Jaha. Nu är jag klar med Pessl.
Jag gillar ju mest böcker där ingenting händer (sålunda hade jag nästan sluppit Bunnys död i DHH och bara läst tusen sidor latinlektioner, guud så smutt) och jag tror jag vet varför, det blev så tydligt här- allt detta som byggs upp i de första säg 200, sidorna ska knytas ihop på 10. Det fattar väl minsta barn att det inte blir bra. Det är därför jag har svårt för många deckare, tex Edwardson. Samma känsla lämnade mig Mara Lee och lite känner jag så för ”Fördjupade…” Saker man inte kan ana, inte gissa sig till, till slut känns det antingen som om författaren inte vet hur hon eller han ska klara av att avsluta boken eller så känner man sig som läsare lurad. Jag gillar att känna mig smart när jag läser. Stundtals var detta en fröjd, avslutningsvis en liten ilska, sorg. ”Jaha, det där känns ju nästan osannolikt, kunde hon inte kommit på något elegantare?”
But oh, jag kommer läsa den igen och igen, det oroar jag mig inte för. Frågan är väl om jag kommer läsa hela boken eller bara återvända favoritpartier. Vi får se.
3 kommentarer
Men det var just det där jag tyckte om i boken! Att man inte får lösningen och svaren skrivna på näsan, utan står där med ,inte lika många frågetecken som stackars Blue gör, men nästan. Dessutom får man, om man inte redan fattat allt, på ett elegant sätt reda på vad som egentligen hände, genom det lilla test/sluttentamen som kommer sist i boken.
Jag uppskattar en smart plot som inte har någon självklar enkel lösning utan man måste tänka till, fundera, och försonas med tanken att inga frågor har några enkla svar… Självklart kan författaren inte brassa på med vad som helst och sedan lämna alla trådar löst hängande, men jag tyckte nog att Pessl kom med lösningen, snyggt och diskret förpackad.
Smarta plotar oh yes, men jag måste få vara smart också, kunna tänka till, se det logiska och det självklara. Eller efteråt, få lösningen presenterad o tänka bara aaah SÅKLART! För att det är logiskt, för att man förstår – om inte annat så när lösningen presenteras. För stora krumbukter och volter långt utanför bokens handling fram till upplösning, inte helt o fullt min melodi.
Jag har precis läst ut den. Jag håller verkligen med om att först händer ingenting, i 3/4 av boken. Sedan händer allt. Det kändes nästan som två olika böcker, helt olika tempo. Men det var väldigt angenäm läsning! Blogginlägg kommer.