Räcker det om jag älskar dig?

Jag vet inte varför jag fortsätter läsa alla ungdomsböcker om osäkra flickor som upplever första, riktiga kärleken, för jag gillar dem sällan. Jag har nog gillat nån, någon gång, eftersom jag ju så uppenbarligen fortsätter plåga mig själv. Jag böt till mig den som inlägget handlar om, på bokbytet och det föll sig ganska naturligt att det skulle vara den första bokbytarboken som jag satte tänderna i.

Katarina Von Bredows Räcker det om jag älskar dig? handlar om Fanny, som är nitton, och snart ska ta studenten. Fanny har en snygg pojkvän, som verkar rättså dum i huvudet, men dummast i huvudet verkar Fanny eftersom hon inte lämnar honom på direkten utan kryper och krälar för kräket. Ganska symptomatiskt blir Fanny kär i sin lärare och han framställs som den fine killen, han som ger Fanny orgasm och inte bara somnar ovanpå henne efter själva akten (det är lätt att dela in killar i snälla och dumma i moderna ungdomsböcker: de snälla killarna gör det skönt för tjejen också, de dumma är egoister), i slutet av boken har Fanny vuxit, hon är mer självständig och man kan ana att den Fanny som inte klarade sig utan sin tuffare, mer utåtriktade väninna, i början av boken, nu klarar sig på egen hand när bästisen är au pair utomlands. Mina elever är naturligtvis för små för att jag någonsin skulle rekommendera boken åt dem och jag vet inte om mina kollegor på högstadiet skulle göra det heller, men vem riktar sig den här boken till då? Läser tjejer i 18-årsåldern (det vill säga i Fannys ålder) det här eller är de mer inne på, säg, Marian Keyes? Om man bortser från att jag själv slukade Sidney Sheldon i högstadiet, hade jag nog tilltalats av Fannys historia. Så vuxet liksom och så främmande min egen värld, även om Fanny verkar uppväxt i en mindre ort, precis som jag. Hade jag fått träffa mig själv som 15-åring hade jag dock slitit boken ur näven på mig själv. ”Läs den inte!”, det finns liksom gott om andra litterära figurer, som jag skulle se som mycket bättre förebilder än mesiga Fanny, hur självständig hon än blir i slutet av historien.

Det mammarelaterade i boken är dock ganska intressant, med tanke på vårt tema. Samtidigt som relationen med Johan går på tomgång, tvingas Fanny inse att hennes mamma är alkoholist och naturligtvis, jag inser ju att det är mammans kris som gör Fanny stark. Jag är dock inte särskilt imponerad av hur mammans nedgång, fall och uppgång skildras heller, det känns på något sätt lite ”tamt”, lite för skrivet enligt handboken, pedagogiskt och så realistiskt det kan bli utan snuskiga och oromantiska detaljer.

Ett plus dock för den jättefina titeln och det snygga utseendet. Man är ju en sucker för romantiska titlar.

Nämnde förresten bara författarinnan, som i förbigående. Hon har vunnit pris för bästa ungdomsroman 2004, läser jag på baksidan. Kanske ändå värd att kolla upp mer. Jag kan liksom inte sluta leta efter den perfekta ungdomsboken (sissådär tio år för sent).