OK, jag ÄLSKAR de många lithänvisningarna, har fattat tycker för Blue och de övriga och historien har just blivit vääldigt spännande.
MEN: Vad är det med Blues äckligt självupptagna pappa? Jag tycker nästan det är obehagligt. Hur självgod får man bli? Jag mår faktiskt dåligt av hur han behandlar sin dotter och sin omgivning. Och än sämre mår jag av att Blue citerar honom i vartannat ord hon yttrar för människorna runtomkring. Väx upp! Din pappa är en nobody som tror att han är Gud.
I övrigt är det en fantastisk bok.
1 kommentar
Åh vänta bara,du kommer att förstå det där med slempappan när du läst klart.Jag lovebombade just romanen på min blogg Läser och funderar (smygreklam).
Kolla för övrigt in Marisha Pessls underbara websida:
http://www.calamityphysics.com/main.htm