Alltså, jag vet att han lovordats hit o dit ”varför bara tre böcker av Stieg” yada yada yada men jag tror inte jag skulle sörja nämnvärt om jag aldrig hade läst den här boken. Varför?
Föratt:
Ganska klyschig på sina ställen och bitvis lite dåligt och stolpigt språk. Eller, inte dåligt men exempel nedan som jag alltid stör mig på i böcker:
”När måndagsmorgonen grydde var det dagen före julafton och Erika hade kysst honom farväl – until the next time – och åkt hem till sin man”
Klarar inte av den där typen av engelska instoppad i den här typen av böcker, sorry, minuspoäng på det.
De knasiga namnen som dyker upp då och då (o kanske möjligen för stort persongalleri, vet inte riktigt): Advokat Dirch Frode, Gottfried Vanger, alltså, jag gillar det inte. Än mindre gillar jag när titlar är utskrivna på det här viset, känns inte rätt:
”Advokat Bjurman gav henne en medlidsam blick.
– Vi får se hur det blir med den saken. Du måste först lära dig att vara social och komma överens med folk.”
Sedan också svårt för det som behandlar affärsmannen Henrik Vanger och den miljö han vistas i. Det är möjligt att sådant fortfarande existerar, men det känns väldigt mossigt att prata om ”min gårdskarl” osv, nu år 2006:
”Mikael iakttog samspelet mellan Nilssons och Henrik Vanger och konstaterade att det var otvunget och saknade en tydlig uppdelning i herrskap och tjänstefolk”. Eh?
Själva historien är hyfsat spännande, jag undrade ett tag hur han skulle få ihop det faktiskt. Vissa delar i historien kunde dock gott ha utelämnats, särskilt de som fladdrar iväg en bra bit utanför verkligheten.
Det är väl så att namnet Milleniumserien borgar för att de två efterföljande böckerna kommer ha ungefär samma skara huvudpersoner. Hoppas då att Erika Berger – Ricky – försvinner. Maken till fjantigare smeknamn har jag aldrig hört och dessutom verkar hon punschig även om Henrik Vanger givetvis kallar henne för saker som ”rivig kvinna” med ”gott gry i”. Tyvärr blir det väl svårt att få bort just henne eftersom hon är chefredaktör för den fina, ärliga men fattiga tidningen Millenium som slåss mot kapitalet och den onda ekonomin.
Huvudpersonen Mikael lyckas också med konststycket att ha en relation med en gift kvinna, en kvinna i 60-årsåldern och en ung tjej på 24 år samtidigt utan att för den skull en enda gång tappa sin vänsterpolitiska gloria och bara det är väl snyggt jobbat, egentligen.
Lite för många klyschor för att det skall kännas helt gjutet och även om storyn var spännande så är det ändå så att det nog är lite för osannolikt för min smak. Gärna svenska deckare men lite verklighetsanknytning vore ju inte helt fel. Det värsta i hela den här soppan är ju ändå att jag kommer köpa del 2 o 3 när de kommer ut, hatar att ha oavslutade bokserier. Det känns lite som att ha A-B-boken ur ett lexikon men sen hade man inte råd att köpa resten. Jag är ju också pinsam, jag vet.
UPPIS: Mathias har såklart helt rätt i att jag borde ha skrivit ut Stieg Larssons fullständiga namn. Här en länk också, baraföratt.
20 kommentarer
åh vad jag skrattade när jag kom till sista paragrafen i ditt inlägg: exakt! WHY WHY WHY kommer jag slösa pengar o tid på del 2? och herregud, måtte jag kunna säga nej till del 3! någon måtta får det lov att vara.
mmm, visst var den lite spännande, men det finns många tristesser som kan verka ”spännande”, måste lära mig att inte slösa tid på dem.
och så klyshig! jag störde mig hela tiden på hur förutsägbar lisbeth, den enda sympatiska (självständiga, starka, osv,) människan i boken, var. kändes som ett svek mot hennes karaktär på något vis.
skulle de hyllat boken mindre om han inte varit död? det är ju ärligt talat bara en deckare, inte mer. (vilket jag hade förväntat mig efter allas lovtal.)
Klarar inte av den där typen av engelska instoppad i den här typen av böcker, sorry, minuspoäng på det.
En språkpurist, alltså. Men ”sorry”, står det verkligen i SAOL? ;-)
Haha Hans – det är ju ”den DÄR typen av engelska” sorry används ju så ofta att man nästan tror det är ett svenskt ord. hade han skrivit sorry hade jag nog inte ens reagerat, men vem fan säger ”until the next time” öht?
och caro – helt klart hade hans hype minskat drastiskt om han hade varit alive. (se hans, sådan engelska går bra ;-))
Tattadaa, här är jag, en ovetande finlandssvensk typ som inte vet vilken författare vi talar om. Så kanske namnet kunde tas med i en recension? Nåja, i och med Google så är det väl en överflödighet, det tar typ sju sekunder för mig att få reda på det.
Men ja.
Intressant blogg.
kämpa på.
Mathias – sorry, det var inte meningen. Jag nämnde boken i en post lite längre ner och därför varken länkade jag till boken igen, eller skrev ut Stieg Larssons namn. Ska genast åtgärda det!
Han pratade så där i verkliga livet. Stoppade in engelska överallt.
”Huvudpersonen Mikael lyckas också med konststycket att ha en relation med en gift kvinna, en kvinna i 60-årsåldern och en ung tjej på 24 år samtidigt utan att för den skull en enda gång tappa sin vänsterpolitiska gloria och bara det är väl snyggt jobbat, egentligen.” – hihihihi… :D jo, absolut. Över 600 sidor dragkamp mellan klyschor och spänning.
Metoden att ”riskerar folk tvivla – öka tempot” har jag nog sällan sett så konsekvent använd. Så visst, jag läser nog dom andra också…
jag är förbluffad. Hur kan denna bok ha fått läsare över hela världen. Blomquist är ju en tönt och den unga tjejen närmast Stålkvinnan. Som hon beter sig i Schweiz när hon lurar till sig penar. Men som deckare är den urusel: allt uppdagas på några få meningar. Allt från listan med alla de dödade flickorna till fotot med Vanger-snubben som påstod sig ha varit i Uppsala — voila han är den skyldige. Inget jagande och pratande i onödan. Däremot är det ok att lyssna på gubben Blomqists klimakterieprat, som går som en röd splittrande tråd genom skiten.
Inledningsvis en kort fraaga: Vari bestaar motivation när man vanemässigt läser och kritiserar litteratur? Sannerligen, den är olika fraan person till person. Hos somliga som har för vana att till sitt läsande koppla ett bedömande märker jag emellertid en lätt bitterhet. Kritiken känns inte riktigt rättvis. T.ex. den av Stieg Larssons böcker, som jag fascinerades rejält av. Jag tycker att Larsson lyckades med naagot fenomenalt när han skrev sin triologi. Visst, jag kan halla med om att spraket kunde ha varit mer varierat. I den övriga saagningen som görs ovan i ursprungsinlägget kan jag dock inte instämma. Den inkastade engelskan tyckte jag snarare var humoristisk än minuspoängskapande; namnen och titulerandet (Advokat Dirch Frode) tyckte jag, kanske i brist paa bättre stilkänsla, var situationskapande; ordet ”gardskarl” uppskattade jag att faa se användas (gubben som använde det var faktiskt 82 bast vilket kanske kan ursäkta mossigheten – t.o.m. anses personligt?). Jag upplevde att tidningen Millenniums kamp mot onda makter i samhället var mycket intresseväckande och utgjorde en av hörnstenarna i historien. För mig var det ett klart plus att böckerna inte var 100 % verklighet, utan just smaatt orealistiska (ett ord som jag dock är tveksam till). Min aasikt är att det inte bär frukt att klaga paa författare som anstränger sig för att skapa fiktion. Vill man till varje pris ha verklighetnära skildringar, ja daa finns ju som tur är alltid tidningsprosan. Stilen i Larssons böcker kändes journalistisk, vilket inte är mig emot -det var ett av elementen i historien som skänkte den dess personlighet. Folk maa kategorisera in dessa böcker i den pastaatt simpla deckargenren och känna sig nöjda med det, för mig var de en fantastisk läsupplevelse – skit i vilken genre!
En skitbok helt enkelt, påfrestande dåligt språk och full av maskerade fördomar. Jag antar att den blivit så populär för att den är så rå och gubbig.
Tack och lov att det finns fler som inte ÄÄÄÄLSKAR millemiumserien. Har i o f s bara börjat läsa ”Luftslottet…” när den gick som följetong i DN. Slutatde efter 1½ avsnitt just pga av stolpig dialog, dåligt skriven, överdriven handling. Kanske fel att kritisera något man inte läst men skulle aldrig orka masa mig igenom eländet.
Skitdålig recension….
Varför läser man en bok?
För att bli imponerad av ett fint och litterärt accepterat språk, eller för att fångas av en bra historia?
Jag tror de flesta som läser den här boken vill bli underhållna, och det klarade tydligen Stiel Larsson mycket bra, med tanke på antalet sålda böcker samt filmatiseringen av böckerna.
Ni som sitter och bara kritiserar: Skriv en bok själva så får ni se om ni kan fånga läsarnas intresse så mycket som Stieg har gjort, och många ex ni säljer.
Era iaktagelser är närmast pinsamma, det visar bara hur korkade ni är som inte kan se skillnad på olika typer av böcker och deras syfte.
Ett tips till er! Läs baksidan på boken INNAN ni börjar läsa, så behöver ni inte bli besvikna.
Skärp Er!
Håller med föregående.
Äh, ni måste väl tåla att alla inte uppfattar en bok på samma sätt som ni?
Jag älskar Millennium-trilogin, läste om den i julas och den var ännu bättre andra gången. Stieg Larsson gjorde upp med män som hatar kvinnor på ett fenomenalt sätt, no more, no less.
Vill jag ha vackert språk och fantastisk gestaltning, då går jag däremot till nån annan. Olika författare har olika förtjänster.
Och olika läsare har olika åsikter :)
Det är polilitiskt inkorrekt att inte gilla den här boken. Om man på jobbet eller festen försöker säga något negativt om ”män som hatar kvinnor” blir folk mer förbannade än om man skulle säga att man var nazist eller liknande.
Men jag sticker väl ut hakan igen för jag begriper faktiskt inte vad man ser i boken. En ”världens snällaste, bästa journalist” får ett helt otrovärdigt erbjudande då en snäll gammal fabror ger honom många miljoner om han löser mysteriet med de tavlor med torkade blommor som han fått sig tillsänt under flera år. Så förutom journalist är Blomqvist värsta Sherlock Holmes. Han är också världens snällaste, smartaste men det är lite synd om honom. Fast han är så rättskaffens så har dom ”dumma” gjort så han är dömd. Fyy! Men alla kvinnor älskar honom unga, gamla, gifta. Jag tycker boken andas en medelålders gubbes sexuella dröm, eller något. Boken är en kioskdeckare med den präktige Blomqvist, de elaka och så stackars funktionshindrade flickan som egentligen (kanske under ett klädbyte i en telefonkiosk) är jättesmart, stark, organiserad, ja helt enkelt en en ”superpippilångstrump” vilket i likhet med det mesta i den här boken känns töntigt, otrovärdigt, klyschigt.
Skulle aldrig i livet läsa en till av samma författare.
haha, patetisk Resencion. Så jävla kul o läsa. haha
Din kommentar blev ju faktiskt ganska humoristisk även om den var menad att vara elak.
sitter och skriver en recension kl 01:30 och måste ha några meningar ur boken, har inte läst den men min lärare har det, också hittar jag denna underbara text…. jag tror jag älskar dig!!!!!!!!