Måndagsmöte: Jonas Thente

Denna måndag möter vi Jonas Thente som är litteraturredaktör på DN.

Vad läser du just nu?

Haruki Murakamis mest kända roman ”Fågeln som vrider upp världen” samt hans tidigare till svenska översatta romaner. Allting är alltid så väldigt bråttom när det gäller dagstidningar och när det gäller såna här författarskap så känns det som ett snabbdopp före maten i en charterpool,när man egentligen längtar efter en oändlig simtur i blågrönt vatten utanför någon kust med ett namn man inte kan uttala. Det känns alltid uselt att läsa och bedöma ett 40-årigt författarskap utifrån en 750-sidig roman när man har en och en halv vecka på sig.

Du som kritiker, läser du på ett annat sätt när du valt en bok helt själv än när du ska recensera den?

Nope. Jag borde i och för sig befinna mig i den privilegierade positionen att jag skulle kunna välja precis vilka böcker jag skriver om, men det är tvärtom: jag får ofta ta de böcker som ingen annan vill ha men som det ändå känns viktigt att bevaka. Så alla böcker jag skriver om kastar jag mig inte över med samma entusiasm, om man så säger. En enda sak som skiljer recensionsläsandet från vad det nu kallas när det inte är recensionsläsande, är att jag i det förra fallet har lärt mig att anteckna protagonistens fullständiga namn, ålder och eventuellt bostadsort. Såna detaljer. De behövs ofta i inledningen till en recension och i min erfarenhet så nämns dylika detaljer endast en gång i varje roman och man hittar aldrig just den sidan efteråt. Det är ett elände. Och så viker jag hörnen när jag hittar partier som är misstänkt lika nyckelsentenser för romanen, eller som bara är bra att citera för att ge ett representativt stilprov. Annars låter jag hjärtat leda mig. En väldigt bra bok behöver jag aldrig stryka under i eller vika hörnen på. Den minns jag ändå, eller återkommer till.

Nämn en bok som har påverkat ditt liv och på vilket sätt!

Helt klart en fråga från en mentalpatient som jag hoppas befinner sig i en
madrasserad cell i ett sjukhus långt härifrån. EN BOK?
Men okej. Jag har använt en novell av Ray Bradbury som tjejfälla flera gånger när jag var yngre. Jag minns inte vad den heter, för den stals ur ett källarförråd när jag bodde i Göteborg tillsammans med en massa andra viktiga böcker och förövaren kommer att i en evighet få äta middag med Jonas Gardell och Alexander Bard i Helvetet. Möjligen finns novellen i antologin ”The Day it Rained Forever”. Den handlar om en man som i hela sitt liv har älskat Picasso över allt annat och är på semester i Biarritz med sin fru. På en ensam strandpromenad i skymningen möter han en skallig äldre man som har hittat en glasspinne och ritar i den blöta sanden. Det är tydligt vem denne skallige man är. Huvudpersonen hälsar vänligt, tittar ner på teckningarna i sanden och tappar plötsligt andan. Nu förstår också han vem det är som står där och ritar. Konstnären släpper glasspinnen, bjuder god natt och går därifrån åt motsatt håll. Huvudpersonen står kvar som förstenad. På några få rader skildrar Bradbury hur tankarna far genom hans huvud: hämta en kamera för att föreviga? Fixa gips och gjuta av? Men allt det där är omöjligt, så han gör det enda han kan göra. Han går fram och tillbaka längs stranden och registrerar teckningarna med ögonen till dess att det blir alldeles för mörkt för att se. Senare, på hotellet, ligger han bredvid sin fru i sängen. Han verkar så frånvarande, så hustrun undrar vad det är frågan om, vad det är för fel. Lyssna, säger han. Hör du inte? Det är tidvattnet. Tidvattnet som sköljer in.

Ja, nånting sånt. I alla fall har jag vid flera känsliga tillfällen återberättat novellen på ett så pass suggestivt sätt att jag har misstagits för en djup, känslig och poetisk själ. På så vis har novellen av Bradbury har i alla fall påverkat mitt sexliv.

Vad utmärker en bra bok för dig?

Ju äldre jag blir och fler läserfarenheter jag får, desto mer övertygad blir jag om att det är stämningen det kommer an på. Vilket är lustigt, eftersom det är en så abstrakt kategori att knappast någon litteraturforskare vågar räkna in den. Men det är förmågan att skapa stämning som plötsligen förbrödrar det vi kallar finlitteratur och det vi inte kallar fullitteratur. Det är den där förmågan att med språkets och visionens hjälp måla upp en … jag vet inte inte ens vad man ska kalla det. Men när man går vilse i Dylan Thomas alkemiska Jarvisdal i hans noveller, när Borges låter en bli en allvetande men fördömd bibliotekarie med bokdamm och skinnband i atmosfären, när Mervyn Peake låter en erfara klaustrofobin i korridorerna i ett gigantiskt slott, när Djuna Barnes fördömer en till tvetydigt utanförskap i ett rum som är ”a cross between a chambre à coucher and a boxer´s training camp”, när William Gibson får en att kämpa för att förbli individ och Homeros berättar att vi var lika mycket hopplösa människor då som vi kommer att vara imorgon – det är då man begriper vad som utmärker en bra bok. Och inser hur svårt det är att svara på frågan.