Elise Karlsson har skrivit en bok. Hon säger själv att det är ”skön prosalyrik”, men det visste inte jag förrän jag hade läst ut hennes bok och därför reagerade jag på att språket var så väldigt kompakt. Ibland måste man läsa om meningar, för att man verkligen ska förstå innebörden. Elise räds tydligen inte att skriva formuleringar så högtravande att man, som läsare, nästan rodnar, men jag tror att man vänjer sig vid de snirkliga formuleringarna och att inte ens en promenad från en busshållplats till den lilla hälsingska stugan, där romanen utspelar sig, får vara ifred från språkäventyr, och då kan man börja koncentrera sig på handlingen.
Handlingen är fyra lesbiska kvinnor: Eva(1), Eva(2) – dom är ihop, Amanda och Magda – dom är också ihop, som tillsammans hyr en liten stuga, eller nej förresten, det är väl två?, mitt uppe i ingenting i Hälsingland. Egentligen vill de inte alls tillbringa sina semesterveckor tillsammans med varandra, de här två paren, frågan är om de ens vill tillbringa semestern ihop med sin partner?
Elise må vara språkligt begåvad, ha skummat igenom massvis av svenska debutanter och fått klart för sig vad hon önskar sig av en bok, hon har läst litteraturvetenskap på universitetet och hon verkar ju, onekligen, verbal, Fly faller mig ändå inte i smaken. Kanske om jag hade läst boken som prosalyrik från början, sett formuleringarna istället för handlingen, eller om Elise hade sparat lite på krutet och koncentrerat sig lite mer på handlingen, för när det börjar osa av intresse paren emellan, blir jag besviken, så förutsägbart med en otrohetshistoria när två par firar semester ihop liksom, dessutom blir jag, faktiskt, störd när de där läckra formuleringarna, hur pretto de än må vara, försvinner för ett ögonblick, som till exempel när Elise beskriver Eva(2)’s outfit en morgon. Då känns det nästan som om Lauren Weisberger är på besök. Utsvävningar om vita linneblusar och khakibyxor med vackert fall intresserar mig inte när jag är mitt uppe i språkliga fyrverkerier.
Kort sagt: läs för all del Fly, använd den gärna som diskussionsunderlag eller inspiration för landets niondeklassare, men skippa den som strandlitteratur i sommar. Fundera även gärna på vad du tycker det är som gör en bra författare. Vad är viktigast: språket eller historien? Går det överhuvudtaget att skriva en bra historia med bristfälligt språk och, delar du min åsikt, att om språket är riktigt jäkla bra, spelar inte historien så stor roll? Notera sedan gärna i min profil att jag inte listar svensk litteratur som någonting jag gillar samt att jag inte har läst en enda poäng litteraturvetenskap.
En del saker som står skrivet här ovanför har jag läst här.
4 kommentarer
Språket OCH historien? De kräver väl på något sätt varandra för att upplevelsen ska vara fulländad. Och kanske framför allt att de känns gjutna tillsammans.
Ville bara säga att er sida så klart är väldigt inspirerande och att jag hittat en och annan favorit via er, med ångestframkallande menar jag bara att det finns så många bra böcker och ibland läser man skit bara för att det är enkelt. Fast en del skit gillar jag verkligen.
Åh, jag laddar om med skiten, eller tantsnusket, sidvändarna, de icke så krävande böckerna, kärt barn har många namn.
Jag fattade ingenting av den här boken. Inget för den framåt. Onödiga scener finns inskrivna och det där ”språket orkar hon bara behålla så länge hon är medveten om den. Sen tappar hon medvetandet och skriver om tonårsgrejer som är komplett ointressanta. Har ej läst klart. Kommer ej läsa klart.