Dotter önskas

Mammor och döttrar. Speciella relationer. Svåra relationer tänker jag också (jag har, precis som min egen mamma, två systrar, väldigt… dottrigt i vår släkt m a o). Vi älskar våra mammor, vi bråkar med dem och vi förvandlas till dem. Så småningom. Så tror jag det är i alla fall, hur många ”jag ska aldrig” vi än fäller i sårade och arga ögonblick. Det är fint att vara dotter till en mamma, fint för en mamma att ha en dotter, för det mesta.

Så tänker Helena i Katerina Janouchs bok Dotter önskas. Helena blir gravid med drömkillen, mamma är där och stöttar. Första barnbarnet. Alla glada. Lillkillen föds. Det är fint, söndagsmiddagar hemma hos mamma och pappa, nära relationer. Lugnt och tryggt. Helena blir gravid igen. Ringer mamma för att berätta nyheten. Stor glädje! Kanske kommer det en liten flicka nu? Helena längtar flicka nämligen, det gjorde hon redan med första babyn. Och alla lyckade familjer: en mamma, en pappa, en bror, en syster. Som Helenas egen familj.

Men redan dagen efter att den andra graviditeten annonserats får Helenas mamma besked från sjukhuset. Hon är allvarligt sjuk och efter bara några veckor avlider modern hastigt. Helena blir moderlös! Just när hon själv ska bli mamma. Barnet i magen blir på något sätt substitutet för mamman, det måste bli en flicka, klart det blir en flicka som ska heta Eva efter mormor.

Ultraljudet visar något annat. Helenas sorg blir än större, än smärtsammare. När Evald föds kan Helena inte riktigt knyta an. Hon blir besatt av att bli gravid på nytt, surfar runt på olika siter för att se om det finns något sätt att könsbestämma barnet. Vänner runt omkring föder barn. Flickor. Helena drar sig undan, vill inte träffa någon, vill inte se alla små flickbebisar därute. Samtidigt finns den stora sorgen efter hennes egen mor där i bakgrunden. Helena hittar mammans gamla dagböcker. Vem var hon egentligen? Vilka drömmar, tankar hade hon? Blev livet som hon hade tänkt sig? Helena är besatt både av modern och drömmen om en egen liten flicka. Hur ska hon kunna släppa tankarna, gå vidare? Hon jagar svaren, jagar gamla demoner och håller nästan på att förstöra sitt eget äktenskap på kuppen.

Jag läser den här boken och verkligen känner Helenas stora sorger, både efter mamman och den flicka som inte behagar dyka upp. För min del väckte boken många frågor. Sådana jag är nyfiken på att fråga min egen mamma. För tänk om man inte hinner? Livet så skört på något vis. Hur tänker man när man är gravid? Får det spela någon roll vad man får, så länge barnet är friskt? Ämnet är onekligen intressant, helst nu när jag själv är inne i den barnalstrande åldern. Har läst flera böcker av Janouch, tycker att det här är den klart bästa av dem.