Favoriter: Nya Stockholm, Förintelsen inför rätta och Afrika.
2 kommentarer
Blir också lite sugen på att läsa. Visserligen lite för ung för att komma ihåg matcherna med Borg (eller så var mamma alltför sportointresserad) men han är en av mina favoritgäster på Letterman.
Tack, kära Bokhora, från en som kämpade några år med att göra den. (.doc, alltså.) Att den landade så väl hos dig gör att det känns som att det var värt besväret.