Hitomi Kanehara, född 1983, är ett av de mest uppmärksammade yngre författarskapen som etablerats i Japan på senare år. Hennes debut, ”Snakes and Earrings”, vann Akutagawa Prize, ett av Japans mest prestigefyllda litterära priser, 2004 och gav henne ett creddigt fan i form av Ryu Murakami. Kanske var det Ryu-inblandningen (“…the only way to be sure that he won’t stab his own baby is to go out and stab someone else”-citatet från ”Piercing” har lämnat spår hos mig, fastän jag ännu inte läst något av Den Andre Murakamin) och hyllningsord som ”a startling new voice” och löften om en chockerande insyn i en störd ung kvinnas psyke som fick mig att hoppas på något riktigt stört och skruvat, en ”American Psycho” i japansk miljö. Med de förväntningarna i bagaget känns ”Autofiction”, trots spännande berättarteknik och ett bra upplägg, lite väl tam. Det inledande kapitlet, där berättarjaget Rin är på väg hem från sin smekmånad och börjar föreställa sig hur hennes nyblivne make är otrogen med flygvärdinnan inne på toaletten, bådar gott. Med hjälp av Kaneharas begåvade stream of consciousness-stil skruvar Rins paranoia åt tilltalet tills man som läsare smittas av hennes nojor och känner sig minst sagt klaustrofobisk. Allt förtätas, ges obehagliga undertoner. Vad sysslar egentligen Rins man med när han låser in sig på sitt rum, och vad innehåller kofferten som han öppnar och stänger stup i ett? När sedan metadraget introduceras genom att Rin, ung lovande författare, går med på att skriva en förment självbiografisk roman, ”autofiction” som redaktören kallar det, lutar jag mig tillbaka och hoppas på något riktigt, riktigt bra.
Sen då? Ja, sen faller upplägget rätt platt då Kanehara inte riktigt förmår förvalta den suggestiva ton hon anlagt i del ett och ta Rins tvångstankar ett steg längre. Jag suckar och skakar på huvudet åt Rins barnsliga svartsjukeutbrott och klängiga beteende och önskar att hon ska återgå till sitt tjugotvåårsjag och luska vidare i innehållet i makens koffert. Öppna Pandoraasken, för i helvete! Jag blir inte särskilt imponerad av drogerna, supandet och sexet utan är betydligt mer intresserad av de hotfulla undertonerna som, med ett par slående undantag, helt plötsligt är borta. Ändå är ”Autofiction” helt klart läsvärd, inte minst för Kaneharas oväntade, morbida bildspråk. Exempel: Rin förklarar för en kille på en fest att hon slutade spela piano därför att hon hela tiden föreställde sin döda kropp inuti pianot. Vid ett annat tillfälle beskriver hon sin okontrollerbara ilska som maskar som exploderar ur hennes kropp. Drabbande och äckelfascinerande; det riktigt kryper i kroppen när man läser.
”Autofiction” får VG för stilistik och upplägg – draget att låta läsaren tvivla kring Rins pålitlighet som berättare är oerhört lyckat, likaså den episodartade formen där en tjugotvåårig, artonårig, sextonårig och slutligen femtonårig Rin (eller är det fiktionernas ”Rin”?) får ge utlopp för sin osäkerhet och paranoia – men bara ett starkt G i utförande. Jag hade som sagt hoppats på något mer, tja, chockerande. Att Hitomi Kanehara är en av det unga Japans mest egensinniga röster står dock klart, även om jag misstänker att en del försvinner i översättningen. De som läst båda Kaneharas romaner verkar rätt överens om att ”Snakes and Earrings” är bättre än ”Autofiction”, så förhoppningsvis har jag det bästa framför mig.
JoL var inte alls imponerad av ”Autofiction”.
10 kommentarer
Född 1983 och redan superkänd och cool och lovande och gud vet vad mer… Det är sådana underbarn som ger mig åldersnoja! Det borde vara förbjudet att vara så framgångsrik och ung på en gång… :)
Calliope: Jag vet! Och ”Snakes and Earrings” kom ut för tre år sedan! Dessutom har hon knappt gått i skolan utan är ett äkta underbarn som funnit sin egen litterära röst utan att läsa ihjäl sig. Somliga av oss (födda före 1983…) läser ihjäl oss men lyckas ändå inte hitta någon unik litterär röst. Det gröna monstret vaknar till liv…. ;)
Helena: Hennes pappa är iofs litteraturprofessor och översättare och har stöttat henne i skrivandet, så hon är ju inte direkt sprungen direkt ur asfalten. ;)
PS: Med det sagt så menar jag inte att alla 21-åringar med akademikerföräldrar klarar av att skriva en roman.
Aaah, jag läste bara någonstans att hon hoppade av skolan tidigt. Gud vad deprimerande, egentligen, att (nästan) alla ”litterära underbarn” som romandebuterar tidigt har föräldrar i branschen. Eh, ja, långtifrån alla förstås, men många av de som uppmärksammas. Det vore så coolt om det hade visat sig att Kanehara var värsta asfaltsblomman, I love a success story.
Jag tyckte att boken kändes litet meningslös. Det var liksom ingen poäng med det hela, bara en beskrivning av hennes svartsjuka och ilska och destruktiva beteende, men varför? Vad ville författaren med det?
Visa på den destruktiva poänglösheten i irrationellt, svartsjukt beteende? Jag hade svårt att relatera till Rin men fascinerades ändå av henne. Hade dock, som sagt, gärna sett att man förvaltat de hotfulla undertoner som ändå fanns där i del ett.
Det är väl som doris lessing skrev i sin nobelföreläsning, alla författare kommer ur traditionen på nått vis, föräldrar som läser väldigt mycket osv. Fast undantag måste ju finnas!
Jag tyckte inte heller att boken höll vad de första styckena faktiskt lovade. Jag är besviken på det även om jag tyckte om språket.
Jag vet inte vad jag ska tycka om Autofiction egentligen, jag tyckte ju liksom du att upplägget är väldigt smart, och all meta är snyggt upplagd och det är ju en väldigt originell roman, samtidigt är den ganska tråkig – hur kommer det sig? Det är klart att man blir besviken om man efter att ha läst första delen tror att det är någon form av skräckroman eller spökhistoria, vilket det ju uppenbarligen inte är, men vad är det då? Vad ska man klassificera det som? Jag tycker att det hela bara utmynnar i något slags litterärt experiment, och sådan faller ju ganska sällan väl ut. Hmm…