”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” – Linda Olsson

Linda Olsson, författaren, bor på Nya Zeeland sen flera år tillbaka. Hon satt där och skrev om vinter och en enslig by i Dalarna, på engelska. Boken kom ut där på andra sidan jorden och blev en stor stor framgång. Sen översattes den till svenska.
Den handlar om en ung kvinna kring trettio, Veronika, som hyr en stuga ute i ingenting. Hon ska skriva en bok, och komma över en sorg. Mittemot ligger en annan liten stuga där en gammal kvinna, Astrid, bor. De närmar sig varandra, mycket sakta, och möts. Möts med stort M. Samtal och hjälp och tröst och hopp. Och så skrivande… Lite skrivande.
Jag har läst så mycket bra om den här så jag hade ärligt hoppats på mer, av allt. Blev bara halvnöjd. Dels störde jag mig på Rainman-samtalen i början (elakt); människor som förvisso sitter mittemot varandra vid ett bord, men inte kan man kalla det det har ett samtal. Snarare två självcentrerade monologer.
Sen tycker jag att berättargreppet med att dela upp det nutida i stugan med deras respektive jag-berättelser om vad som har hänt förut och vad som fört dem till dessa platser, är lite splittrande. Jag blir aldrig speciellt engagerad i dem. Det är nog mitt huvudargument. Jag borde bli engagerad i de här människorna. Boken handlar om saker som jag vanligtvis gillar, men allt känns ”light”. Inte på riktigt, inte så starkt. När jag är färdig med den och har fått höra allt om Veronikas och Astrids liv och leverne är det bara ”jaha…” som kommer. Inte ens bokskrivandet kunde få upp det.
En liten besvikelse alltså. Hoppades på stort. Blev inte riktigt så stort.