”Mmm, jag har hört jättemycket om den där…”

Två gånger sista veckorna har en kollega på jobbet försökt pracka på mig en så bra bok han läst, och som han verkligen tyckte att jag skulle låna av honom. Han brukar aldrig tipsa om böcker, vi brukar inte ens prata supermycket, så det var ju jättetrevligt. Problemet bara, jag vill absolut inte läsa den där boken. Jag tror, nej, vet, till 99% säkerhet att jag inte kommer att gilla den. Och okej, jag skulle kunna utmana mig själv, men jag ids inte just nu de närmaste tjugofem åren för jag har flera andra böcker jag måste eller faktiskt längtar efter att läsa istället. Så jag har varit sådär luddigt trevlig ”åh, ja, jag har ju hört massa om den där, var den så bra alltså?” och lyckats undvika den båda gångerna med nöd och näppe. (Inte heller avslöjat att jag tror den är skräp.) Vid tillfälle nummer två var det sån tur för då var en annan kollega med och hon behövde faktiskt något nytt att läsa. Bingo. Alla nöjda. Tack och lov!

En elitistisk bekännelse : jag är ganska stenhård med vad jag inte vill läsa. Jag har lång och bred läserfarenhet, pålitliga boktipsare här och där, bra näsa för att snoka upp egna nya böcker som verkar bra och inte bra, gått på en hel del missar. Så jag vet.
Men så kommer någon vänlig själ sättande med en bok som ligger typ i topplistan på min no way-lista och passionerar sig över den, ”det är ett måste”. Och man vet ju att dom läser kanske tre böcker per år så det är ju fantastiskt att dom känner så starkt… Och det borde uppmuntras. Men den boken och jag, no way, kommer inte att hända. Så jag får fint slingra mig undan. Oftast försöker jag nog faktiskt vända på steken och tipsar dom om böcker jag läst. Bra böcker. Lovar. 100% stensäkert bra böcker. För jag vet ju vad jag pratar om.