Cartarescu & Isobel

Idag var SvD Kultur sprakande litteraturpåse med både Annina Rabe om Cartarescu och rec av Isobel Hadley Kamptzs efterlängtade Bonniersbaby (Bonniers som för en ggns skull lyckats göra ett omslag som inte trycker alla mina fulknappar).

(Cartarescu vet ni ju jag älskar och befinner ni er vid Stureplan kl 14 idag borde ni besöka Hedengrens och lyssna på honom & hans sv översättare Inger Johansson, samt Kristoffer Leandoer presentera nya titlar i Bonniers Panachserie (som är snygg även den. Ibl kan de ju, Bonniers.) Fredagskalas!)

Hur som helst – Isobel. Jag har följt Isobels blogg i evigheters evighet, el iaf så länge som hon har bloggat, dvs varken romanhandling eller tonläge en överraskning. Bloggen: jag gillar’n! Men Jag går bara ut en liten stund! Jag föll förälskad direkt, det var en sådan bok jag ville stanna på tbanan med i all evighet; jag blev sur när jag var framme vid min station och tvungen stiga av, tvungen sluta läsa. Därför att: Sthlmsporr, Italienporr, matporr, alkoporr och ett språk som ahhh: upp ned upp ned, sol & kalla djup om vartannat. Så vackert självklart.

Jag tyckte om det nästan koketterande självföraktet, det tilltalade mig att hon med språkets hjälp förtryckte sig, sina känslor och sitt beteende: kanske kände jag helt enkelt igen mig, jag tror alla nyss nämnda känslor vanligt förekommande. Tryggt & skönt läsa ngn annan skriva dem.

Sak jag struntar i: vad som är självupplevt och vad som är fiktion. Vad jag inte struntar i: hur meningarna staplas om vartannat: positivt, negativt; hopp, bråddjupa stup. Hur fint och lättläst och verkligt.