Det var m spänning jag äntl började läsa Maria Svelands Bitterfittan. Så omtalad! Så många artiklar lästa! Kärleksbloggad!
Efter två sidor hade spänning ersatts m irritation och jag tänkte ”jag läser halva, sen får det vara nog,” men efter halva suckade jag konstant och högljutt, snickering & teeth-sucking, och beslöt mig för att läsa ut hela romanen. För man vet ju aldrig vad som kan hända.
Jaha. Kanske om man är femton och inte har en susning, då är Bitterfittan en bra bok. En agitationsroman. Ett väckelsemöte. Jag blev bara förbannad över hur inihelvete negativ man kan vara, hur överlever människan egentligen, borde hon inte rimligtvis frätas sönder av sin egen galla? Ämnet är ju bland de viktigaste, och jag håller med Sveland, men det är så oerhört svårt att ta till sig ngt fr en karaktär, Sara, som vägrar lösa ett enda problem, ngn som dömer alla runt omkring sig efter sina egna mallar. Varför inte göra ngt ist för att ständigt bara hata hata: hat är alldeles för lätt.
Och det här m Erica Jongs Rädd att flyga, det kändes bara tröttsamt. Mkt tröttsamt.
Nej, inte alls mao.
Senare på kvällen såg jag ”North Country.” Say no more. Påmindes om att världen inte alls är som min plätt av utopi utan faktiskt så är världen full av hemska hemska hemska mkt hemska människor. Män som ständigt våldtar och på andra sätt förnedrar kvinnor och skär bort deras fri- och rättigheter. Filmen gav mig bland de värsta mardrömmar jag ngnsin haft, och när jag vaknade skräckslagen tänkte jag: OK, världen behöver Bitterfittan, i många många ex.
Även om jag tycker den är superkass. Även om jag inte tror att de som behöver den mest ngnsin kommer att läsa den.
