”Skyline” – Patricia Schonstein Pinnock

Det här är en kärleksförklaring.

Det här är historien om en ung flicka i Kapstaden; den unga flickan är världens starkaste och äldsta, hennes föräldrar är å andra sidan världens vekaste och fegaste, och hennes syster föredrar att borra ned sitt autistiska huvud i pärlor alt. sköta om de fåglar som cirkulerar runt deras bostadshustak.

Ibland vet jag inte om Patricia Schonstein Pinnock egentligen skrev ”Skyline” för att berätta subsahara-afrikas moderna historia, om familjehandlingen bara är en ursäkt för att trycka in så mkt hemskheter som möjligt. Man gråter när fingrar klipps, när hundar äter människofötter, när soldater krasar ryggradar, när kvinnornas handleder machetas ned i vassen, man gråter när somliga fäder inte ens orkar säga hejdå, när andra tynar bort av sorg, man gråter när strålande trannies sparkas sönder och man gråter av hur förjävlig världen egentligen är, ens enda tröst blir att majoriteten av människor måste vara god (annars hade vi väl redan gått under?) , ens enda tröst är att den här tunna lilla boken strålar poetiskt tills känner man solen och luften och jorden och frukterna och att Schonstein Pinnocks ordkombinationer bländar starkare än allt annat.

Fråga till alla men speciellt Johanna L & K: har ni läst några av Schonstein Pinnocks ungdomsböcker? Som ni redan förstått rekommenderar jag alla att läsa den här magnifika lilla tuggan av världen; jag kommer sluka allt hon någonsin skrivit, jag startar en fanclub.