Ibland tar det lång tid att få till det med en bok man länge drömt om (lite som det är med killar ibland). Men hur är det, den som väntar på något gott?
Jag läste fina We need to talk about Kevin i helgen nämligen. Första gången bloggad om i september 2006. Ja, ibland tar det tid! Den finns i pocket nu och jag brukar vanligtvis vänta på pocketutgåvorna. Så köp nu hörni! Det är den värd. Den hade nog varit värd att köpa även i den dyrare, inbundna varianten. För det är en oerhört intressant bok. Själv tilltalas jag av huvudpersonen Evas raka, utelämnande och samtidigt komplicerade personlighet. Eva skriver brev till sin exmake efter att deras son har skjutit ihjäl sina skolkamrater och det är alltså dessa brev som utgör boken. Kan man älska sitt barn oavsett vad han eller hon har gjort? Är egentligen den centrala frågan här på något sätt. Därför att – Eva tyckte inte särskilt mycket om sin son INNAN den där torsdagen heller. Måste man alltid älska sitt barn? Och älskar man alltid sin mamma villkorslöst? Kevin verkade ha mycket lite till övers för sin mor från den dagen han föddes. Men de är ju ändå sammanlänkade med varandra, oundvikligen och kanske oåterkallerligt. Familjevåndan, den stora. Det är intressant för det är liksom mycket mer ok att inte tycka om sina föräldrar än vice versa. Mången svidande uppgörelse med föräldrarna har jag läst, oändligt mycket färre böcker där föräldrarna öppet erkänner, nej, vi tycker inte om vårt barn.
Jag blir mest förvånad över att Lionel Shriver inte har några egna barn. Ändå känns det mycket trovärdigt alltsammans. Och kritiken hon ger det amerikanska samhället, det som växer fram och blir alltmer cyniskt, själviskt och inriktat på att vara någon speciell, bli ihågkommen, det är läsning som sitter i. När Kevin irriteras av att Columbinemassakern får mycket mer uppmärksamhet än vad hans eget illdåd fick, då gör det läskigt ont i hjärnan på mig.
Usch fast ett bra usch och väldigt… bitande läsning. Boken biter tag.
4 kommentarer
Jag fick hem boken från Ordfront för några veckor sedan. Verkar som jag har bra läsning framför mig =)
Uppföljaren, The Post-Birthday World, är också riktigt, riktigt bra. Som en litterär Sliding Doors, typ. Riktigt stor och maffig också – ypperlig sommarläsning! *hint*
Åh! Den vill jag också läsa. Gud så kul när man hittar en ny fin författare.
Mana: Japp, du har en högtidsstund framför dig :-)
Shriver har väl kommenterat att hon kunde skriva boken just för att hon inte har några egna barn. Men visst är boken bra och trovärdig, jag läste själv den för några veckor sedan.