”Väninnorna & Kung Carl” – Kicki Norman

Jag är rörande överens med Rebecca som recenserar i Glamour att Kicki Normans bok är alldeles förtjusande välskriven. Man får ju ta chicklitgenren för vad den är och Kicki förvaltar det bra. Det är roligt och lite rörande och inte sådär alldeles galet pinsamt som vissa chicklitförfattare ibland envisas med att göra livet för sina hjältinnor. Möjligen är smurfhistorien på gränsen (och dessutom sann, så egentligen faller ju mitt resonemang lite platt) för vad som är ok att låta hjältinnorna råka ut för om man vill få pluspoäng i min chicklit-bok. (The smurf story: Huvudpersonen Sara, tjejtidningsjournalist, stöter på såväl gamla som nya ragg på krogen när hon ”råkar” vara utklädd till smurf)

Man får verkligen skratta, det gillar jag! Och tillräcklig inblick i tjejtidningsvärlden har jag för att veta att det är väldigt träffsäkert och bra beskrivet även om chefredaktören kanske är lite väl mycket Anna Wintour, det känns som om Sverige är lite för litet för sådana bitches, men kanske jag har fel? Jag har aldrig jobbat på tjejtidning så jag möter mest chefredaktörerna när de kindpussas i allra yttersta välmening, inte i löneförhandlingssituationer eller utdelande av knäck.

Det kanske är så att den här genren går ut på att få till ett happy ending, jag tycker nog att det går lite väl enkelt för Sara på slutet. Möjligen hade jag velat ha en mer oförutsägbar upplösning om jag nu ska rikta någon kritik mot boken. Samtidigt drar jag mig till minnes mitt samtal med Kristina Svensson på bokmässan, där hon nämnde att när hon tidigare var singel slukade den här sortens böcker och verkligen identifierade sig med huvudpersonerna. Så happy endings är väl kanske viktigt för huvudmålgruppen?