Att läsa inuti sitt eget huvud

Liksom Helena är jag sketasen med att läsa Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” och jag läser den på skogstur i Hälsingland, för min pojkvän stal nyinköpta Wijkmark. När jag läser Linderborg tänker jag på det som smarta författare gör; förlägger en stor del av handlingen till läsarens egen hjärna eller hjärta. Senast jag var med om ett riktigt bra exempel var när jag läste Minette Walters ”Djävulens Fjäder”, där det utspelades riktiga otäckheter inuti min hjärna alltemedan jag läste.Walters behövde liksom inte skriva om vilka övergrepp hennes huvudperson hade varit med om. Hon antydde och jag föreställde mig och trots ljusa sommarnätter utanför blev jag så vansinnigt rädd.

Linderborg läser jag istället med mitt hjärta och jag tar så väldigt mycket till mig det som står mellan raderna och jag tänker litegranna på min egen pappa och min bondmorfar och snickarfarfar och ni vet hur man hela tiden strävar efter att de som man älskar verkligen ska fatta hur mycket man älskar dem och man aldrig kan förklara: det tänkte jag på hela tiden när jag läste ”Mig äger ingen”. Jag grät mig rödögd och snorade hela vägen mellan Gävle och Stockholm. Hade jag inte suttit på ett tåg hade jag förmodligen gråtit lite mer. ”Mig äger ingen” läser jag två tredjedelar i boken och resten inuti mitt hjärta och vi är överens, lilla hjärtat och jag; den här boken är väl värd att läsa och en sådan där bok som jag förmodligen kommer att sätta i händerna på de som jag tycker förtjänar det.

Mer ”Mig äger ingen”.

UPDATE: Saga uppmärksammar mig på lite pinig, men skojig, felskrivning: ”Mig läser ingen”. Som titel på en bok skulle det kanske vara en bitter självbiografi…, skriver Saga och jag fnissar och håller med. Nu har jag dock ändrat i texten ovanför.