”31 Dream Street” – Lisa Jewell

Från tysk hjärngympa till brittisk totalförströelse. Jag bröt mitt norska shoppingförbud, för jag råkade se den här på hyllan hos Norli. Ny Lisa Jewell, vill ha, vill ha! Jag gillar hennes chick lit, och jag tycker det har varit roligt att följa hur hon blir bättre och bättre för varje bok. Förra, Vince&Joy, var lyckad i sin genre.
I 31 Dream Street handlar det om Toby, snart fyrtioårig mycket socialt återhållsam poet (ej publicerad), som för femton år sen fick ett stort hus i London av sin pappa. Det var tänkt att Toby och hans fru skulle bo där. Skilsmässan kom tyvärr ruskigt snabbt och Toby bestämde sig för att hyra ut rummen till behövande, såna som var på väg någonstans men inte riktigt nått fram än. Genom åren har det strömmat en rad udda existenser genom rummen. Mer eller mindre ”på väg” och med chans till att nå sina mål.
På andra sidan gatan sitter Leah som bott i sin lägenhet i tre år och under tiden fantiserat ihop en hel del om Toby och alla hans hyresgäster och hus. Hon har hittills aldrig pratat med någon av dem.
Så händer en sak som får Leah och Toby att träffas, och ett brev kommer som får Toby att se över hela sitt liv och planen med det. Var är han på väg själv egentligen? Vad är det han ska göra?
Som vanligt med Lisa Jewell rappt och snabbt skrivet, och ett två tre så sitter man där mitt inne i berättelsen. Men, det här är en men-bok, det känns inte lika mycket som det brukar. Hantverket är bra och historien med det här temat är ju fiffig och lätt att känna igen sig i. Dessutom tacksamt med karaktärer som är över trettio, faktiskt närmare fyrtio, för en gångs skull! Men det blir ändå aldrig riktigt in på. Jag har lätt att lägga bort den och det blir för motståndslöst. Jag utvecklar tyvärr inga heta känslor för varken Leah eller Toby. Sorry. Trevliga och mysiga, sure, men också väl pappriga. Jag tycker det här är en Lisa Jewell-bok som kanske skulle ha fått ligga till sig lite eller helt enkelt inte komma ut. Den är för snabb och för ”hantverkig” men det avgörande, det som gör att man blir riktigt engagerad, det saknar jag. Här känns det som att jag märker fintarna med läsaren för mycket. Jag förstår hur jag ska reagera, istället för att bara reagera. Och efter Vince&Joy som sagt… Nej. Levde inte upp till förväntningarna alls.