Jag är inget fan av känslomässigt jobbiga relationsromaner*, och just sådana är tyvärr vad jag först tänker på när jag tänker på romaner om mödrar & deras avkommor.
Efter en stunds tänkande kommer jag iaf på att ja just det ja, Némirovskys Balen har jag ju nyss läst. Och där må mamman ha varit hemsk och dottern fått sin hämnd, men detta helt utan att varken text eller historia blev kletig eller grinmosig.
Dock! Bräcker verklighet som bekant fiktion och blev jag desto vidare & djupare känsloblodbadad (tre arsenaler globalknivar) under läsandet av Storm över Frankrikes prolog.
Tänker jag på & imponeras jag av: hur tog Némirovsky den sjuhelvetiga verkligheten och skrev till krispig hämnd utan att passera övermord.
Balen antagligen inte en roman man rosetterar & presenterar sin mor på Mors dag, men ändå: en mamma i litteraturen.
* Finns det relationsromaner som ej är jobbiga? Vore inte de rätt poänglösa?
1 kommentar
Jag har precis läst ”Paula Spencer”, uppföljaren till ”Kvinnan som gick in i dörrar” av Roddy Doyle. Den var riktigt bra, inte sentimental alls, men lyckas ändå fånga en fruktansvärd kamp för att försöka vara den mor som aldrig egentligen fanns. Det är kanske inte heller en bok man slår in och ger bort till sin mamma, men ett fantastiskt porträtt, det är det.