Min tidiga julklapp till mig själv! Jag läste den flygresan upp till julfirandet. (Jag prövade på en ny grej då också, att flyga utan id-kort. Mitt tips ang det; don’t try it at home.)
”Among other things, I’ve taken up smoking” av Aoibheann Sweeney är en fin liten roman. Det är flera av karaktärerna i den som jag haft kvar i tankarna efteråt bara för att de var så speciella.
Huvudpersonen är en ung tjej som just slutat high school, Miranda. Hon och hennes pappa bor helt ensamma på en liten ö utanför Maines kust, och hela den är boken är verkligen präglad av ensamhet, isolering och tystnad. Pappan sitter där sen flera år, i tysthet, och översätter Ovidius hela dagarna. Eller super. I tysthet. Mamman / frun är död sen länge, eventuellt självvalt försvunnen i havet, ingen (läs Miranda) vet. Den person som tar hand om henne på dagarna när hon är liten är mr Blackwell, en halvindian, som har en i och för sig respekterad men ända ensam position i samhället. Han är mycket snäll, men man kan inte kalla honom för pratsam.
Sen åker Miranda till New York efter att hon gått ut high school, och där blir hon inkvarterad hos några gamla bekanta till pappan. De är också speciella, och lämnar henne ensam att jobba i ett bibliotek hela dagarna. Och kvällarna. Och hon känner ju inte en enda människa där.
Alla går mer eller mindre runt som öar utan kopplingar till varandra, fast man vet att det är precis det de har, en massa kopplingar. Stackars Miranda vadar runt i mitten av allt och försöker febrilt få ihop dem efter bästa förmåga, för att då lyckas förstå lite om sitt eget liv också och varför det har blivit så här.
Som en ytterligare ingrediens, Ovidius ”Metamorfoser” som Miranda renskriver åt sin pappa och därmed själv läser och tar till sig. De historierna blir hennes referenser när hon är med om saker, hennes livsmanual.
Om jag säger att den är trevlig låter det kanske lite tjo och tjim, men den är trevlig, och fin. Så fina personer, så fint om NY kontra ösamhället, jakten på tillhörighet och förståelse. Och så allt det här vemodet och allvaret. Det är något lite Tawni O’Dell-skt över den, att människor är kvar i det dåliga. Inte fast, utan kvar. Stor skillnad.
Med tanke på att jag plockade upp den enbart pga titeln och baksidestexten så är jag supernöjd. Jag gillade den! Trevlig stanna kvar-läsning. Ni förstår?
Och jag har Aoibheann Sweeney på bevakning för framtiden nu.
7 kommentarer
åh, tack! konstaterade så sent som igår att jag mostercrave:ar den här boken, utan att veta så mkt om den. titeln är så härligt anti-nyårslöftesrik!
Gott Nytt Bokår!
Gott nytt bokår själv!
Och Sweeney är ett jättebra sätt att börja det med, så tillfredsställ din monstercraving tycker jag!
För att använda mer modebloggspråk så kan jag utbrista i ”fab!” och ”wow!” och ”I love!” om den också. Budskapet har gått fram?
Och jag som har Ovidius på hjärnan efter att ha läst Ali Smiths ”Flicka möter pojke”! Jag tror bestämt jag också monstercravar.
Ja, och jag hade den Ali Smith-boken hemma på kortlån innan jul, men var tvungen lämna tillbaka innan jag ens hunnit börja. Fast jag läste om den här Ovidius-kopplingen och kände mig lite som att jag plötsligt badade i Ovidius… Blir ju sådär ibland, samma saker råkar poppa upp överallt.
Låter som en modern tolkning av Shakespeares ”The tempest” enligt din beskrivning! Flickans namn, isolering på ö med vis pappa…Jag blir nyfiken!
JoL: Du får låna Ali om jag får låna Aoibheann. :D
Lilly: Oh ja, det har du ju helt rätt i! Nu blev jag ännu mer sugen!
Blev kär i titeln första gången du skrev om den och nu känner jag att jag måste läsa den. Titeln är underbar. Kan inte sätta fingret på vad det är som tilltalar mig så starkt men tilltalar gör det. Blir nästa på läslistan.