Det kan hända ligga mig i fatet, min aversion mot svensk litteratur. Eller aversion. Det är hårt. Kanske snararare att jag är så kräsen när det gäller svensk litteratur. Det är samma sak med film. En enda svensk film kan jag komma på, som jag faktiskt tyckte var okej (och den var ”Fyra nyanser av brunt”). Det är inte alls samma sak med musik. Jag levde ju tonåren genom Kent. Men film och böcker: det händer sällan att jag läser en bok av en svensk författare om svenska karaktärer som jag gillar. Alla jublade över Låt den rätte komma in. Jag läste den pliktskyldigt. Nu läser jag Räcker det om jag älskar dig, en ungdomsroman. Tror jag. Jag har inte läst ut den än, så jag vill inte skriva mycket mer än att det ligger i vägen, det där jag känner igen. Ica Maxi, gymnasieskolan, fyllefester, ungdomar som sitter hela eftermiddagar på kafé. För jag tror att det handlar om det, att jag vill åka ut på en liten resa när jag läser böcker. Förut läste jag exempelvis många böcker om backpackers i Indien (jag har aldrig varit där), nu läser jag gärna om New York. Därför förstår jag inte varför jag tar på mig att läsa böcker av svenska debutanter.
Nina Wähä. S som i syster. Nina skriver om två systrar som har växt upp med varsin förälder och hur de hittar tillbaka till varandra, även fast jag aldrig riktigt tycker att de verkar vara isär, kanske handlar det mer om hur de själva inser att de inte längre är isär? Nina vågar använda språket, på det där sättet som jag blir så imponerad av, nästan på gränsen till pretentiöst, men alltid på rätt sida. Upprepningar, omvänd ordföljd, i mina ögon ett nästan poetiskt språk. Det är ingen lätt historia som Nina berättar och det är ingen lätt väg hon väljer. Men, hon klarar det. Det är väl, kan jag tänka, exakt så här som svensk litteratur ska skrivas. Även fast jag hänger upp mig på t-banespärrar, Vällingby och saker som jag känner igen, lite för nära inpå, resan i S som i syster blir, för mig, inte så lång (inte som till New York). Och, missförstå mig inte nu, jag skulle aldrig vilja att Nina skrev om en stad eller ett ställe i ett annat land, en stad eller ett ställe som hon inte känner igen lika bra som Stockholm, det måste ju fortfarande vara trovärdigt, det är väl helt enkelt någonting som handlar om igenkänningsfaktorn. ”Hög igenkänningsfaktor” är, för mig, en pekpinne om att inte köpa boken, men som tur är innehåller Ninas bok en hel del som jag inte har någon erfarenhet av alls (systrar som glider ifrån varandra, skilsmässor, eldsvådor), inte särskilt hög igenkänningsfaktor där inte.
Undantaget: Jag går bara ut en stund. Jag gillar beskrivningarna av Vasastan. Men, som vanligt, jag slänger ur mig en fråga till eventuella proffs på svensk litteratur, för oss som vill att den ska vara lite mer exotisk. Var börjar jag? Var lär jag bäst känna min stad (Stockholm, Sundbyberg, för all del även Hallsberg/Örebro), utan att ta vägen via SL eller SJ?
4 kommentarer
Jag vet inget om Stockholm eller Hallsberg, men jag vet att jag gillade Uppsalaskildringarna i Peter Nilsons Rymdväktaren och i Flickan som uppfann livet av Johanna Nilsson. En svensk författare jag uppskattar mycket är Inger Edelfeldt, men mer för personerna än för miljöerna. Hon kan få en att känna sig som om man verkligen är inuti personerna, även ganska underliga sådana som i Betraktandet av hundar.
The problem with Swedish literature and the reason there is so little universal appeal for it–outside of Strindberg back in his day–is because its so boring, self-celebratory, and there’s all too much complaining. I think its time to switch to the English language so people can read some real literature that will help them through the soon-just-around-the-corner coming dark, dreary, dreadful days and long nights of winter!
Åh, vad skönt att få känna sig lite normal! Jag har också otroligt mycket lättare att hitta utländsk litteratur jag gillar. Det blir så himla mycket been-there-done-that med svenskt… Fast i och för sig, en och annan klassiker har fint perspektiv, Hjalmar Söderberg till exempel.
jo det stämmer väl till en del. det där om svensk littratur & film. Sverige har så ytterst dålig film smak (iallafall skaparna) men vi får inte glömma bort de som faktiskt kämpar för filmen i svergie, jag menar tex. Björn Runge som har gjort några riktigt ruggiga men ändå bra filmer. I den svenska littraturen finns det faktiskt mycket att hämta, ta Birgitta Trozig, Kerstin Ekman och många andra kända och bra författare. Dykungensdotter är ett oförglömligt mästerverk….
kanske är det bara så att vi svenskar är för kräsna och gärna låter deckarförfattarna leva vidare, bara för att vi inte riktigt orkar att fästa blicken på annat håll..