”Are we there yet?” – David Levithan

Två bröder blir lurade av sina föräldrar att åka på en resa till Italien. Det är sju år mellan dem. Den äldre brorsan är framgångsrik reklamare och jobbar järnet hela tiden. Den yngre ska snart välja college och är mer tillbakalutad, ofokuserad och flummig (iaf i äldre brorsans ögon). En gång i tiden stod de väldigt nära varandra. Nu känner de sig båda två som smått besvärade främlingar när de ska tillbringa lite över en vecka ihop, bara de.
I takt med att de avverkar olika italienska städer, sevärdheter och möten med en söt tjej, så får de lära känna varandra på både gott och ont.

De två tidigare David Levithan-böckerna jag har läst, ”Ibland bara måste man” och ”Nick och Norahs oändliga spellista” hade handlingen i centrum. Det var den som drog och höll fast intresset. Här i ”Are we there yet?” så är det mer stillsamt på den fronten. Istället kan jag njuta av Levithans superfina små oneliners och sidoupplysningar som säger så mycket om en situation eller en känsla. Aldrig klyschigt, bara ett finurligt leende över hur fiffig han är.
Jag gillar hans sätt att få fram personer också, lite samma teknik. Man känner alltid mycket för dem i Levithans böcker, eller hur? Tom dessa två bröder, strebern och slackern, som sinsemellan inte förstår varandra alldeles och vid första anblicken kanske verkar, nja. Jag som läser får bådas perspektiv och jag hejar ju snabbt helhjärtat på dem, båda två.

Så alltså, ”Are we there yet?” är en bra Levithan-bok, det är det, men den är inte exakt likadan som de tidigare. (Jag menar, om man läst dem och vill upprepa succékänslan.) Var beredd på att ta det lugnare och få andas mer. Se på det lilla istället för det stora, då får man en trevlig läsning. (Plus en stor stor lust att åka till Italien och äta massa god mat på fantastiska restauranger! Gud, vilken bra researchresa han måste ha haft!)

PS. ”Nick och Norah” har blivit film och går i USA nu. Den vill jag se sen när den kommer hit!