Om BOATS (based on a true story) – jag gör slut

En annan sak som jag kan bli vansinnigt trött på är att alla människor som varit med om någonting väldigt omvälvande ska berätta det för hela världen (och att jag insisterar på att lyssna). Naturligtvis missunnar jag ingen att berätta sin historia, jag tycker bara att jag drunknar i dem. Jag var nere på bibblan för att hämta ett reservationsex som kommit in och då impulslånade (billigare än impulsshopping!) jag ”Himalaya förändrade mitt liv” av Henrik Johansson och när jag var på väg hem igen funderade jag litegrand på varför i hela världen jag lånat boken (inget ont om Johanssons bok dock, som jag ännu inte börjat läsa)? Att man är med om någonting livsavgörande innebär ju tyvärr sällan att man per automatik blir en god skribent eller en bra historieberättare.

Jag kan föreställa mig hur boats-författarna blivit övertalade av sin omgivning att skriva boken (Herregud! Vad har du varit med om? Du måste skriva en bok om det!), som en del av att lämna ifrån sig historien och gå vidare. Och visst finns det väl folk som har intressanta historier att berätta. Min egen boats-favorit är Göran Kropps ”8000+”, även om många säkert protesterar här; går Göran Kropps berättelse om hur han cyklade till Nepal och klättrade upp på jordens högsta berg verkligen att jämföras med Dave Pelzer eller Bra Böckers Sanna historier (boats-experterna)? Jag tycker nog det. För var går annars gränsen? Eller är i själva verket gränsen förkroppsligad i och med ”Miraklet i Anderna” – äventyr och personlig tragedi? Och apropå kombinationen äventyr och tragedi, vad är det egentligen som lockar i boats-litteraturen? Är det misären, de förskräckliga levnadsförhållandena författarna har genomlevt eller det faktum att de klarade sig, i vissa fall till och med blev starkare? Som välbevandrad i genren erkänner jag gärna hur mätt man kan bli på för mycket boats. En mättnad som man inte alls avhjälper med ett par månaders läsande av andra genrer, en mättnad som förmodligen håller i sig i flera år.

Å andra sidan, vad mycket lustigt folk jag har träffat (och vilka otäckingar). Vad många människoöden jag har läst om. Jag har läst om föräldrar som har förgripit sig på sina barn, misshandlat sina barn, män som har skurit av sig armarna med slöa knivar, kvinnor i fängelser, kvinnor som kravlat med sina tarmar inslagna i en jeansskjorta utanför kroppen, stenade eller omskurna kvinnor, jag har läst om män som har förfrusit tummar på Sydpolen, kvinnor som åkt skidor på Nordpolen och om kvinnor som gift sig med män från en väldigt annorlunda kultur jämfört med deras egen, kort sagt: jag kan konstatera att sanningen alltid överträffar dikten. 

Och nu är jag nog klar med genren. Jag är mätt. Jag vill inte ha mer olycka, inga fler förstörda barndomar, inga blodiga skildringar av förlorade kroppsdelar, inga surriga skildringar av huvudpersonens föräldrars barndom för att dryga ut sidantalet i boken – jag menar, herregud! Vad är det för fel med prinsar, prinsessor och andra sagor?

(Den enda boken som jag fortfarande är sugen på att läsa är ”Mozart och Valen”, om det världsberömda paret Jerry och Mary Newport, som båda har Aspergers syndrom)