Varför jag gillar ”Bitterfittan” så mycket…

1. Som en röd tråd i Bitterfittan läser Sara, huvudpersonen, Erica Jongs Rädd att flyga. I den är ju Isadora Wing på väg med sin halvjapanske man Bennet till Wien för psykologkonferens och knapplösa knull. Sara är på väg till Teneriffa utan sin man och liten son. Hon är uttröttad av livspusslets alla krav och ska sova ostört, helt ensam, i en hel vecka för att överhuvudtaget orka fortsätta pussla med livet.
Rädd att flyga står i mina föräldrars bokhylla och omslaget är fantastiskt; en Barbie-docka med fallskärm. Bara därför läste jag den boken alldeles för tidigt. Fattade inte alls grejen med den då. Har läst om den senare. Tyckte okej, men tidsmässigt intressant.
Det kommer flera citat från den allteftersom Isadoras och Saras resor fortskrider.
2. En annan mycket flitig referens är Carin Holmbergs Det kallas kärlek. Åååååh. Hur Sara känner igen sig i den, i sitt eget förhållande och i det hon ser på hotellet på Teneriffa. Alla par och barnfamiljer och hur dom är mot varandra. Eller snarare, hur männen är mot kvinnorna. Dom lyssnar inte, tex. Männen sitter där instängda i sina bubblor och fruarna får fråga en och två och tre gånger innan männen bevärdigar dom med ett svar. Maktutövande. Och på Saras jobb som radiojournalist. Hur killarna kommer med helt ogenomtänkta förslag på stående fot till den manlige chefen och får ok på en gång. Hur kvinnorna får skriva hela uppsatser om sina idéer och sen får höra att de inte passar in i programmets mall.
Och hur Sara och hennes man går på familjeterapi för att livspusslet håller på att knäcka dom och att hon känner sig så sviken av mannen, Johan, som i tio veckor jobbade på annan ort och bara kom hem på helgerna när bebisen var tre månader gammal. Så hamnar de hos ett terapeutpar som ler överseende när ”rättvisa” dyker upp i Saras och Johans resonemang. Sen säger terapeutparet att män och kvinnor ju faktiskt sen uråldriga tider har haft olika roller, mannen har jagat etc etc etc. Kanske Johan är bättre på att borra upp hyllor? Det är väl inget fel eller orättvist? Och där, där möts Sara och Johan för första gången på månader, i skrattande frustande ilska över det där jäkla skitsnacket om grottmän och att göra det man är bra på i hushållet (hur jäkla ofta borrar man upp hyllor i jämförelse med att handla middag?!). Härligt!! Läs Carin Holmberg, please, hon är så skarp.
3. Hur Sara som nybliven universitetsstudent i Stockholm njuter av att sitta hemma i sin lägenhet och dricka te och läsa Deirdre Bairs biografi över Simone de Beauvoir. Det andra könet i all ära, ej läst ju, men har jag läst biografin eller har jag läst biografin? Vartenda ord! (Kan också tipsa om Åsa Mobergs Simone och jag.)
4. Det är alltså precis min tid, mina referenser, mina feministidoler. Och klass kommer in också, förstår ni! Det blir ju inte bättre! Sara jobbar som sagt som journalist, och i den egenskapen intervjuar hon bla tidningsredaktören som tipsar tonårstjejer om märkesväskor för flera tusen. Hon som definierade sig som arbetarklass pga ständigt arbetande skeppsmäklare och läkare till föräldrar.

Den här boken är lika delar supertrött mamma åker till Teneriffa och vilar upp sig och gör iakttagelser och betraktelser om jämställdhet / hennes uppväxt på sjuttiotalet / hennes utbildning och kampen att skapa en ny bra rättvis jämlik värld med karriär för sig själv och sin man / hur fasen lever man i den nya världen med karriären man skapat när man fått barn?
Å andra sidan, man behöver inte ha barn och ett livspussel för att kunna känna igen sig. Det här är som att ta en inspirerande promenad på memory lane. Skitbra!
(Det enda lilla jag har problem med är Suzanne Brögger-referenserna och idoldyrkan. Jag är ingen Suzanne Brögger-tjej. Men det är en baggis.) Läs Bitterfittan! Nu!