Mycket bokcirklar här nu, men det är ju en fin umgängesform, att diskutera gemensamma läsupplevelser. Hursomhelst brukar vi alltid snudda vid en och annan tv-serie också, när min bokcirkel träffas. Sedan början av november hetskonsumerar jag Buffy. Varje helg vaknar jag med Buffy, äter lunch, mellis och middag med Buffy och somnar till Buffy, om vardagarna är jag något mer återhållsam.
Den senaste veckan har jag dessutom stiftat bekantskap med ytterligare en slags vampyr, nämligen en parper. Parper är en förkortning för parasitpositiva och parasitpositiva är just vad vampyrerna kallas i Scott Westerfelds ”Parasit”. Westerfeld väljer att helt (nåja) ta avstånd från den romantiserade bilden av vampyrer. Visst, Westerfelds vampyrer (parper) har en förkärlek för blod och färgen svart, men de syns i speglar, de har inget generellt emot krucifix och framförallt är Westerfelds parper betydligt mer oglamourösa än den klassiska gentlemannavampyren.
Bokens handling kretsar kring Cal, som är smittbärare, men inte mer sjuk än att han är ständigt kåt (för att sprida viruset), har seriösa cravings för kött (för att mätta viruset) samt visar prov på en och annan superheroförmåga såsom exceptionellt god hörsel och mörkerseende. Cal arbetar undercover för att spåra de tjejer som han har smittat med viruset (en kyss räcker!) och när vi kommer in i historien upptäcker Cal någonting mystiskt med sin smittstam.
Westerfeld har läst in sig ordentligt på sina parasiter. Kapitlen om Cal varvas med informationskapitel om olika parasiter, såsom malaria, hakmaskar och guineamaskar. Jag skojar inte när jag skriver att det tog mig minst fem kapitel innan jag insåg att författaren fabulerade fritt. Usch, fy, upprepa. Varning för bildgoogling av parasiterna.
Westerfeld använder ett ganska grabbigt tilltal, liksom pratigt, vilket kommer fram tydligare i parasitkapitlena, men även om man dansar genom sidorna i boken, hakar jag upp mig på språket här och där även i kapitlen om Cal. Ändå: jag vill läsa mer Westerfeld. Jag ser fram emot ”Ful”, som jag har oläst än så länge.
Så långt ifrån Westerfeld man kan komma – nästan – är Meredith Ann Pierces ”Den fjortonde bruden”. Jag läste den under barn- och ungdomslitteraturdelen, när jag läste till lärare, och jag inser att jag trots allt inte är en sådan motståndare till omläsning av böcker som jag trodde. Där finns sannerligen en tjusning.
17 kommentarer
ÅH! Fjortonde bruden är så bra!nag dags för ännu en omläsning snart. Själv fick jag vampyrpaket idag så jag har nog inte tid att fira jul.. måste läsa
Jag är glad att fler har uppmärksammat Buffy, det är en så bra serie med så många olika bottnar… Jag och mitt kompisgäng på universitetet gjorde knappt annat än att sitta och sträckse Buffy (istället för att plugga) och än idag får jag myskänslor när jag hör introt… för att inte tala om avslutningen med det lilla gråa monstret som säger ”Grrr Aargh” =)
F.Y.I:Det finns ett musikalavsnitt av Buffy som heter Once More With Feeling (det bästa Buffyavsnittet enligt mig), och efter det avsnittet sjunger det lilla gråa monstret ”grr argh” i opera. Otroligt bra avsnitt… se det, älska det, ta hem låtarna! =)
Btw, du kommer väl kika på Angel när du ändå håller på med Buffy? Det bästa är om man börjar se Angel runt säsong tre av Buffy, för de har vissa crossover-avsnitt ibland som kan vara kul om man ser dem i följd.
/Buffynörden Fia
Vill också slå ett slag för Buffy! Mina vänner förstår inte riktigt min smak och att jag kollade på alla säsongerna i sträck…och det är svårt att förklara. Det är bara att titta och njuta.
Åh! Äntligen någon som uppmärksammat Den Fjortonde Bruden! En av mina favorittriologier, själv var man ju fullkomligt löjligt förälskad i Mörkängeln för några år sedan… och att du dessutom tar upp Scott Westerfeld och Buffy i samma inlägg gör mig tårögd av lycka. Känns som en förtidig julklapp.
Jag försökte få min man att älska Buffy lika högt som jag själv. Fick tag i samtliga säsonger på dvd för en löjligt låg summa (hej Tradera) för ett par år sen och tänkte att nu! Nu är det folkbildardax! Efter de första tre avsnitten i säsong 1 deklamerade maken att den här dyngan fick jag titta på ensam i fortsättningen (ja, det är samma man som efter halva Breakfast Club gäspade och sa: ”Blir den bättre nån gång? För annars går jag ner och lägger patiens istället.”. Och ja, vi är fortfarande gifta.), så det har jag gjort. Nu passar jag på när han är på tjänsteresa eller jag är hemma sjuk (det är f.ö. då jag passar på att äta ostbågar också, det är inte heller något jag kan göra när han är hemma. Herregud, det var inte ALLS såhär jag föreställde mig tvåsamheten!) och då är det bara jag och The Buff i sängen flera dygn i sträck.
Once more with feeling är kanske det bästa avsnittet, ja det kan hända. Men i tät konkurrens med avsnitt 14, säsong 4 – Hush. Om The Silent Gentlemen som tar över staden och stjäl allas röster och skär ut hjärtana på dem som inte kan skrika… Lyllos dig som får ägna dig åt ditt missbruk när du vill.
Sara, jag har också en man som är helt oförstående inför Buffy! Riktigt lika brutal som din man är han inte, han skulle aldrig kalla det för dynga eller något liknande, men det är inte hans tekopp. Jag har mutat med kli och snacks men han fattar helt enkelt inte grejen, så jag får titta ensam. Vi är också fortfarande gifta. :)
/En som har fem osedda säsonger av Buffy framför sig – bättre sent än aldrig, right?
PS: Fast det där med Breakfast Club var genuint upprörande faktiskt!
PS igen: ”Hush” är avsnittet där det råder total tystnad avsnitten igenom, va?
Jo hej, buffyevangelisten här, det är jag som sprider ordet :-), och som blir genuint upprörd å Johannas och Helenas vägnar av alla spoilers: grrrrr. Jag har sagt det förut och säger det igen: läs inget som är buffyrelaterat innan 144e avsnittet är sett. Och det gäller alltså även kommentarerna på er egna blogg ;-)!
Och till er som har svårövertalade familjemedlemmar: låt dem börja se vid andra säsongen, ungefär femte avsnittet. När de väl sett detta och resten av hela serien vill de garanterat se även de första avsnitten.
Så här tyckte jag när jag sett hela serien för allra första gången (på tre veckor, förresten, sa jag att jag var den mest infekterade?)
http://empatiska-elitister.blogspot.com/2005/11/hej-tillbaka-frn-sunnydale.html
Även den här texten läses först EB (efter buffy) alltså. Och nu ska jag klicka hem Parasit och Den fjortonde bruden, tjohej!
Åh, vad härligt med ett vampyrinlägg!
Och sen kan jag väl inte mer än att hålla med alla Buffy-fantaster som kommenterat här ovan om hur förträfflig den här serien är.
Håller med Jessica på Sapere Aude om att man nog skall låta dem se serien litet längre in för att få dem riktigt hooked, för första säsongen är faktiskt inte riktigt lika bra som resten. Och Hush är ett mycket mycket mycket bra avsnitt med, speciellt när Buffy skall försöka visa hur hon dödar vampyrerna med sin påle (höhö) fast egentligen råkar visa något helt annat. Humor.
Men ja, Buffy! Jag satt faktiskt och letade citat så sent som i eftermiddan, och hoppas hjärtligt att min svärmor ska förbarma sig över mig och köpa hela paketet i julklapp… men det händer nog inte. <3 Joss.
Ang Scott Westerfield: jag har ännu inte läst hans vampyrgrej, däremot kände jag att för varje bok jag läst har jag gillat hans stil mindre och mindre. Det är synd, men i Uglies-serien blir det efter att tag ett himla upprepande av både språk och handling; bra i början men sedan utan variation. Jag hittar lite trådar mellan Westerfield och Whedon här.
Fjortonde bruden = kärlek. Lite tråkigt att resten av serien är mer quest-fantasy än skräck, dock.
Mera vampyrer: jag läste om Hotel Transylvania (Chelsea Quinn Yarbro) och blev gruvligt besviken, men har inte hunnit blogga det än. Men fy vad negativt det blev, jag måste uppenbarligen hitta bättre grejer illa kvickt.
Appropå T-Annas påpekande om upprepning: har ni tänkt på hur många gånger det grimseras i twilightserien? Känns som på var tredje sida, oftare än E ler sitt sneda leende och definitivt oftare än någon snörper på munnen. Var höll redaktören hus undrar jag.
Asalun: Jo! Galet mycket grimaserade, småleende, skrockande med mera i Twilightböckerna. Man borde nästan starta ett drinking game där man, varje gång ”Edward” följs av ”chuckled/grinned/sneered” osv, får ta en klunk. Dyngrak skulle man bli.
Haha!
AWESOME! Jag har aldrig förut stött på någon som läst ”Den fjortonde bruden” och nu när jag hittat till det här inlägget från ett mer aktuellt om Det levande slottet känner jag mig mighty upplyft..
Jag plockade upp den när vi var på ett skolbesök i biblioteket och sträckläste den samt de andra två i triologin. Har för mig att jag grät i typ flera timmar när jag läste klar den sista… skyller på att tidig tonårssentimentalitet…
jag gillade de två första böckerna i M A Pierce triologi men den tredje har jag svårt för ännu, efter 20 år…….grymt dålig, förvirrande OCH med TRAGISKT slut.
Bufffy var väl bra och Angel men jag gillar Underworld och Underworld: Evoultion också.
Den fjortonde bruden är verkligen en av mina favoritböcker. Den stod och samla damm i min mammas bokhylla, så jag tänkte att jag skulle läsa den för en gång skull. Inte ångrar jag det heller. Både min mammas favoritbok när hon var i tonåren och nu min^^
Gosh, I wish I would have had that infmaortion earlier!