”Den döda arméns general” – Ismaïl Kadaré

Summering av ”Den döda arméns general”:

1. Översatt från albanska till franska till svenska: ändå blev jag öppenarmat förtjust: det torra precisa språket fritt från såväl volanger som doftspray.

2. Om Johanna Ö är en tant är jag definitivt en 50+gubbe vars bokkäft vattnas ständigt som resultat av läsning av WW2-böcker. Leriga vindpiskade berg! Tappra soldater och medaljongförsedda desertörer! En general som basar uppgrävandet av krigsgravar för ett till hemlandet tillbakaforslande av benknotor, en roman som liksom all god realism står på halvkant på väg att vackla in i det surrealistiska.

3. Generalen är en sådan tragisk figur! (Först skrev jag ”patetisk man”, men sedan kom jag på att är han enkom som han behöver vara för att utföra sitt arbete – samt kanske lite ytterligare – vore osympatiskt att kalla honom patetisk av den anledningen.) Jag är mkt nyfiken på filmen för att få se Marcello Mastroianni gestalta denna general som verkar ständigt darrande, osäker och nervös som en hårlös miniatyrhund, men samtidigt så enfaldigt övertygad om att han besitter alla rättigheter i världen och runt honom skola mänskligheten knäböja i strålande blomsterformation. (”Generaler väcker alltid respekt”.)

4. Andra bonuspoäng: ett liksom köttigt och stadigt Albanien, men även små spröda salonger från vilka skickas flertalet telegram, samt en ljum sommar utanför en mjölnares kvarn, ett friskt vattendrag.