Några fuktiga nätter och disiga Istanbulmorgnar ligger jag i ett bakgårdshotellrum med färjevisslingar genom fönstret och läser Emergency Sex (and Other Desperate Measures: True Stories from A War Zone). Jag hoppas verkligen att titeln inte skrämmer iväg pryda, potentiella läsare, ceci n’est pas en sexbok det här. Det är istället en viktig bok, en bok om makt, makthunger, om spelet som kallas politik, framför allt är det rivande kritik mot god almighty FN.
Boken är skriven (förvånansvärt välskriven, höll jag på att säga,) av tre vänner (Kenneth Cain, Heidi Postlewait, och Andrew Thomson) som lärde känna varandra i Kambodja under tiden de jobbade för FN. I kronologisk ordning (spänner 1990 – 2003) turas de om att berätta om livet som FN-anställd i, förutom Kambodja, bl.a. Somalien, Haiti, Bosnien och Rwanda.
Det är en underhållande, bitvis mycket rolig (samt spännande! Involverande! Engagerande!) bok om en läkare, en advokat och en socialarbetare som försöker hjälpa till att förhindra eller upplever efterdyningarna av några av de mest monstruösa handlingar människor utfört gentemot varandra: …the police weren’t just shooting at the protesters but also waded into the crowd and ripped people up with knives. One man ran from the scene trying to hold his intestines in with both hands. [—] …reveal a jagged tear from where the blade was plunged deep into the lower abdomen and then dragged all the way up to the sternum. It’s a true evisceration. Someone tried to stuff the intestines back in, but they are starting to bloat out in the heat.
Hur cynisk man än månde vara ang. FN så är verkligheten självklart värre än man föreställt sig. (Jag förstår organisationens upprördhet när boken kom ut: Two weeks later the Haitian government announced election results from this region, with UN blessing: government wins 62% of the vote, opposition parties 38%. I watched all the ballots burn before anyone had counted them; they were still bound in boxes. I wrote a memo to UNHQ detailing the fraud. They answered that because my memo was transmitted without the signature of my boss, it was not an official communication, so therefore headquarters could not officially respond to my memo. Nor to the fact that the government made up the election results out of a whole cloth. They just picked a number. That the UN then officially confirmed. The mission is called ’Uphold Democracy.’) Läsaren följer hur, under årens gång, skribenternas idealism, naivitet och hopp späds ut och infiltreras av såväl cynism som, tillslut, uppgivenhet. Tyvärr tror jag inte ett dugg att dessa tre personers uppfattning eller behandling av FN är speciellt unik.
Ibland, man måste andas mellan alla sorters skräckhändelser, (”Haiti, Hispaniola, say what? I’m on a cruise to a fabulous beach!”) och lysas upp: I’ve been windsurfing anywhere there’s water. I windsurf in flooded rice paddies and large fishponds and in the eddies on the edge of town next to the red-light district. The prostitutes love it; they glide out of their shacks half-naked to wave and invite me in.
(Men jag tror inte jag är redo för Beasts of No Nation ännu.)
