En av omina böcker jag ”råkade” få med hem från Öland var Amos Oz Hur man botar en fanatiker (gåva från Tidningen Vi någon gång i somras – tack mamma!) Så fort jag börjar läsa den tänker jag Hej nummer ett mitt essäkanon (känner mig extremt obildad nu, men kanon: neutrum eller reale?). Oz börjar med att låta ordentlig och trovärdig när han hävdar fanatism kan botas endast med en mer måttlig variant av vad man nu är fanatisk rörande. Och hur ser då en fanatiker, som by the way tydligen utan undantag alltid är en mkt humorlös person, på sina handlingar? Tex Bin Laden? Jomen, briljant: I grunden älskar Bin Laden oss. Den 11 september var ett kärleksarbete. Han gjorde det för vårt eget bästa, han vill förändra oss, han vill frälsa oss. Kanske inte mest nyskapande tanke men! Kärleksarbete: man får för sig BL suttit snurrat rosa jordgubbsdoftande trådar runt flygplan, runt luftrum sen krasch något slags fyrverkeri. Oz fortsätter sedan presentera oss ett antifanatiskt litterärt kanon: Shakespeare, Kafka och Gogol, bland andra. Jag tänker inte argumentera Gogol eller Kafka (Shakespeare har jag alltid somnat ifrån,) bara tänka att ja, snart blir jag alltför kär i Oz, snart blir han kletigt Coelho-lik och det har jag ingen lust med. Men han fortsätter underhålla: Detta grundar sig på en vitt spridd sentimental europeisk tanke att alla konflikter i själva verket inget annat är än missförstånd. Och mer än så säger jag inte. Kanske bara: läs. Det tar ungefär en kvart men världen blir klart mer än en kvart finare av det.
(Och mamma, om du ber snällt kanske du får låna boken av mig, OK? Nu skall jag bara lägga En berättelse om kärlek och mörker i min önskelista, sen är det bra för idag, tack för idag.)
1 kommentar
dum i huvudet