Apropå morsor, jag läser ofta om dysfunktionella sådana (till exempel i Det är något som inte stämmer – gud, vilken bisarr bok; spå i bajs liksom!), men jag har aldrig riktigt fattat grejen med JT Leroy. Jag hade verkligen velat. Mina väninnor talade så entusiastiskt om Hjärtat är bedrägligast av allt och Sarah, och jag försökte med den förstnämnda, men nej, nej, nej! Så tråkig, weird och faktiskt inget intressant alls. Var det inte någon som sa att JT Leroy var en fantastisk skribent, eller har jag drömt det? Vill ni läsa om dysfunktionella mammor, för att fira er egen, förhoppningsvis rättså funktionella dito, så läs för guds skull hellre till och med Det är nåt som inte stämmer framför Hjärtat är bedrägligast av allt (men man är en sucker för vackra titlar och det är ju – onekligen – den där).
Vilken diss!
Föregående inlägg
3 kommentarer
Men ooh, jag blev sugen på den där första! Ibland tänker jag att bra läsa sådant där, helt plötsligt blir man alldeles glad och tacksam, små egenheter morsan haft = förtjusande istället för bedrövliga.
Förresten har jag inte tillåtelse att kalla min mamma för morsan. Däremot går mocha bra (med svenskt uttal och nästan lite skorrande). Det kallar vi dem. Mochan och Chaffan istället för morsan och farsan.
Jag kallar aldrig min mamma för morsa, ibland säger vi mammadrovic och pappadrovic, då vi vurmar för det ryska.
Den första som i Det är något som inte stämmer, kan lånas av mig. Den har även kommit som film tidigt i år eller sent förra året, men som vanligt är – nog! – boken bättre.
Apropå bra bok o sämre film så pinade jag mig igenom The Black Dahlia i helgen. Filmen alltså. Boken har jag bläddrat igenom ngra ggr men alltid tyckt den verkar askass – nu tänker jag, den kan inte vara sämre än filmen iaf. Ngn som läst?
/Hon som kallar sin morsa för just morsa.