En bok som sänder chockvågor

I helgen läste jag Tony Olssons bok ”Chockvågor” som är hans beskrivning av tiden kring Malexandermorden, uppväxten och den omtalade Norénpjäsen 7:3. Vanligtvis har jag ganska lätt för att bli mer eller mindre hjärntvättad under läsningen, en persons sanning blir helt plötsligt den enda sanningen och inte förrän efteråt, när jag lagt ifrån mig boken, kommer jag till sans igen och tänker ”men vänta nu”. Det hände inte i det här fallet, trots att bokens syfte är att ta upp ett ämne där jag i vanliga fall har svårt att inta en klar och tydlig hållning.

För visst finns det många frågor som är väldigt svåra att handskas med? Vems fel är det att Tony Olsson öht befann sig i Malexander den 28 maj 1999? Är det samhällets fel? Tonys föräldrars fel? Tonys eget fel? Och hur är det ställt med den svenska kriminalvården egentligen? Har vi världens mest humana fängelser eller är det bara en myt?

Känslan jag får när jag läser Tonys bok är att han inte alls ser sitt eget ansvar i utvecklingen av hans liv. Klart är att föräldrarna inte direkt bidrog till att Tony skulle växa upp till en god samhällsmedborgare (mammor som tar med sina 14-åriga söner ut på stöldraider i sommarstugeområden har lite kvar att lära om vad man gör med människor som man sätter till världen). Klart är också att det FINNS brister i vår svenska kriminalvård. Klart är också att Tony måste ta ansvar för sitt eget liv, sina handlingar. Det klarar majoriteten av, det kravet måste man också kunna ställa på Tony Olsson. Jag förstår verkligen hans anhöriga, att de lider av att inte kunna träffa sin son, make, släkting. Men det kanske Tony också skulle ha tagit ställning till, kalkylerat med, innan han begick sina brott? Jag begår en oerhörd mängd val varje dag. Och för varje val jag gör, får jag också sätta mig ner och ta konsekvenserna av dessa. Vi människor har många rättigheter men också ett ansvar.

På något vis är det ganska talande för Tony Olsson att han, när hans förläggare Lars Hjalmarsson skulle besöka honom på Hall för att prata om boken, hade rymt från fängelset dagen innan. Boken igenom saknar jag just detta: Att inse och ta ansvar för sina handlingar, att känna ånger, en vilja att sona och förbättra sig. Förändra sig. Det är som om han skyndar sig förbi allt som handlar om hans egen skuld och medverkan vid de brott han faktiskt har begått och blivit dömd för sedan 18 års ålder. Inte heller ser han hur han har krossat livet för så många människor – inte ”bara” för familjerna till poliserna som så tragiskt mördades i Malexander, utan även för många andra i hans omgivning som har litat på honom och trott honom om mer. Han säger själv vid flera tillfällen att han har svårt att känna ånger eftersom han blir så illa behandlad i fängelset. Men tänker han någonsin på varför han sitter där? Jag tvivlar. Det är så egofixerat och totalt utan verklighetsförankring att jag stundtals baxnar.

Alla har rätt att göra sin röst hörd säger förläggaren när han får frågan om varför han ville ge ut boken. Ja, alla har rätt att få komma till tals. Också Tony Olsson. Precis som vi alla får räkna med att bli ifrågasatta i samband med våra åsikter och handlingar.