”PS Jag älskar dig!” – Cecelia Ahern

Cecelia Ahern är dotter till Irlands premiärminister och hennes svåger är med i pojkgruppen Westlife. Uppenbarligen har Ahern åstadkommit noll i sitt liv, eftersom hennes främsta meriter är att hon är släkt med kända män. Man kunde annars nämna att hon har skrivit två best sellers innan sin 25:e födelsedag, varav den ena precis filmats med Hillary Swank i huvudrollen. Jag säger inte att best sellers, 25 år och Swank är kriterier på ett lyckligt liv för mig, men i något avseende kan man väl påstå att Ahern har lyckats rättså bra hittills. Synd bara att hennes debut, ”PS Jag älskar dig!”, är bland det tristaste jag har läst i år.

I bokens inledning träffar vi Holly, vars livskamrat Gerry precis har dött, och Holly går omkring med decimeterlånga mörka hårrötter och är olycklig. Det visar sig dock att Gerry var effektiv sina sista månader i livet och han har förberett utmaningar åt Holly. En utmaning varje månad från hennes döde make alltså. På riktigt, jag tycker att det här är så hjärtskärande att jag får klumpar i bröstet och nästan blir tårögd av trailern till filmatiseringen av boken, men jag gillar inte sättet som Ahern berättar sin historia på. Jag erkänner: innan jag började läsa i boken upplystes jag om att Ahern bara var 21 år när hon skrev den och jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig för att inte framstå som en 30-årig kärring. Jag kan bara, mycket diplomatiskt, skriva att Ahern förhoppningsvis kommer att bli en bättre skribent med åren. Jag slutade läsa i boken redan efter 53 sidor (familjemiddag hos Hollys föräldrar), så det finns ju en viss chans att boken växer, men där jag slutade såg jag inte några sådana potential. ”PS Jag älskar dig!” läser jag när min hjärna är slutkörd av studentlitteratur, när jag är lämnad på en öde ö och först har uttråkats i fyra månader utan läsning eller när jag åker tunnelbana med någon jag inte gärna vill prata med. Ahern jämförs med Marian Keyes och jag är väl exeptionellt kräsen: är det inte Keyes så får det gärna vara.