Nyss hemkommen från en underbar helg i skärgården under vilken jag läst myyycket mindre än förväntat och jag vet inte om jag ogillar The Emperor’s Children för att den är irriterande långdragen på riktigt, el för att jag hittills läst den under mkt hackiga omständigheter: lyssnat på andras konvo samtidigt som jag försökt läsa, slängt mig in i sagda konvos medan jag försökt läsa, dåsdruckit vin i lojsol medan jag lyssnat på och kastat mig in i konvos samtidigt som jag försökt läsa Messuds sjustaplade upprepningar, upprepningar av precis allt, allt upprepas, bakifrån och fram upprepas allt, utan upprepning är det möjligt, händelsevis, kanske vore det så, att utan upprepningar skulle kanske läsaren, om det vore sig riktigt illa, kanske inte förstå, alltså måste man upprepa poängen, då går den måhända hem, poängen, efter upprepningar, till läsaren (går poängen hem och dör i en fåtölj).
Jag skall läsa ut romanen men alltså, nej. Den är nog bra, men inte alls min typ av litteratur. Get to the point and beyond, är mantra under tiden.
2 kommentarer
Ingen stor läsupplevelse för dig alltså? Bummer. Och jag som gillade långsamheten, upprepningarna, navelskådandet. Jaja.
[…] Children av Claire Messud förresten, vad vet ni om den? Läser allt från att den är trist, leder till sträckläsning eller påminner om The Submission (som jag verkligen gillade). Min […]