”Ett år av magiskt tänkande” – Joan Didion

När jag först såg Joan Didions Ett år av magiskt tänkande i pockethyllan på Pressbyrån trodde jag att det var en självhjälpsbok. Jag hade nämligen ingen aning om vem Joan Didion var, jag tänkte att hon väl var någon klok amerikanska som lärde ut ett tolvstegs-program till det sanna tänkandet. Baksidetexten stod, i själva verket, på insidan av pärmen, därför var jag tvungen att bläddra i boken för att se vad den handlade om. Det var dock nära att jag köpte den enbart på grund av Jan Gradvalls entusiastiska ord: ”Ingen kan skriva som Joan Didion. 70 år gammal sitter hon överst på tronen”. Jag tänkte: Well, han har väl lärt sig att tänka rätt, kan jag tro. Baksidetexten informerade mig dock om att Joan Didions make, sedan 40 år, John Dunne hade avlidit och att boken var Didions sätt att förstå vad som hänt. Det lät intressant, tyckte jag, som en Tisdagarna med Morrie, som jag – faktiskt – blev mycket påverkad av att läsa. För flera år sedan, bör jag kanske tillägga.

Jag har ingen aning om varför jag var i ett så sorgset mood när jag började läsa i boken, först var jag bara överväldigad av Didions språk och hur snitsigt hon vävde in facktexter om sorg, i sin egen sorgetext, men efter hand blev jag alldeles tung i bröstet bara av att plocka upp boken. Joan och John verkade ha gjort allting tillsammans, ”jag kan inte räkna alla saker under en dag som jag ville berätta för John”, skriver Didion själv, och att tänka på att Joan nu måste göra allting ensam skär verkligen vertikala snitt i bröstkorgen på mig. Att Didion parallellt med detta tvingas uppleva att hennes enda dotter blir dödssjuk och ligger i koma i flera månader, blir nästan ohanterbart för mig. Ett år av magiskt tänkande är en sorglig, tung bok. Vacker, jovisst, men jag kan ändå inte falla in i hyllningarna av den. New York Reviw of books skriver ”Jag kan inte komma på en bok vi behöver mer än hennes… Jag kan inte föreställa mig att dö utan den”, jag hade, så här i efterhand, mycket väl kunnat föreställa mig att dö utan den. För mig var boken tvärtemot en feel good-bok, en feel bad-bok och när sista sidan är utläst känns bröstet tungt och jag måste trösta mig med Denise Rudberg för att kunna somna några timmar senare.