”Åse” – Denise Rudberg

Man kan ju läsa Denise Rudberg på olika sätt. Mitt är att se det som en utflykt. Vi bor i samma stad, men jösses vad olika liv vi förmodligen har. Iallafall om Rudbergs romankaraktärer bygger delvis på henne själv vad gäller shopping, vanor, resor, livsstil. För mig blir det verkligen en exotisk utflykt till Östermalm, och det är alltid fascinerande. (Allra bäst är det om jag sen går på NK och hamnar bakom någon mobilpratande brat som lägger ut texten om sin vecka i Båstad och sen i Troppan. Oooh, det är så jag myser då.)
I ”Åse” känns det som att jag nog får allra mest överklass hittills. Det är tex en fasan  vildsvinsjaktshelg!

Huvudperson denna gång är, gissa, Åse. Syster till Matilde från förra boken. Norskorna. De har nu startat en inrednings och renoveringsrörelse tillsammans, MÅ, och den går som tåget. Via affären möter Åse en kund, den excentriska och välbärgade Disa Ernklint. Åse får inte bara i uppdrag ett helrenovera Disas våning (notera att jag säger våning och inte lägenhet här) utan utvecklar också en sorts kamratlig relation med henne. Tillräckligt iallafall för att Disa ska bjuda in henne till mannens gods i Värmland där det är just vildsvinsjakt. Denna helg ska de i tur och ordning ha 1) cocktailmiddag, 2) smokingmiddag, och 3) maskerad där alla gäster lägger fyratusen spänn i potten och sen utses en vinnare som får en resa till Maldiverna. Hej och hå!!
Förutom detta, plus shoppingresor till Milano, lyxweekends på Mallorca och lite annat smått och gott, så är det ju obligatoriskt med ett kärleksintresse. I Åses fall är hon i början löst ihop med en dokumentärfilmaren Manfred, men det funkar liksom inte. Det dyker snabbt upp andra intressenter på scenen, av olika slag.

Omdöme – gillar man henne sen tidigare så kommer man att gilla den här också. Men, vill man ha välskrivet, djupt litterärt finlir, sök någon annanstans. Det här är ju en fluffig karamell, det är inte Siri Hustvedt. Ingen idé att irritera upp sig över det.
Däremot var det extra intressant att läsa denna efter att hon gått ut i pressen nu och under sitt bokprogram med Läckberg och berättat om hur svårt det var att få ihop den. Jag märkte faktiskt inget av det, tyckte den höll ihop lika mycket som de brukar.
Ett roligt plus – precis alla av de tidigare karaktärerna skymtar förbi här!

Som ett minus kommer min ständiga petgrej – dialogerna. De är en slirig blandning av superbarnsligt / helt uppstyltat / plumpt och fräckt, och resultatet blir så otrovärdigt så det finns inte. Jag kan inte tro att vuxna människor pratar så här, och gör de det så blir jag förskräckt över deras intelligensnivå! Jag såg Denise Rudberg i morgonsoffan i svt och där läste en skådespelare upp två avsnitt ur boken. Hemskt är allt jag kan säga. Jag sväljer allt det övriga, men just dialogerna har jag mycket, mycket svårt för. ”Den stränga redaktören”* borde ha varit mer sträng på den punkten. I just detta svt-program tyckte Denise Rudberg att det var tjänstefel av författare att bara skriva ’ett par jeans’ utan att säga vilket märke, eftersom sånt var så viktigt och sa så mycket om oss idag. Mm, kan hålla med om det, men då tycker jag det är minst lika mycket tjänstefel att inte arbeta igenom dialogen mer.

* Från bokprogrammet vet vi att Denise Rudberg har en sträng redaktör.