Jag mötte Marian Keyes!

Marian Keyes är i stan och ikväll fick jag, tillsammans med ett fyrtiotal andra kvinnor, höra henne prata böcker, bönebussar och nykterhet tillsammans med Inga-Lill Mosander.
Marian Keyes var precis så irländskt pratsam och snälltrevlig som jag förväntat mig! Hon drog roliga anekdoter, var väldigt glad och tacksam för att vi alla kommit dit ”denna fina sommarkväll”, och allt var toppen. Hon kändes verkligen genuint snäll. Irländskt, va?

Inga-Lill Mosander började i sin tur med den klassiska frågan om Marians syn på svenskar. En ovanlig sak hon visste om oss – vi har rondellhundar! Nu under sitt besök här i stan hade Marian och hennes man försökt spana efter rondellhundar (de trodde de skulle finnas överallt) och sen tänkte de införa detta på Irland, lite i smyg. När det blev en stor hit där så skulle de kunna träda fram och ta åt sig äran. Tyvärr hade de inte sett några här.
Detta kanske är allmänt känt om henne / oss (?), för efteråt vid signeringen fick hon faktiskt en rondellhund av en i publiken och hon blev överlycklig!

Sen berättade hon hur det kom sig att hon börjat skriva. En eftermiddag i ett jobbigt och ångestfyllt bakisrus läste hon en veckotidning där det just varit en novelltävling. Tanken slog henne att detta, skriva, skulle hon också vilja göra. Så hon skrev några konstiga noveller på försök. Fortsatte festa alldeles för mycket. Åkte till slut in på rehab.
Efter den (som påminner rätt mycket om den i En oväntad semester i det att Marian Keyes också tänkte ”ja-a! 6 veckors semester och renlevnad och gym och bra mat! jag kommer att vara i mitt livs form efter den här kuren och då kan jag gå ut och festa som aldrig förr!”) hittade hon sina noveller och skickade in dem på vinst och förlust, med ett lögnaktigt tillägg att hon även hade en hel roman på lager. Romaner som hon aldrig någonsin tänkt skriva för de är ju så tjocka, ”who has the time?”.
Ett positivt svar kom i posten; förlaget ville se romanen. Den som inte fanns!
Fort som ögat fick hon knåpa ihop de fyra första kapitlen i Vattenmelonen på en vecka och skicka iväg. Här kom också en lång, väldigt irländsk och rolig anekdot om hur hennes katolska mamma och en hel bönebuss med andra katolska damer fixade utgivningen av denna bok.

Hon berättade öppenhjärtigt om sin alkoholism och hur hon hamnat där. Att hon alltid känt sig otillräcklig, trist, fel, ofullständig som person, men när hon drack så kände hon sig bra och normal. Det var skönt att dricka och bli hel. Och om man kan dricka 20 glas vin, varför ska man nöja sig med två då?
I hennes ögon så var det ett större problem att hon kände sig deprimerad, än att hon drack för mycket. Det var ett självmordsförsök som till slut tvingade in henne på rehab efter flera år med mer och mer drickande. Och efter den kom hon ut som en delvis ny människa, skrev Vattenmelonen, och sen har det rullat på.

Den nya boken, Är det någon där?, ville hon inte prata så mycket om för det var flera i publiken som inte läst den än och den är inte så spoilervänlig. Men hon avslöjade att den delvis kom till på grund av hennes allt äldre föräldrar. Hon har börjat bli nervös när det ringer sent på kvällarna nu ifall det har hänt något med dem.
Dessutom ville hon skriva satiriskt om sminkbranschen och allt säljsnack som omgärdar varje liten produkt. Att köpa ett nagellack är som att köpa ett nytt liv ibland. Går vi verkligen på det som kvinnor?

Till sist fick alla som ville köpa varsitt ex av boken och få den signerad. Hennes man, Tony, hoppade fram och var en villig hantlangare av böcker till den långa kön.

Ett jättetrevligt bokprat, och jag känner mig ännu mer förtjust i henne nu. Den nya boken är dessutom så bra så! Läs den. Hennes bästa! Och hon är ju chick lit-drottningen, så då förstår ni att det är prima kvalitet. Imorgon signerar hon den på Åhléns, Stockholm city, mellan kl 17 – 18.