Jag läste Förändringens vindar av Douglas Kennedy igår. För flera år sen läste jag Den gåtfulle fotografen. En sak slår mig med båda böckerna; dom öppnar med en konflikt som jag tycker är dynamisk och intressant och gillande tänker ”aha!” om.
I Fotografen var det det här med att leva ett mycket uppbundet och styrt liv i fina karriären, med stort dyrt hus och partnerskap i firman, och en fru som bestämt sig för att stanna hemma och ta hand om barnen och ge upp sitt yrkesliv – kontra det uppfyllande, kreativa, roliga, fattigare, friare livet man drömde om när man var yngre och pluggade. Intressant!
I Förändringens vindar är det en trygghetsknarkande tjej som tidigt hittar en superpålitlig pojkvän, blivande läkare, gifter sig med honom och bildar familj för att hon verkligen tror att det är det hon vill, och sen känner liksom ett stort missnöjt ”men nu då?” när allt är i hamn.
Så långt är allt väl. Jag tror som läsare att jag ska få följa lösningen på dessa problem. MEN. Tji får jag. För i båda fallen så tar historierna en helt annan vändning, och det blir otroligt mycket mer dramatiskt och skruvat och massa massa action. De inledande konflikterna är bara en bakgrund, något som behövs för att driva på detta skruvade utvecklande av händelserna.
Jag tycker sådäääär.
I Vindarna känns det som att det är två olika böcker, i en och samma bok. Historien om Hannah som gifter sig med Dan är en. Sen ett hopp trettio år framåt, och en helt ny historia med liten anknytning till Hannah och Dan. Märkligt? Onödigt?
Alltså, det finns massa saker jag gillar med Kennedy. Östkusten, Boston, drivet och spänningen, aka porr-känslan, karaktärerna, men det jag gillar gör mitt problem ännu mer naggande i bakhuvudet. Varför måste han alltid göra den där helomvändningen? Varför kan han inte bara skriva om det döda äktenskapet eller det frustrerande livet utan att slänga in fem actionfyllda identitetsbyten eller försvunna personer? Jag gillar ju alltid starten!
Ungefär som Håkan Nesser som i senaste Barabrotti-serien är så bra på alla relationer att jag tycker deckargåtan känns överflödig. Ännu mer så hos Kennedy.
8 kommentarer
Hmm, jag måste erkänna att just alla galna twistar och intrigkidnappningar är lite av charmen med Douglas Kennedy för mig. I kombination med relationerna och New England. Men jeez, i sin senaste roman (som inte finns på svenska än) gick han verkligen till överdrift i sin förkärlek till plot twists. Skitlöjligt var det. Men i Den gåtfulle fotografen gillar jag det draget hos honom. Där funkar det, tycker jag.
Kul att se mitt diffusa missnöje med ”Den gåtfulla fotografen” så väl klätt i ord, jag håller verkligen, verkligen med! Precis så!
Jag har inte läst någon av böckerna som du beskriver, men jag tycker också ofta en det slängs in onödiga deckargåtor/överdriven orealitisk aktion där själva personporträtten är så intressanta och jag blir besviken.
Har du något tips på en bok som inte är så. Där personporträtten och de vardagliga konflikterna får stå i centrum?
Jag är inte Johanna, men har läst alla Douglas Kennedys romaner och tycker att Den andra kvinnan och Ett alldeles särskilt förhållande stämmer in på din efterlysning. Där är det inga deckargåtor utan mer fokus på människorna och relationer.
Elin – oj. Boktips där de vanliga relationerna står i centrum? Det finns ju väldigt många böcker om det. Säg något mer specifikt på vad du gillar (stil, genre, tid, språk, ämnen) eller, läs tex mina poster här på bokhora, för jag gillar också såna böcker.
Helena – När du pratar om den ”senaste romanen”, är det ”Temptation” du menar då eller den andra som jag inte minns namnet på men som innehåller ordet ”woman”? Jag läste ”Tmeptation” för ett tag sedan och blev Kennedy-mätt men undrar hur den andra ”woman”-boken är. Jag har ju gillat flera av hans andra …dock med minus för de ohyggligt fula omslagen som gör mig för generad för att läsa offentligt.
Johanna: Den senaste romanen är The Woman in the Fifth, som börjar helt ljuvligt med fina Parismiljöer, trasiga människor och krossade drömmar men – tyvärr – ballar ur rejält i slutet. Läs ändå och avgör själv; jag tycker ändå att kvaliteten i den första halvan nästan väger upp slutet. Temptation var inte någon höjdare, nej. Tror kanske att LA-miljön spelade in där, jag föredrar östkusts-Kennedy. Håller med om omslagen som är helt missvisande. Ser ut som en Judith Krantz-roman, typ.
[…] det året och var det inte så att jag aldrig gillade slutet på hans romaner? Kanske är det som Johanna Lindbäck skrev för massa år sedan att den lockande inledningen blir bara upptakt och bakgrund till något helt […]