En krymplingskvinna på en stenö inlindad sälta. Allt är svart och vitt, möjligtvis med inslag av blekgrått och vårgrönt, men endast ytterst sällan. En bitter krymplingskvinna inga söta karameller kan rå på: inbillar jag mig hennes tunna vita kläder alldeles kladdiga av karamellerna, av knähundarnas dreggel, av allt det bittra. Rakel rör sig maklig takt i en trävilla medan sipprar ngn slags ondska man nästan (men bara nästan,) kan förstå, ur hennes hud, ur hennes tandlösa käft.
Romanen är så kort att jag blir arg (suktar språket ytterligare) ety är den ack så vacker. Min skugga får mig att tänka på Kate Chopins The Awakening fast de två historierna skiljer sig helt: det är väl ngt med förr i tiden och de ensamma kvinnorna, antar jag.
4 kommentarer
Åh, en av mina absoluta favoriter! Den är sååå bra! Anything Christine Falkenland är given läsning för mig, men det är något med just Min skugga som får mig att vilja återvända till den, gång på gång. Är det känslan av isolering, kanske? Den suggestiva, småkrypande stämningen, ovissheten?
Om du inte redan gjort det rekommenderar jag dig att läsa samtliga av Falkenlands romaner. Kan särskilt rekommendera Själens begär, ett klaustrofobiskt kammarspel på en herrgård i anakronistisk miljö (är det 1800-tal? 20-tal? Två världsfrånvända typer med lajvartendenser?) med rejäla Ola Hansson-vibbar. Och Öde, som även den utspelar sig i Bohuslän.
Ja – Öde!
Det är ditt fel att jag läste Min skugga nyligen, och det ångrar jag definitivt inte.
Hans, vad roligt att du gillade Min skugga. Det är kanske min favorit av Falkenland.