Jaha, så jag läste om när projektledaren sa upp sig häromdagen (fin disko i kommentarerna babies!) och igår natt när jag äntligen fick krypa till kojs unnade jag mig några kapitel i Marianne J. Legatos ”Varför kvinnor alltid kommer ihåg och män alltid glömmer” (gå ner en bit på sidan så hittar ni boken) där författaren (en av världens främsta experter inom genusmedicin) lanserar sina teorier och sin forskning kring skillnaden mellan mäns och kvinnors hjärnor. Enligt Marianne är skillnaderna större än vi tidigare trott. Och det finns därmed en massa logiska förklaringar till varför vi krockar så ofta i vår vardag. Jag har alltid trott att miljö har haft större påverkan än biologi, och jag tror det fortfarande men det är ändå intressant läsning!
Jag har inte hunnit så långt (just nu berättar Marianne om vad som händer när vi förälskar oss) ännu, men jag som tycker om att hitta förklaringar och sortera in information och liksom FÖRSTÅ, läste nyfiket ända tills jag kom på mig själv med att ständigt somna (klockan var efter två på natten) och tvingades att backa flera sidor hela tiden. När klockan ringde 07:05 i morse var den här kvinnans hjärna ganska så mosig. Faktum är att jag bokstavligen har snubblat av trötthet flera gånger idag. Oh, vad GÖR man inte för böckerna! Och behovet av att förstå männen. Eller nåt, jag vet inte. Det kanske egentligen räcker med att konstatera att våra hjärnor inte alltid möts fullt ut.
Update: Alltså, det är såklart fortfarande så att jag tror det mesta i våra beteenden kring manligt och kvinnligt beror på miljö snarare än vårt biologiska arv. Jag insåg på dagens bokhoremöte att mitt inlägg nog kunde misstolkas (”att du är en sådan liten biolog”), det var inte menat att få det att framstå så naivt som att jag läser ett kapitel i en bok och sedan ändrar åsikt. Sedan finns det säkerligen biologiska skillnader också, och båda de här faktorerna spelar in när vi inte förstår varandra, kvinnor som män som whatever.
7 kommentarer
Det läskiga, tycker jag, är om man låter ”genetiska” förklaringar vinna och ta överhanden. Då är det liksom bara att sätta sig ner och ”ge upp”. Jaha, jamen då så….han är inte kodad i hjärnan att byta blöjor på småbarn och hon är inte kodad att ”jaga hem maten på köksbordet”. Nu vet jag inte hur pass mycket hon hårddrar detta i boken eftersom jag inte läst den ännu…men jag får en känsla av att jag kommer att ha svårt att acceptera den eftersom jag i min omgivning faktiskt har MÄN som alltid kommer ihåg och KVINNOR som alltid glömmer. Därför kommer jag nog att ha svårt att köpa budskapet i hennes bok – människor är OLIKA oavsett kön, eller vad tror egentligen ni andra? Socialiseras vi in i våra könsroller eller ”föds” vi in i dem?
Håller med dig helt Majsan. (i mitt förhållande t.ex. har jag fenomenalt lokalsinne medan min pojkvän är helt lost (bokstavligt talat) jämt). När det gäller hjärnforskning vad gäller könsskillnader måste man dessutom alltid hålla i huvudet att det är väldigt svårt att skapa en ”ren” studie där man helt otvetydigt kan isolera hjärnan som orsaken till en skillnad. Det finns alltid en relativt stor sannolikhet att miljön eller andra orsaker har påverkat resultaten.
Jag blir så trött på dessa Män är från mars -böcker och teorier som hela tiden ska påtala hur OLIKA vi är. Hur olika ÄR vi egentligen? Som Majsan säger, handlar det inte mer om individuella skillnader? Och varför inte ta upp våra likheter istället? Jag läste Legatos bok idag och tycker det är riktigt skräp, men den kommer säkerligen att uppskattas av de (mest kvinnor) som längtar efter att kunna förklara sin pojkväns könsrollsspäckade uppfostran med att det är biologiskt.
Jag har inte läst boken (och ställer mig skeptisk till om förmågan att hålla ett välordnat hem skulle vara genetisk betingat). Det normala är dock, fick jag lära mig en gång när jag pluggade psykologi, är att även om studier kan påvisa skillnader mellan män och kvinnor på populationsnivå så är variationen på individnivå så gott som alltid större.
Det innebär att OM man skulle acceptera att män på populationsnivå igenomsnitt är sämre på ”ordning och reda” än kvinnor så innebär det inte att alla män är sämre på det än alla kvinnor och det finns således absolut ingen anledning att ”ge upp”. Att hävda något annat är vulgärbiologi och dålig populärvetenskap.
Hos oss är det jag som kör bil (min sambo har inte körkort) och det är också jag som äger bilen, tankar den m.m. (fast det är min biltokige fader som lagar den när den går sönder). Däremot så är det oftast min sambo som lagar mat och jag tror att han diskar lite oftare än mig. Tvättar gör vi var för sig (han sin tvätt och jag min). Det enda jag skulle kunna gnälla på är väl att det alltid är jag som dammsuger…
Själv tycker jag mycket illa om ”särartsfeminism”, dvs. den sorts ”feminism” som hävdar att eftersom män och kvinnor är biologiskt olika så är det självklart att vi är bra på olika saker. Det tror jag inte det minsta på. Det ligger definitivt på individnivå.
Jag har inte kommit så långt i boken att jag kan avgöra om det leder till argument av typen ”mäns hjärnor är så dåligt utvecklade att de inte ska behöva städa, vad skönt, då kan vi bortförklara det”.
Just nu handlar det mycket mer om hur mäns och kvinnors hjärnor fungerar vid olika tillfällen, t ex hur vi beter oss (dvs vilka hjärnhalvor som arbetar eller hur impulserna i hjärnan jobbar kors och tvärs) vid olika situationer i livet. Varav då förälskelse är en.
Besviken blir jag om det bara leder till stereotypa förklaringar som ”det bara är så, män kan, liksom blondiner, inte gå och tugga tuggummi samtidigt”. Så har jag inte uppfattat det så långt jag har kommit iaf. Jag vill ju veta om det är så att hjärnorna arbetar olika och vad det kan leda till (men självklart inte alltid behöver, eftersom jag då som sagt tror på att arv och miljö samspelar och inte är två separata spår).
Jag valde att tolka om den där boken lite. Retade upp mig så till den milda grad på att hon stenhårt kör på i sitt spår om att alla män är si, och alla kvinnor så. För så upplever jag det inte alls att det är, det är väl olika från individ till individ? Däremot upplever jag det som sant att det väldigt ofta är EN i ett förhållande som får rollen som projektledare. Som har den övergripande kollen och tar de flesta initiativ, sakletar och samordnar. Ibland (kanske oftare?) är det kvinnan. Men rätt ofta är det också killen (i alla fall i många förhållanden i min närhet). Oavsett vem det är så är själva projektledarrollen intressant att diskutera, och läsa om. Tycker nog att läsningen kan ge mycket igenkänning (men störande få förslag på lösningar) för alla projektledare, oavsett kön.