Hejdå, mammor

Man kan skriva biografi om sin mamma också. Det har Nina Lekander gjort i boken Mest om min mamma. Gripande läsning. Jag har dessutom skrivit om boken förut här, i en annan mammarelaterad post. Nina själv säger om boken: ”Och trots att min mamma, mormor och jag föddes i olika tider och under annorlunda villkor, upptäckte jag hur likartade våra liv hade blivit. Hur lika varandra – och så bekväma – männens och makarnas leverne verkade ha varit.” Läs och bli glada/förbannade och framförallt kärleksfulla mot er egen mamma, man vet inte hur länge de är här.

Conny Palmkvists mamma är en sådan mamma som inte längre här. Det har han skrivit fint om i sin bok Hejdå, allihopa. Jag grinade som en liten älgunge som just förlorat sin mamma när jag läste den boken. Sorgliga tider. På något sätt – när mammor dör ska de vara gamla, de ska ha levt ett långt liv med stojande barnbarn och hårknut, glasögon och radion i köket på för hög volym för annars hör de inte. De ska inte lämna twentysomething söner och döttrar efter sig.

Gråter ni ofta av böcker förresten? Jag gör det, men så är jag ju också en lipsill som en gång grät till ett avsnitt av Home Improvement med Tim Allen.